Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.
Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn pÃ¥. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för “den svarta fÃ¥geln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa pÃ¥ ett ben, lägga ut saker i snön sÃ¥ var den där.
Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.
Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.
Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.
Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.
Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?
När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?
Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.
Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.
En stor och hjärtlig kram!
Linda
Vad lik du var din mamma när du hade läppstift på, precis samma snälla vackra leende 
40 kommentarer
Tack Linda..
.. för att du delar med dig av dig själv och dina kloka insikter. Ensamhet kan vara välkommet.. om man får välja det själv. Samtidigt kan det vara bland det tyngsta och svåraste en människa behöver genomlida.. om det är påtvingat.
Lev väl och låt livet ta dig med storm..!
Kram Annukka
vackra ord frÃ¥n en vacker och stark kvinna…
tack för att du delar med dig av dig själv här!
Underbart!
Mycket bra skrivet.
Finns olika typer av ensamhet, jag kan njuta av den, göra vad jag vill när jag vill utan att ta hänsyn till någon annan.
Mycket bra skrivet från en varm och stark kvinna!
Underbara ord att vakna till, tack för ditt kloka & tänkvärda inlägg Linda, gläder mig redan till nästa.
Ha en fin dag.
Kram Rosa
Tack för de underbara orden du skrivit. Det är svårt att ta sig bort från ensamhetens klor, men jag jobbar på det.
kram Linda
Tack för dina tankar !!
En tanke och känsla som slog mej när jag läste ditt inlägg var den Ensamhet man kan känna för svåra situationer i livet, hur många vänner och nära man en har så känner man sig så fruktansvärt ensam när något är svårt eller jobbigt, hur mycket stöd man en får . Den Ensamheten kan jag inte riktigt hantera, när jag var yngre tyckte jag synd om mej själv när det var jobbigt och det var på något sätt en bättre känsla en att bara känna sig så jävla ensam trots människors stöd.
Kram
Hej! Har upplevt ensamheten du skrev om. Då jag gjort alla saker du skrev om själv. Men plösligt hade jag många vänner och var väldigt populär. Trivdes med det. Men underbart är kort. Fick en svår sjukdom och nu har telefonen tystnat igen. Men jag tror att man är sin egen lyckas smed. Man får jobba själv för sina vänner. Och sedan har jag ju också min tro. Och faktiskt så är den här bloggen ett sällskap också under långa sjukdomsperioder. Det är jag tacksam för. Kramar till er båda Linda och Magdalena
Oh, vad bra!!!
Hoppas du kommer tillbaka fler gånger som gästbloggare!!!
godmorgon linda känner igen mig fortsätt med dina härliga inlägg ha en underbar helg.
☀♥☀♥ ÄLSKADE GOA MAMMA☀♥☀♥☀
Jag tror jag adopterar dig… Önskar min mamma fanns hon mig än, för jag tror att hon skulle varit lika underbar o klok som dig.
Du beskriver dig själv som jag själv lever… har alltid varit osäker fast jag inte behöver…Har flyttat över 25ggr, jag försöker fly och tror att allt blir bättre om jag börjar om pÃ¥ nytt..
Men det gör det ju inte, för jag finns ju fortfarande kvar, jag kan ju inte flytta ifrån mig själv.
Tusen tusen tack för dina fina, kloka, underbara, sanna, verkliga ord. Så bra skrivet så tårar finns i ögonen.
Maggan vilken underbar mor du har o vilken härlig relation ni har.. vårda varann ömt.
Stor kramis från mig till underbara er.
Underbart vackert skrivet!
Tack för det!
Stor kram till både dig och Maggan!
nu vet man varför maggan och hannah är som dom är:)
kommer från en underbar mamma!
kram till er alla <3
Åh vad jag vill bli en sån mamma som du Linda!!! Hur gör man, kan vi inte få veta mer om hur du ser på föräldrarskapet, hur ni fått en sådan bra relation. Ge mig lektioner!!!! Jag vill lära mig
Själv har jag tre barn varav två med ADHD, jag älskar mina barn ofantligt mycket och jag vill bli den bästa mamman jag kan vara.
Kram på dig också Maggan, ta hand om dig!
Anna E
Tack för dina ord! Du verkar vara en fantastisk människa! Dina döttrar ska känna sig lyckligt lottade med en mor som du!
Kunde inte sluta läsa dina ord, kändes precis som det var jag som satt och skrev. Alla de frågor du haft genom åren, hur du har levt och hur du har känt! Exak så har det varit för mig och det är inte förrän nu när jag läser dina ord som JAG kan sätta ord på det! TACK! Jag har också kommit vidare tack vare en arbetsgivare jag hade under tre år! Jag har dem att tacka för mycket! De gjorde mig t.o.m så självsäker att jag vågade ta mig därifrån på egen hand och tro på mig själv! Det var för mig ett jätte kliv!
Längtar redan till din nästa gästspalt!
Kram till er alla och trevlig helg!
Det var kloka ord från en klok kvinna! (du kan skatta dig lycklig Maggan). =)
Dessa ord gick rakt in i mitt hjärta. Hjälp sÃ¥ slÃ¥ende fast inte i riktigt samma detalj. Ensamhet har jag känt av, och väljer det ibland själv och tycker dÃ¥ det är helt okej. Men när den inte är självvald kan den vara väldigt jobbig. ÄndÃ¥ är jag en människa som tycker att jag klarar mig bra, förutom att Ã¥ngesten över alla “mÃ¥sten” spökar till och frÃ¥n, upp och ner. Ibland värre än andra gÃ¥nger.
Vad jag egentligen ville säga, är att jag tycker om det jag läste, och vill gärna läsa mer från kloka Linda, mor till två underbara tjejer, och mormor till en hög barn som man inte annat än kan le åt!!
Kram Ingela
TACK!!!!
Dina ord träffade mig rakt i hjärtat.
Jag ser fram emot att få läsa mer av dig här framöver.
Hej Linda, det känndes som, det var om mig du skrev. Underbart att få läsa detta. Jag har ännu inte kommit lika långt som dig, men jag är på god väg. Mvh/Susanne
Oj vad jag känner igen mig. Trots att jag borde förstÃ¥ att jag faktiskt inte är ensam har jag alltid en gnagande rädsla för det. Det räcker med att jag rÃ¥kar fÃ¥ reda pÃ¥ att nÃ¥gra har gjort nå´t tillsammans utan att frÃ¥ga mig om jag vill hänga pÃ¥ sÃ¥ kommer den där oron. “dom tycker inte om mig”. Är det nå´n mer som känner sÃ¥ här?
SÃ¥ fint skrivet! Nu till nÃ¥got helt annat, har nÃ¥gon testat kemisk peeling?!? Jag trodde jag skulle bli ung och snygg och istället känner jag mig som 60+?!? Hmmm…
Tack för en bra blogg!
Tack Linda!
Ensamhet är sÃ¥ himla jobbig frÃ¥ga beroende pÃ¥ hur stabil man är i situationen. Jag har alltid varit en observer och har sällan kunnat njuta i umgänge med andra om de inte har varit väldigt nära vänner som jag dels litar pÃ¥ och dels tycker väldigt mycket om för hur de är som människor. Har alltid varit lite pÃ¥ vakt mot att bli attackerad av andra vilket ocksÃ¥ gjort att jag gÃ¥r och tänker pÃ¥ det hela tiden och dÃ¥ inte lever i nuet och utsätter mig hela tiden för sÃ¥rbarhet. Tänker ofta pÃ¥ att jag inte skall vara sÃ¥ sÃ¥rbar och lättstött men min grundtanke är ändÃ¥ att alla människor är goda och sÃ¥ blir jag ställd när andra hugger. Varför vissa klarar av att hantera det lättare handlar väl som med allt hur man växte upp och fick ärva efter sina föräldrar. Skuld och skam osv… Jag har svÃ¥rt att säga ifrÃ¥n av mÃ¥nga orsaker och dÃ¥ är artighet en ganska stor anledning. Däremot har jag inte svÃ¥rt för att säga vad jag tycker och tänker om frÃ¥gor eller skoja och skämta men jag gillar inte att sÃ¥ra nÃ¥gon eller fÃ¥ nÃ¥gon obekväm. Tycker att alla människor är lika oavsett jobb, intellekt och har en spännande historia att berätta. Jag lever tyvärr i en värd där man skall prestera och klättra och dÃ¥ inte helt sällan pÃ¥ andras bekostnad. Jag fÃ¥r helt enkelt jobba pÃ¥ detta:)
MÃ¥nga kramar till dig Linda.
Mycket tänkvärt. Jag tror det finns otroligt mycket ensamhet i vårt samhälle även bland dom som har en massa människor och sk vänner omkring sig. Ensamhet kan vara härlig när den är självvald men ofrivillig ensamhet är sorglig och jobbig.
Själv har jag ett stort behov av att få vara ensam ibland, men inte alltid.
Tack Linda för ditt inlägg!
Ibland händer det svÃ¥ra saker i livet som att man t.ex. förlorar sitt barn eller partner, bästa vän………….
Vid dessa tillfällen är man ensam om sin känsla, man är förresten alltid ensam i en känsla.
När och om man hinner förstÃ¥ att man inte är sina tankar – känslor eller intelligens dÃ¥ har man medvetenhet och kontakt med sitt inre. Här blir man omsluten av en frid som är sÃ¥ stark och kärleksfull att man vill krama hela världen.
*Krameluttar*
Tänkvärt o vackert skrivet av en kvinna som har livserfarenhet och mycket intressant att berätta.
Sveriges svar på Moder Teresa och jag hoppas att vi får ta del av dina ord snart igen! Du har mycket att lära oss och i ett forum som det här kommer du hitta många nya målgrupper som behöver höra riktiga livshistorier.
Tack och nu har du väckt min nyfikenhet.
Underbar helg till er allesammans o massor av kramar
Mizz Li
Underbara mamma!
Kan man få låna henne och få några kloka & bra råd om livet och ens inre virriga tankar? ; )
Stor kram!
Kloka och fina ord.
Ã…h vilkan fantastiska rader.
Känner igen mig i mycket och meningen “Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med” är såå bra och sÃ¥ viktig.
Tänk att den man mest är kritisk mot är en själv.
Stort tack mamma Linda.
Åh, jag känner också igen mig i mycket av det du upplevt under din uppväxt Linda.
Jag kommer inte från en kristen bakgrund, men sökte svar på frågor, en mening med livet och det som kunde mätta mina behov på djupet.
För snart 20 Ã¥r sedan blev jag “frälst” när jag bestämde mig för att tro evangelium om Jesus Kristus.
Det är det bästa som hänt mig!
Efter det så känner jag mig aldrig ensam längre på det sätt jag gjorde förut!
I morse läste jag ett bibelord från Romarbrevet kapitel 8 vers 31-39, där det står om att inget kan skilja oss från Guds kärlek.
Tjohooo! Jippiiii!
Mvh UG.
Underbart vackra sanna ord…alla människor borde fÃ¥ en dos av dig
) Har känt ensamhet sedan jag var mycket liten…har varit jobbigt ibland, men nu kan jag hantera det och har accepterat att det är sÃ¥ här…Man kan ju faktiskt mÃ¥ bra ändÃ¥, och livet är underbart…:-))
Stor Kram Nilla
Tack för att du sätter ord på saker som nog många människor känner igen sig i! Att kunna bjuda på det, de är starkt och stort! <3
Vilka vackra, fina ord. Tack!
Tack för ditt inhopp, jag känner igen mig i mÃ¥ngt o mycket. Ensamhet gör mig inget längre, har ocksÃ¥ varit en gängmänniska och umgÃ¥s m de populäraste osv. Men nÃ¥nstans pÃ¥ vägen blev jag en ensamvarg och trivs med det. Jag kan Ã¥ka pÃ¥ semester själv utan att känna att jag behöver prata med ngn och har inte ont av att äta eller fika ensam…….MEN jag fixar inte det i min hemstad…..där skulle jag aldrig gÃ¥ Ã¥ sätta mig själv. Hur konstigt är det? Men jag trivs själv pÃ¥ platser där jag är anonym….sÃ¥ jag har väl inte lyckats hela vägen med min inre självkänsla!
hoppas du gör fler inhopp, jag gillar din styrka, ditt mod och framförallt din utstrålning!
kram och tack för dina ord!
Veronica
Dina ord känns i hjärtat.
Tack Linda för att du tagit av din tid och skrivit till oss!
Varma kramar Sanna
Tack Linda, för viktiga ord om ensamheten.
Snällt att Du delar med Dig om Dina tankar & känslor.
Kraam Linda.
Tack underbara du. Det är sÃ¥ underbart att fÃ¥ läsa dina kloka ord. Kommer du att komma fler ggr till Vasa, Finland? Jag är sÃ¥ ledsen över att jag inte visste att du var hit i höstas…
Tack Linda! Du är underbar. Jag fick nyligen din skiva “Den inre bönen” av en fantastisk kvinna. jag har lyssnat pÃ¥ den mÃ¥nga gÃ¥nger, övar pÃ¥ den lÃ¥nga bönen och försöker komma ihÃ¥g att göra den korta bönen varje morgon. Är sÃ¥ tacksam att jag har Jesus i mitt liv och att människor som du sprider hans ljus. Gud välsigne dig!!
Hej!!! Jag känner igen mig så väl, skulle nästan kunna tro det va mig du skrev om. Härligt att veta att det finns hopp även för oss. Modigt och bra skrivet, ser redan fram emot nästa gästinlägg.
Magdalena!
Vilken fantastisk blogg du har och vilken bok!!!!
Jag ska redovisa om dig i skolan i morgon, vi fick välja en biografi som vi tyckte verkade intressant. Inte kunde jag ana vilket liv du varit med om när jag som sjuÃ¥ring dansade runt till “What i want”. Nu vet jag och ska framhäva allt det som är sÃ¥ speciellt med dig och vad som gör dig till en sÃ¥n fin person. Har du nÃ¥got emot att jag använder familjebilden pÃ¥ dig, Hannah och Linda pÃ¥ en power piont i morgon? Finns det nÃ¥got särskilt som du vill dela med dig som jag kan föra vidare? Jag lyfter främst fram kärleken mellan mor och barn samt överlevnadsinstinkten du har/hade.
MÃ¥nga Kramar
Jennifer
Tack så jätte mycket för dina ord Linda!
Det är sÃ¥ lustigt för jag satt nyss och bad starkt till Gud om hjälp att konfrontera min “ensamhet”. Helt sanslöst att han efter inte mer än 10 minuter fÃ¥r mej att gÃ¥ in till din dotters blogg och läsa det du gästbloggat om. Gud är underbar!!
Gud välsigne dej Linda och din familj!