TÃ¥lamod

Tålamod, tålamod! Stackars Flisan, hon kommer sitta i fosterställning och vagga i sin mammas knä när hon kommer hem från den här Faluhelgen. Jag är barsk, hård och bestämd. En utomstående skulle uppfatta mig som en Gestapo.
Lance är underbar, men han lyssnar inte, och ifrÃ¥gasätter ALLT man ber honom om. Isak är sur och svarar emot. Tristan gnäller, skriker och klättrar överallt. Jag har funderat pÃ¥ fenomenet ”att inte behöva skrika, som ensam med 3 killar” jag kan pÃ¥ allvar börja grina ibland. Jag ber snällt, ingen lyssnar, ber snäll MEN bestämt, ingen lyssnar. 3 gÃ¥ngen tar jag i, och höjer rösten. NÃ¥gon kanske reagerar och lyfter ögonbrynet.
Nu är jag bestämd och barsk första gången. Ungarna lyssnar, men omgivningen tror att man är sur.
Mina killar kan inte utföra en uppgift själva, jag måste tjata, förfölja och fysiskt se till att uppgiften är gjord. Borsta tänderna? Ta på bältet? Ställ in i diskmaskin?
Barn är fantastiskt! Men jag skulle vilja se en sÃ¥n där ”snusförnuftig psykolog som pratar barn pÃ¥ Nyhetsmorgon” Ã¥ka till Falun med mina killar en helg;-)
Jag biter mig i tungan idag. TÃ¥lamod! innan jag doppar ”nÃ¥gon i min närhet” i en isvak.
Veden vägrar brinna, huset är kallt! Och bilen startar inte;-) hur gör jag för att få igång bilen? Måste jag ha startkablar för att starta skiten? Ungarna skriker och gnäller, de vill åka skidor. Själv funderar jag på att doppa huvudet i en snödriva.
Önskar dig en härlig söndag ha’ha x

Detta inlägg är publicerat i Allmänt, Barnen, Familjeliv, Funderingar. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.

51 kommentarer

  1. Madde
    Skrivet 10 januari 2010 11:45 klockan 11:45 | Permalink

    Du är inte ensam om det där… Phu!!
    Kram gumsan, vi är många i samma båt

  2. Skrivet 10 januari 2010 11:47 klockan 11:47 | Permalink

    Godmorgon fina Maggot.. Åh, vad jag känner igen mig i det där att hela tiden vara på barnen om olika saker.

    Till skillnad från dig så har min barn diagnos, vilket gör racet ännu jobbigare,.,

    Det vore nåt för dig att ha på sidan. En mamma som skriver om sina dagar med diagnosbarn, så att alla får se att det inte är alla familjer som är stöpta i samma form..

    Kram frÃ¥n en riktig ”korv” ;-)

  3. Lucan
    Skrivet 10 januari 2010 11:49 klockan 11:49 | Permalink

    Älskade nätvän! Vet precis hur du har det trots att jag ”endast” har tvÃ¥ killar. 7 och 9 Ã¥r gamla. Allt frÃ¥n att fÃ¥ dem att följa med att köpa ett nytt spel till att fÃ¥ dem att städa sina rum utan att nästan fÃ¥ ett psykbryt är ibland omöjligt! Och jag är förskollärare och klarar av att arbeta med 22 3-5 Ã¥ringar utan att nÃ¥gonsin behöva höja rösten! Kämpa pÃ¥ när de blir föräldrar själva hoppas jag att de förstÃ¥r vad vi har kämpat för deras skull!
    MÃ¥nga styrkekramar till dig du fina!

  4. Skrivet 10 januari 2010 11:51 klockan 11:51 | Permalink

    Du har min fulla empati.
    Jag har 4 huliganer (pÃ¥ halvtid, och dÃ¥ själv)… & det är inte utan att man undrar om man är fullt normal stundom.
    & tjatmekanismen är välutvecklad här oxå..

    IgÃ¥r somnade lillebro (5,5 Ã¥r) i vredesmod, efter lååång tid av mantar hur dum och elak mamman var…

    I morse vaknade han som om INGET HÄNT… & var kramig och glad. Antar att det är det som ger kraften..

    Kör försiktigt och kram på dig..

    // En medmänniska aka mamma i dina hoods ;)

  5. IngelaH
    Skrivet 10 januari 2010 11:52 klockan 11:52 | Permalink

    Hej Maggan! Att tjata är inte roligt speciellt när man känner att ingen lyssnar. Men jag lovar – de gör det, fast de lossas inte om det. :S Jag har märkt pÃ¥ min 18-Ã¥riga dotter att saker jag sagt under Ã¥ren har gÃ¥tt in, det kommer smÃ¥saker lite dÃ¥ och dÃ¥ som antyder pÃ¥ detta. Jag har iofs önskat att det visas dÃ¥ när jag sa det, tjatade om det, osv.. Ibland fanns känslan av att det ändÃ¥ inte spelade nÃ¥gon roll vad jag sa, dÃ¥ allt ändÃ¥ görs tvärtom eller att ingen ändÃ¥ lyssnar. Men det är som att ge upp och det är värre. Jag tycker att du ska fortsätta tjata och gnata, helt rätt av dig!! Det är du som är vuxen och bestämmer, glöm inte det (vilket är lätt ibland). MÃ¥ste även säga att det alltid är lättare att tala om för andra hur dom ska göra, det är svÃ¥rare att göra det själv. Men nu fick du iaf nÃ¥gra ord ifrÃ¥n mig. =)
    MÃ¥nga kramar Ingela

  6. Skrivet 10 januari 2010 11:54 klockan 11:54 | Permalink

    Det är inte lätt att vara ensamstående. Du är en helt fantastiskt mamma! Själv har jag ju bara ett barn men vet hur de är när man tjatar och tjatar. Jag har gått en föräldrautbildning som heter Komet. Den har hjälpt mig oerhört mycket. Man får enkla verktyg att ta till i vardagen och de blir faktiskt mycket lugnare och mindre tjat. Kramar till dig!

  7. Skrivet 10 januari 2010 11:55 klockan 11:55 | Permalink

    He he skäms lite. För nog kan vi vara sådär;)
    Men vi e faktiskt rätt gulliga ibland också:o:)
    Thihi:)
    Älskar att läsa din blogg. Känns liksom som att man inte kan börja dagen innan man läst om dig:)
    Och du btw. Du gör ett jätte bra jobb med dina killar. Världens bästa mamma ju:)
    Nu ska jag gå ner och göra nåt;)
    Eller messa kompisar får se vad det blir.
    Puss och kram
    Ha en skön söndag du med:)

  8. Maria
    Skrivet 10 januari 2010 11:55 klockan 11:55 | Permalink

    Åh sköna Maggan!
    Min bil startar inte heller….och jag bor i Dalarna. SÃ¥ den (bilen) alltsÃ¥ borde ju vara van! Du är fantastisk som Ã¥ker med dina ungar pÃ¥ äventyr som detta. Jag gruvar mig för att ha med mina pÃ¥ affären…hur gÃ¥r det förest med kärleken du hade. Inläggen bara försvann om prinsen helt plötsligt. Kör försiktigt hem. Krama killarna och Flisan

  9. Ã…sa
    Skrivet 10 januari 2010 11:59 klockan 11:59 | Permalink

    Du verkar vara en underbar mamma! Trots allt är det ju vårt jobb
    att tjata och ligga i. Inte kul att behöva höja rösten och det känns i hjärtat, jag vet! Tror att du kanske mÃ¥ste göra dig av med Hogan. Han verkar inte alls pÃ¥litlig….Hoppas det löste sig till slut och att ni kom iväg till skidbacken. Där jag bor är det mildare idag sÃ¥ nu ska jag ut och rida en sväng eller kanske lÃ¥ta dottern rida!

    Há en underbar dag och var rädd om dig
    Kram

  10. Ã…sa
    Skrivet 10 januari 2010 12:05 klockan 12:05 | Permalink

    Hej!
    Du är en kämpe av mått. Kallt i Dalarna idag och jag hoppas ni kommer iväg till backen.

    Borlängekram från mig

  11. Ulrika
    Skrivet 10 januari 2010 12:06 klockan 12:06 | Permalink

    Ja, det där med tjatet känns ju igen. Har bara ett barn (son pÃ¥ 16, 17 i Ã¥r) men det räcker ju till när det är som värst. Och ingen annan finns som kan ”ta över” innan man hinner bli arg.
    Och vad är det med killar egentligen (har ju ingen tjej att jämföra med)? Vet att mamma berättat att min pappa tyckte att hon var tjatig för att hon fick fråga samma sak flera gånger innan hon fick svar. Men, hallå! Det börjar ju redan när de är små! ha ha
    Sen verkar det hÃ¥lla i sig hela livet… ;-)

    Men håller med IngelaH om att vissa saker faktiskt fastnar hos dem, fast man kanske inte tror det.
    Det märker man eller hör man när de är/pratar med kompisar.

    Tjing!

  12. Helena E
    Skrivet 10 januari 2010 12:12 klockan 12:12 | Permalink

    Ja du, vet hur det är med våra älskade barn och tonåring!
    Du ska nog se över om du har ett ett starkt batteri eller eji bilen! när det är sÃ¥ här kallt sÃ¥ krävs det en bra batteri och inga gamla…

    kram

  13. Anna
    Skrivet 10 januari 2010 12:20 klockan 12:20 | Permalink

    Gör som jag, ragga upp en vänlig själ som hjälper dig att starta bilen! :D Jag gillar egentligen inte att vara ”beroende” av andras hjälp men som student en lÃ¥ng bit hemifrÃ¥n raggade jag upp en stackars statoil kille som hjälpte mig byta lampa pÃ¥ bilen en gÃ¥ng ;) Sen slapp jag betala för den dessutom för han tyckte synd om mig *tihihihi* FÃ¥r tillägga att min bil var rätt krÃ¥nglig med lampbyte sÃ¥ han fick kämpa lite … Ups! SÃ¥ en ROS till honom :P

  14. Lillian
    Skrivet 10 januari 2010 12:23 klockan 12:23 | Permalink

    Åh vad jag känner igen mig. Fast jag bara har 1 kille på halvtid och en kille till varannan helg så känns det ibland som man inte gör anat än att tjata. Undrar ibland om dom tycker att det är kul när vi blir förbannade.
    Tänk vilken frid och fröjd det skulle vara om ändå att plocka undan, lägga i smutsen, skölja av tallriken, städa rummet,bädda skulle fungera utav bara farten vad mycket mindre tjat det skulle bli.
    Hoppas att du får hjälp med att starta bilen så ni hinner med några åk i backen.
    Kör sedan försiktigt hem!! Kramar Lillian

  15. Skrivet 10 januari 2010 12:34 klockan 12:34 | Permalink

    hahah ja d lät som en mindre kul och bra morgon!:) men nog löser de sig ska du se och de kommer bli en toppen dag!!:):):)

    //Frida ( http://www.shooooo.blogg.se )

  16. Maggan N
    Skrivet 10 januari 2010 12:41 klockan 12:41 | Permalink

    Har du tagit det där samtalet med dem om att du inte vill förstöra din dag med att bli på dåligt humör och bli trött i käkarna av att behöva tjata, kom överens om att ni inte kan fortsätta dagens planering för än sängen är bäddad el disken i maskin och tvätten är i tvättkorgen och att det går fortare om alla hjälps åt annars tyvär hinner vi inte göra det där vi skulle göra idag. Vet att det är lätt att säga men om man står ut en el två ggr så brukar det ta. Har prakticerat det på förskolan där jag jobbade och som dagmamma det funkade efter några ggr dom börja hålla efter varann och hjälpte dem mindre så att det gick fortare att bli klar.Lycka till och det är ju faktiskt så att det fasnar lite mellan öronen av vad man predikar fast det kan vara svårt att tro ibland.Har läst din bok nu den är så bra, skulle villa ha en fortsättning, hur gick det sen med pappakontakten?

  17. Sara
    Skrivet 10 januari 2010 12:43 klockan 12:43 | Permalink

    Känner igen det så väl, nu kanske inte hemma. Men arbetar som lärare och måste oftast ta till den barska rösten redan från början och då upplever tonåringarna att man är sur. :( Å andra sidan får de gärna uppfatta mig som sur om det leder till att det blir någon struktur i tillvaron.

    Bara älskar din blogg!!

  18. Malin x
    Skrivet 10 januari 2010 12:46 klockan 12:46 | Permalink

    Fina! Ja, du ser att du inte är ensam. Vi är 2, sÃ¥ jag förstÃ¥r vilket jäkla lass du drar ensam <3 ! Min tjej är snart 10 och är superfin men över julen har hon blivit som en tonÃ¥ring. Kaxig och med trist attityd.. Säger "eller hur" till allt jag ber henne om och imorse fick jag en " vad fick du luft ifrÃ¥n"… Började dock garva, sÃ¥ dÃ¥ tyckte hon inte att det var lika kul… Min huligan (snart 5 )är i trots, kramas ena sekunden och imiterar karate kid nästa…SmÃ¥ barn smÃ¥ problem, stora barn stora problem! Tycker du är duktig! Kram <3 malin x

  19. Camilla P
    Skrivet 10 januari 2010 12:48 klockan 12:48 | Permalink

    Ã…h vad härligt det lÃ¥ter….

    Hoppas bilen starta snart!

    Kramiz!!

  20. Nilla
    Skrivet 10 januari 2010 12:49 klockan 12:49 | Permalink

    Hej!
    Hoppas du fick ordning på bilen så ni kom iväg till backen. Eller behöver du hjälp, kan vi nog fixa isåfall.
    // Nilla

  21. Linda
    Skrivet 10 januari 2010 12:50 klockan 12:50 | Permalink

    Jag trodde faktiskt att jag var ensam om att ha barn som var sÃ¥där. Men nu förstÃ¥r jag att fler har det och missförstÃ¥ mig rätt det känns sÃ¥ skönt att höra… Ha det gott i Falun. Underbar blogg dessutom är du himla vacker :) . Kram Linda

  22. Kristina
    Skrivet 10 januari 2010 12:51 klockan 12:51 | Permalink

    Jag tror att alla som har barn känner igen sig. Man fÃ¥r igen det senare, tack och lov. När min äldsta dotter var 15 och hade regler och tider att passa, som en del av hennes kompisar inte hade, dÃ¥ var jag världens värsta mamma…Nu när hon är 20 och hennes lillebror är 15 sÃ¥ lÃ¥ter hon precis som jag när han inte vill ta till sig de regler som sätts upp och hon säger nu att ”du kommer tacka mamma en dag för att regler och riktlinjer betyder att du har föräldrar som bryr sig om dig”.

    Om det är batteriet på bilen som är lite trött så hörs det när du försäker starta den, dvs det händet inte så mycket och då kan du ha hjälp av startkablar. Är det kylan så kan du testa att pumpa med gasen innan du startar den, vänta några sekunder och sedan starta utan gas. Ger du för mycket gas när du försöker starta den kan den bli sur och då måste du vänta ett tag innan du försöker igen.

  23. Skrivet 10 januari 2010 13:03 klockan 01:03 | Permalink

    Styrkekramar till dig… Vet hur du känner dig.. man tjatar och tjatar, man tjatar sÃ¥ mycket att man själv blir sÃ¥ less pÃ¥ sitt tjat =). Men det blir solsken som nu.. Vi hade samma problem här igÃ¥r.. Borlänge. Vi fick inte igÃ¥ng bilen. Precis när man var som mest shopping sugen.. Men startkablar är en bra uppfinning !! Grannen vÃ¥ra fick hjälpa oss idag.
    Hoppas ni kom iväg till Romme idag. Är så skönt väder nu.
    Ha det så bra !
    Kram

  24. Ex Sigtuna Pojke
    Skrivet 10 januari 2010 13:15 klockan 01:15 | Permalink

    Jisses vilken helvetisk morgon….tur att du kan skriva av dig! Typiskt att bilen inte startar (alla ”män” kan behöva en kickstart ibland, inte alltid med strömkablar dock!)…. SvÃ¥rt det där med barnen, jag tror nyckeln är tÃ¥lamod och nötning, svÃ¥rt att införa ett ”incitamentssystem” i hemmet som kan fÃ¥ dem mer motiverade att lyssna/göra rätt saker – om man mÃ¥ste ”muta” barnen i den Ã¥ldern kan det bara gÃ¥ utför liksom ; ) Hoppas resten av dagen glänser bättre! : )

  25. milla
    Skrivet 10 januari 2010 13:24 klockan 01:24 | Permalink

    Kan vi trösta oss med att vi blir världsbäst på att tjata????? Ibland känns det ju så iaf.
    Undrar om barnen förstÃ¥r att vi mÃ¥ste lösa 50-elva problem i timmen när dom gaggar ihop sig…..*pust* Ã¥ dÃ¥ gÃ¥r tiden…som man kan utnyttja till trevligare saker!!

    Styrkekramar till dig Maggan, du har en ängels tÃ¥lamod…önskar jag hade en brÃ¥kdel av den!!

    Ses snart :)

  26. Skrivet 10 januari 2010 13:32 klockan 01:32 | Permalink

    Vad sjukt det är, men vad otroligt SKÖNT det är att höra att nÃ¥n annan har det precis likadant. Ibland tror jag att det är mina barn det är fel pÃ¥, eller mig… Underbara älskade ungar och herrejösses vad dom kan testa ens tÃ¥lamod. Keep up the good work!
    Kraaaam :)

  27. G
    Skrivet 10 januari 2010 13:45 klockan 01:45 | Permalink

    När jag läser det här så blir jag rädd för att skaffa barn.. haha.. skämtåsido.. men jag tror nog att jag kommer kollapsa några gånger när jag får barn för tålamod är något jag saknar.. tycker själv att jag har tålamod, men när det kommer till barn så krävs det mycket mer. ;) Det ingår kanske i baby paketet när storken anländer, extra tålamod?

    Jag tycker du är en supermamma, har sagt det för men vill säga det igen, du är skit duktig mamma!!.. finns tyvärr många där ute som är ensamma mammor och inte alltid klarar av vardagen med sina barn, synd om dem och barnen, hoppas de läser din blogg och får inspiration och kraften att orka för det är det du ger här via bloggen, inspiration och mod!
    Fortsätt så, vi behöver dig även jag som inte har barn! Du skriver om livet som det är för oss flesta, utan satt försköna eller dölja, du visar at vi alla är lika men änd¨olika. Älskar att läsa din blogg, skrattar så mycket med dig, härligt =)

    DU är oxå viktig Maggot, glöm inte det ♥

    Kram

  28. IngelaH
    Skrivet 10 januari 2010 13:45 klockan 01:45 | Permalink

    Hej. Jag har alltid ansett att det är mig det har varit fel på. Det måste ju vara JAG som inte kan ta barn eller få dem att lyssna. Jag har tyckt att jag varit en urusel mor helt enkelt. Men att nu få höra av min dotter att hon tycker jag har varit en bra mor, trotts allt tjat är underbart! Det finns hopp för Er alla tjatande föräldrar där ute!! =)
    Jag vill även tala om att jag själv varit ensamstÃ¥ende mor och det är tufft. Min dotters far hade henne ca 1vecka pÃ¥ sommaren och 3dagar vid jul. SÃ¥ han fanns där väldigt lite. Min mor och far fanns där som avlastning ibland men jag har ändÃ¥ dragit det störta lasset. Idag är jag ändÃ¥ glad att vi har sÃ¥ bra kommunikation min dotter o jag. Och att just fÃ¥ höra av henne nu att hon uppskattat mig (trotts tjat) och att hon inte velat ha det annorlunda är en stor känsla. *nÃ¥gra ord frÃ¥n mig igen, men slutar nu för annars kan jag hÃ¥lla pÃ¥ i ändo… =) *
    Kram I

  29. Mia
    Skrivet 10 januari 2010 13:55 klockan 01:55 | Permalink

    Ja herre gud. Jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger om dagen jag fÃ¥r totalt spunk. Har 2 grabbar 6 och 8 Ã¥r. De retas, tjatar och brÃ¥kar ”hÃ¥l” i huvet pÃ¥ mig.
    Jag älskar givetvis mina ungar överallt annat men varför tog jag ledigt hela julovet??? Det har ju knappast varit lugnt och skönt men samtidigt så himla underbart att sitta och äta frukost länge, mysa och göra precis vad vi vill. Men det blir rätt så skönt att komma in i normala gängor nu.
    Sen ser jag fram emot sportlovet då jag tar ledigt hela tiden igen vem vet då kanske de inte retas, tjatar och bråkar :)
    Vad skönt att jag inte är ensama.

    Kram till er alla

  30. Jonas
    Skrivet 10 januari 2010 14:03 klockan 02:03 | Permalink

    Jag känner mig lite av en minoritet som kille bland alla dessa kommentarerna som skrivs,sÃ¥ jag tänkte balansera upp det hela lite och skriva ett par ord ur en smÃ¥barns pappas synvinkel…Jag har en liten tjej pÃ¥ fyra Ã¥r och en lite större tjej som kommer att kliva in i tonÃ¥rslivet detta Ã¥ret.Denna kombination av Ã¥lder kan skapa energi i detta hushÃ¥ll,nog sÃ¥ mycket för att kunna driva runt ett mindre samhälles elförbrukning under en period.Denna lilla 4 Ã¥ring drar fram som en liten virvelvind och saker som man har sett pÃ¥ ett ställe i huset kan plötsligt befinna sig pÃ¥ ett helt annat,tillsynes helt ologiskt ställe,men oftast fortfarande i huset,den stora av de smÃ¥,dvs tonÃ¥ringen har ett väldigt varierande och lite oförklarligt beteende,men som kan vara lite tÃ¥lamodsprövande de flesta stunder pÃ¥ dygnet.Tur att jag inte är i närheten dÃ¥ kanske det varit jag som Ã¥kt ner i vaken dÃ¥ mina smÃ¥ fadäser inte kan jämföras med dina…Tjo pÃ¥ sig.

  31. Skrivet 10 januari 2010 14:24 klockan 02:24 | Permalink

    I know the feeling. Jag har inga egna barn, men en sambo som kommer med ett helt liv som innefattar barn, ex och allt möjligt med sig in i mitt liv.

    3 barn på ett och samma år. Nathalie född januari, idag :) för 7 år sedan. Så igår hade vi kalas här med farföräldrar, tårta och kakor och smörgåstårta.

    I december kom hans tvillingarn för snart 7 år sedan.
    Han jobbar i Norge om veckorna, kommer hem helgerna och vissa veckor är han helt hemma medans vissa bortrest i olika länder på jobb.

    Jag sitter därför mkt ensam, men helt plötsligt rasslar de till och 3 barn i samma ålder kommer in i ens liv. Uppfostrade och söta såklart. Men man får vara bestämd, och kolla så att allt görs som man sagt till om. De är uttråkat och ngt ska hela tiden hända. Att få barn in i sitt liv är fantastikt, men oxå jädrigt jobbigt och påfrestande.

    Jag bävar för tonåren med 3 st i samma ålder som inte är mina egan. Kan höra hur det kommer smällas i dörrar, skrikas; DU ÄR INTE MIN MAMMA! Etc etc. Hua.

  32. Ulla-Brith
    Skrivet 10 januari 2010 14:46 klockan 02:46 | Permalink

    Tycker synd om dej. Dom förstår inte vilken snäll mamma
    du är som ordnar den här resan för alla. Det är väl sÃ¥ ocksÃ¥ att börjar en av dom ”brÃ¥ka” ja dÃ¥ är allt igÃ¥ng.
    Kör nu försiktigt och ta tid på er.

    Kram
    Farmor Ulla-Brith

  33. Sofia
    Skrivet 10 januari 2010 15:25 klockan 03:25 | Permalink

    TACK gode gud!!!! Det är inte bara mina underbara barn som har förvandlats till monster! Fick ett sånt utbrott i morse så hela lägenheten skakade och fy så dåligt samvete jag fick när jag satt inlåst på toaletten och försökte lugna mina nerver, MEN i bland är det bara det som hjälper för att de trotsiga små liven ska förstå att mamma inte orkar mera tjat.

    Man kan inte alltid vara lugn, pedagogisk och sansad, i bland mÃ¥ste även vi supermammor vi säga i frÃ¥n…

  34. Sandra
    Skrivet 10 januari 2010 15:25 klockan 03:25 | Permalink

    Tack söta Maggot för att du skrev det här!! Jag är ensam med 2 killar o känner igen mej otroligt mkt i vad du skriver.. Kram

  35. Karoline
    Skrivet 10 januari 2010 16:21 klockan 04:21 | Permalink

    Oj vad du var lika Hannah på den bilden!

  36. Annes
    Skrivet 10 januari 2010 16:22 klockan 04:22 | Permalink

    Jag fick faktiskt ett mindre psykbryt över det här hemma igår, att ingen lyssnar förens man är helt skogstokig. Och att det är samma visa dag efter dag efter dag, skönt att läsa här att man åtminstone inte är ensam! Kram på dig.

  37. Skrivet 10 januari 2010 16:26 klockan 04:26 | Permalink

    Oj oj oj va jag känner igen mig. Har två killar 7 och 4 1/2 år. Dom går mig på nerverna mer än ofta med allt bråk o gnäll o inte lyssnar på för fem öre. Man måste höja rösten ordentligt för att dom ens ska reagera :-( o andra stunden är dom såå goa o söta.

    Hoppas du haft en bra dag!! Tack för en underbar blogg!!
    Kram!!

  38. Jenny
    Skrivet 10 januari 2010 17:08 klockan 05:08 | Permalink

    Sollar mig till resten…Ã¥h vad jag känner igen mig…suck…var en riktig tjurmamma idag. TvÃ¥ av tre som retats och brÃ¥kat större delen av dagen…tenderar att ofta vara sÃ¥ pÃ¥ söndagen innan de ska till sin pappa. TrÃ¥kigt tycker jag eftersom vi sedan är ifrÃ¥n varandra i en vecka…sista känslan ska inte vara att man helst av allt skulle vilja skicka ner dom i toan och spola ;0)

    Byltade pÃ¥ mig en massa kläder och gick ut pÃ¥ en promenad tidigare för att komma ifrÃ¥n ett tag…suck suck suck…nu är dom igÃ¥ng igen!!! Känner hur det börjar koka ända nerifrÃ¥n tÃ¥rna…snart, mycket snart kommer hon fram igen…den där tjurkärringen som jag hatar att bli!!!

    Tur att det går över <3 för trots allt så saknar jag de här stunderna efter ett par dagar utan barnen :0))

  39. Marie
    Skrivet 10 januari 2010 17:13 klockan 05:13 | Permalink

    Jag är 100% säker på att du är världens bästa mamma !!! Hoppas att hemresan har gått bra. Ha en trevlig kväll. Kraaaaaaam

  40. malloo
    Skrivet 10 januari 2010 17:46 klockan 05:46 | Permalink

    hade verkligen velat träffa dig nu när du är i ”min” stad och allt… skulle vilja ge dig en stor kram och berätta vilken bra förebild du är! skulle behöva en kram själv just nu ocksÃ¥… hoppas ni har det underbart!

  41. Skrivet 10 januari 2010 18:02 klockan 06:02 | Permalink

    Huh, jag som tycker att det är skitjobbigt med 2-årstrotsen som Isadora är inne i nu. Hon testar mig och Robin på minsta lilla sak, och glor oss rätt in i ögonen medan hon t ex kastar ett glas i golvet. Vet inte hur mycket glassplitter jag har fått dammsuga upp senaste dagarna. Tack gode gud för dagis så att man kan få lite ensam-tid! ;]

  42. ★lena★
    Skrivet 10 januari 2010 19:21 klockan 07:21 | Permalink

    Haha samma här skitjobbigt att tjata & ändÃ¥ händer inget sÃ¥klart man AHHHHHH fÃ¥r ett litet psykbryt dÃ¥ & dÃ¥ , du är inte ensam…kram★

  43. Skrivet 10 januari 2010 20:02 klockan 08:02 | Permalink

    OJ vad jag känner igen mig!!

    Ibland undrar jag allvarligt om det inte är dax för psyket för mig, seriöst, hur kan två killar hitta så mycket att tjafsa om som mina kan.
    Och det där med att säga till snällt, som jag oxå alltid gör, minst 3 gånger innan jag blir HELT galen och vill slita mitt hår, gråta och stänga in dom små monstren på sina rum.

    Sen känner jag mig som en riktigt uselmamma å får mega dåligt samvete.

    Jag skulle defenitivt behöva gå en utbildning för att vara den bästa av mammor till mina grabbar som jag ju faktiskt ÄLSKAR mest i världen.

    Med detta långa inlägg ville jag bara säga jag förstår dig.

    StorvarmhoppasattalltordnadesigKRAM//S

  44. Malin
    Skrivet 10 januari 2010 20:15 klockan 08:15 | Permalink

    Härliga, duktiga du!! Räkna till 10 =) Kram

  45. Skrivet 10 januari 2010 21:02 klockan 09:02 | Permalink

    Vår lott som mammor: Att TJATA, att se till att saker och ting fullföljs och att HÖJA rösten emellanåt ;)

  46. Sofia
    Skrivet 10 januari 2010 21:28 klockan 09:28 | Permalink

    Halleluja!!!!!! Jag är inte ensam om att få psykutbrott på barnen!!

    Har lidit av förlossningsdepp och dÃ¥ sitter dÃ¥ligt samvete kvar läääänge…

    Styrka till alla föräldrar!!!!!

  47. Pernilla
    Skrivet 10 januari 2010 21:44 klockan 09:44 | Permalink

    Anfäktar anamma!
    Du beskrev just min vardag med 6Ã¥riga sonen!
    Jag har inga käcka tips att ge dig.

    Men det känns åtminstånde bra för mig, att veta att jag inte är ensam.
    Visst! Jag låter bestämd och hård ibland, men det spar tid och energi.
    Sedan skulle jag nog bli bättre på att veta när det är värt att ta en fajt. Jag dejtade en man, som diskret knackade i bordet när han tyckte att jag va för på.
    Ett otroligt bra sätt att lägga sig i utan att säga ett enda ord.

    Men vi föräldrar gör så gott vi kan !
    kärlek till er alla

  48. Hanna
    Skrivet 10 januari 2010 21:51 klockan 09:51 | Permalink

    Go kväll!
    Vill bara skriva ett par rader…. Du är en fantastisk människa! Den bilden jag har haft av dig är sÃ¥ fullkomligt sne och fel. Under ”systrarna graaf” tiden var jag ung tonÃ¥rstjej och gick helt pÃ¥ den mediabild som skapades runt er. Jag hade massor av fördommar när jag för nÃ¥got Ã¥r sedan började läsa din och Hannahs blogg, oj vad jag fick äta upp dom!!! Du är en sÃ¥n fantasisk inspiratör, bara genom att vara du! Du har en självdistans som är sÃ¥ förlösande, tänk om fler vÃ¥gade vara som du i kändisvärlden! Tack för att jag har fÃ¥tt lära känna dig, konstigt men det känns faktiskt sÃ¥ :)

    Jag önskar dig en bra vecka och guds välsignelse över dig och dina pojkar och allt du tar dig för! Du är värd allt gott!

    Stor kram

  49. Anna i Sthlm
    Skrivet 10 januari 2010 21:55 klockan 09:55 | Permalink

    Du e fantastik Maggan.

  50. Ulrica
    Skrivet 10 januari 2010 22:40 klockan 10:40 | Permalink

    Ja jädrans vad tröttsamt det är ibland. Jag blir sÃ¥ trött pÃ¥ min egen röst när jag för hundrade gÃ¥ngen hör mig själv säga ”nej” etc. Jag blir rädd för mig själv ibland när jag ryter i, men de fortsätter glatt med sitt härj. MVH Häxan surtant

Skriv en kommentar

Din epostadress delas eller publiceras aldrig
Obligatoriska fält är markerade med *

*
*
  • TÄVLING

    FLEUR
  • annons
  • TWC