Hus och gästhuset är städat!
Vädret har varit riktigt strålande trots förutsättningarna
Camilla solar och läser tidning..
Innegården
Och innegården från gästhus’sidan
Här ska Bingo och Katrin sova inatt, på nedervåningen finns det ett litet vardagsrum, med bädfsoffa. Det knepiga blir att hålla Ringo borta från trappan..
Vi har städat och fejat hela dagen! Nu är det bara högen av sängkläder och handdukar som ska börja betas av.
Jag skrattar för mig själv, är det inte sjukt att den här jäkla tvätthögarna förföljer mig! Jag drömmer mardrömmar om dem. Funderar på att ta semester från tvättrummet nästa vecka och ”skita i allt” hehe
Tänkte på en liten sak tidigare.
Tjejer ta ingen skit! Stanna inte förlänge i ett förhållande som är dåligt. Tillåt inte din partner att behandla dig illa!
En relation ska vara (har jag precis själv lärt mig, så det är aldrig försent hehe) GE och TA… Ömsesidig respekt och kärlek.
En blick, en tanke eller en liten gest? Att få en klapp på kinden, höra att man är duktig..
Våga ta steget ut i ovissheten, det är det värt. Våga säga STOPP! Det här är INTE ok! INGEN människa har rätten att kränka eller bestämma över dig.
Slösa inte bort för många år på att försöka ”frälsa” lära eller få någon att ”inse”
Det finns någon där ute som är menad för just dig! DIN tvillingsjäl och livskamrat.
Att var med någon som får dig att känna dig ful, mindre värd? Någon som hackar på dig, smeksamt mästrar eller tillrättavisar dig? Be honom dra åt skogen! Våga vägra idioter….
Du ska vara med någon som lyfter dig, berömmer och stöttar dig. Blåser luft under dina vingar. Du ska lysa, få känna dig vacker och älskad för den du är!
Kram x
27 kommentarer
Otroligt mysigt hus ni har där i Ystad! Tror Ringo med familj kommer få de toppen i gästhuset så länge han håller sig borta från yxan under trappen ;)
Ha de så gott! Kram Linda
Hade det inte varit så dyrt att lämna in tvätten så hade jag gjort det. Ser man någon gång botten på korgen räcker det att ta en vända i huset så nock f.n är den full igen.
Så härligt att du äntligen hittat rätt man. Och till alla er som inte gjort det, håller med Magda, lämna genast skeppet.
Vilken bra text du skrev, varenda ord stämmer och jag hoppas att många som lever i ett sådant förhållande tar till sig av texten… Jag väntade och trodde att jag kunde förändra en person i allt för många år!
Men nu är jag lyckligt gift med en man som ser mig och mina behov :)
Vilket fint ställe och fint gästhus, förstår att ni trivs ;)
Ha det gott.
Kram!
Läser dina ord till kvinnor som sitter i ett hoppplöst förhållande. Bra att du tar upp och påminner om det ibland. Jag möter många av dessa kvinnor i mitt jobb som volontär på ett kvinnohus. Har de väl tagit steget ifrån så är det underbart att se styrkan i dessa kvinnor att våga gå vidare och att stötta varandra. Håller med dig att ingen ska behöva leva i ett förhållande styrt av sin partner. Jag önskar att fler kvinnor står upp för varandra. Våga fråga och visa att ni finns för varandra
Ja det stämmer så bra! Kom även att tänka på människor som behandlar sina vänner som skräp för sånna existerar tyvärr också,jag hade en vän i 6 år som behandlade mej riktigt illa men jag umgicks tillslut bara med henne för att göra henne nöjd och för att hon inte hade några andra vänner.
Maggan!
Dina sista ord i ditt inlägg fick mig nästan att börja gråta. Igår lämnade jag den man som jag trodde var mannen i mitt liv. Jag älskar honom fortfarande, men han vet fortfarande, efter 1 1/2 år, om han ser någon framtid mellan oss.Därför fick jag nog igår och drog. Hela min kropp, hjärta och själ ville stanna, men jag visste bättre. Jag kan inte tvinga någon att vilja ha och älska mig. Denna tid har tagit så mycket på både självkänsla och självförtroende och just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att våga öppna mig för någon igen. Jag har varit med om rätt så mycket (hittat en av mina killar i sängen med en annan, varit ovetandes den 3:e kvinnan för en annan man m.m) och jag frågar mig vad det är som är meningen med allt detta, vad är det jag behöver lära mig?? Nu måste jag bara fokusera på mig själv, trots att det i bakhuvudet ligger och gnager att jag vill träffa någon som älskar mig för den jag är och som känner sig tacksam över varje dag jag är i dennes liv. Dessutom vill jag ha barn någon gång i framtiden…. jag är 34 år nu och det börjar kännas lite lite lite jobbigt att vara i den situation jag är trots att jag vet att jag har många år kvar. Det som är mest jobbigt är att det den här gången kändes så rätt, det kändes så naturligt att det skulle vara VI och ingen annan. Känns helt osannolikt att träffa någon sådan man igen som man har så mycket gemensamt med och även kan ha så roligt med. Det kommer ta lååååång tid för mig att sluta älska honom! Tack för din blogg och för dina underbara inlägg. De gör min dag! Kram kram
Åh så bra skrivet!! Det där borde jag ha i iPoden att spela upp när jag vaknar varje dag. Jag är totalt hopplös när det gäller det där men förhoppningsvis blir det bot o bättring om det blir någon nästa gång.
Tack så supermycket för ett väldigt peppande inlägg som satte fart på tankecellerna i huvudet!
O tack för en sjukt rolig, intressant o upplyftande blogg!
HEJ! Mary jag tror att du har haft otur med killar. Hoppas verkligen att du har tur med nästa kille!! Ge inte upp. Det tar ju tid att lära känna en människa så försök att vänta med att flytta i hop. Det bästa är väl att bara vara vänner i början. Kanske svårt om man är kär.
Lycka till Mary!!
KRAM AGGE
Åhh, känner igen mig! Vi har varit gifta i 11 år och det finns flera barn med i bilden. Han varken misshandlar mig fysiskt eller psykiskt men han är alltjämt så negativ, sur och irriterad. Vi har gått i terapi och det blir bättre ett tag men sen är vi tillbaka i samma gamla mönster. Man kämpar ju på för barnen men jag har insett att jag inte orkar, Jag orkar inte alltid vara den glada, postivia, den som tar tag i saker. Som att jag måste vara en extra bra mamma eftersom deras pappa oftast är sur och irriterad på dem. Sonen grät häromkvällen och tycker att pappa aldrig lyssnar. Man blir så less på höra det. Hur han sabbar relatiotionen till sina egna barn. Men jag är så rädd, Rädd för att vara ensam, rädd för att inte få träffa mina barn mer än varannan vecka, rädd för hur jag ska klara mig ekonomiskt. Jag velar, vacklar men vågar ändå inte. Jag längtar efter någon som är glad, postiviv och peppar mig när jag är glad och stöttar mig när jag inte orkar. Som kan se när jag inte orkar med och bara säga åt mig att ta det lungt en stund. Kanske har jag för höga krav på en man? Jag är inte lika vacker som dig Magdalena. Jag är en vanlig tjej. Med lite övervikt. Har väl inte så mycket spännande att berätta. Men jag tror jag ändå är rolig, lite galen och omtänksam om andra. Men ändå vågar jag inte fatta beslutet. Hur ska jag göra? Tänk om jag ångrar mig. Jag velar och funderar och gråter ibland när barnen inte ser. Fasen va livet är svårt och jobbigt just nu…
Tack för din text. Jag har precis börjat bo in mig i en ny lägenhet efter 18 år med min förra man. Jag skötte allt i hemmet, utbildade mig under 6 år samt jobbade halvtid, fick två flickor, såg allas behov men fick aldrig något tillbaka. När jag för två år sedan kollapsa i ett svårt utmattningssyndrom tyckte han att jag var dags att slänga i soporna. Trots att jag hade (har än idag) konstant orkeslöshet och kroniska smärtor i kroppen fick jag aldrig hjälp eller stöttning. När jag bad honom att följa med till min kurator och få närstående information sa han på ett villkor: ”om jag inte behöver säga något”. När jag uppmärksammade honom på hur dåligt jag mådde (har traumatiska år innan vi träffades som kom till ytan i och med min kollaps) Sa han: ”det är du som är sjuk, jag vill inte lägga energi på det”. Tillslut lämnade jag honom och i början fick jag höra (på skoj, men jag blir så ledsen): ”du får 2000kr i månaden om du lagar min mat”. Som tur är har jag två underbara tonårsdöttrar som är mitt allt och som jag kan prata med, ge min kärlek till, få kärlek av och se en framtid med. Men så klart önskar jag en kärleksfull partner som ser mig och ger mig en kram när jag behöver det! Att inte orka med sitt liv och inte älska sig själv är fruktansvärt, jag försöker varje dag. Det är svårt, men jag vill! Det jag märkt nu under sista dagarna är detta hat som jag börjat känna för honom, nästan skrämmande.
vh
Mamma M
Bra gjort Monika! Men lägg undan hatet. Överhuvudtaget ska du inte lägga någon energi på den mannen.
Jag levde tillsammans med mina barns Pappa i ca 6 år, ett förhållande full av förnedran. Varje dag fick jag höra hur ful och värdelös jag är, slag både psykiskt och fysiskt.. i 6 års tid! För snart 2 år sedan, i mitten på September var botten nådd.. han hade druckit i ca 8 dagar (han är halvt om halvt alkohlist) då soc stod bakom dörren då grannar hört liv i lägenheten. Då sa dom, att antingen får jag ta med mig barnen och flytta ut eller så tar dom barnen av oss.. pappan fick inte ha barnen då! Jag packade släpet på en timme med gråten i hals, tur på ett sätt att soc kom för jag vågade aldrig kliva upp förhållandet. Jag var för rädd! Min mamma blev min räddning sen efter några veckor fick jag en egen lägenhet. Idag är jag starkare än någonsin med min nya pojkvän, han ger mig all tänkbar glädje och kärlek som finns! Jag och barnens pappa pratar aldrig någonsin med varann, förutom mailkontakt ang viktiga ting med barnen.. vi kör varannan vecka. Nu på midsommarafton -12 förlovade jag mig med drömmarnas karl! Som man säger, efter regn kommer solsken <3
Det krävs en sjutusan till insikt för att komma fram till något sånt och jag hoppas verkligen att dina kloka ord får ytterligare någon att slita sig loss.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det krävs oftast att man haft ett pucko för att man ska kunna uppskatta en snälling på det sättet han förtjänar. Man lär sig hela tiden.
Önskar du kunde svara på detta som nog ingen kan…
Om man nu får allt detta. Beröm,klappar på kinden,luft under vingarna,kärlek,omtanke,respekt.
Men ändå känner att kärleken tagit slut. Då har man beslutsångest kan jag säga. Då står man inför ett riktigt,riktigt svårt val i livet.
Där är jag nu. Och har aldrig mått sämre i hela mitt liv…. En problematik värd att ta upp tycker jag. När tar det slut i ett äktenskap? Jag har ALLT detta du skriver om,men det är en envägskommunikation. Alltså,jag kan inte ge tillbaka för att jag inte älskar. Stanna eller gå? Det to mig sju år att bestämma mig.
Kram.
Tack Agge för dina fina ord och peppning! Jag ska kämpa och jag vet att jag är värd någon som älskar mig. Jag älskar verkligen den här mannen, men det blir ju extra svårt när han inte känner detsamma. Jag har inte bara lämnat den jag älskar utan även min bästa vän. Nästan ingen känner mig så bra som han gör och får mig att skratta som han. Därför är det en dubbel sorg. För att kunna gå vidare måste jag stänga en dörr som inte kommer öppnas igen.
Kram på er alla tjejer där ute som kämpar och kram Maggan. Jag är så glad för din skull att du har träffat någon som lyfter upp dig och stöttar dig som din man gör. All kärlek!
Tack Agge för dina fina ord och ditt peppandel. Jag vet att jag är värd att träffa någon som älskar mig, men just nu känns det väldigt långt borta. Jag trodde verkligen att jag hade hittat min själsfrände och min blivande livspartner men så blev det inte. När jag lämnade honom i söndags så var det inte bara den mannan som jag älskade som jag lämnade utan även min bästa vän. Han är en av de som känner mig bäst och som kan få mig att skratta helt hysteriskt. Han var min högra hand. Tyvärr så hade han inte tillräckligt med känslor för mig så efter mycket om och men så fick jag lov att lämna honom. Jag insåg att jag inte kan gå och vänta på någon som aldrig kommer att älska mig så som jag vill och behöver. Jag fick lov att stänga en dörr framför inte bara den man som jag älskar utan även min bästa vän…. en dörr som aldrig kommer att kunna öppnas igen. Detta måste jag göra för att kunna gå vidare och för att kunna läka.
Jag är så glad för din skull Maggan att du har träffat en man som lyfter dig och som älskar dig så oerhört mycket. All kärlek!
Oj, blev visst dubbelt!! Trodde det blev fel eftersom den första kommentaren inte dök upp så jag skrev nytt… Förlåt för det!
Hej Mary. Jag vill så gärna veta; Hur klarar du av att motstå? Eller avstå? För som jag förstår det så var han ändå snäll mot dig men att han inte kunde kalla det kärlek? Jag hamnar hela tiden i dessa situationer. Hur klarar man att avstå det lilla man får? När alternativet är att få ingenting? Jag förstår logiskt hur du menar här och nu och att det är det rätta att lämna men hur ska man klara av att hålla fast vid det, när i nästa stund bara minnen av det fina överskuggar logiken? Kram
Cilla, jag förstår precis vad du menar och jag har varit där (och är väl där lite fortfarande, coachar mig själv hela tiden). Jag har svajat fram och tillbaka mellan att ”jag får ju ändå lite bekräftelse ibland” och ”nej, detta räcker inte för mig”. Det som avgjorde för mig var att jag började må psykiskt dåligt. Min själv-känsla och självförtroende började nå botten och jag tänkte att den enda som kan på-verka situationen är JAG, ingen annan. Vill jag leva så här? Är jag inte värd mer? När man nöjer sig med ”det lilla man får” trycker man ner sig själv omedvetet och det orkar jag inte med längre. Mina känslor för honom kan inte ändra hans känslor för mig. Om inte han tycker att jag är värd att satsa på så är det så. Mitt mål med mitt liv är att vara lycklig och jag har väl varit det bitvis men inte så mycket som jag kan vara. Jag har inte tidigare kunnat motstå, utan har fallit tillbaka i känslan att ”det här är nog rätt bra ändå”. Jag har kastat mig ut i detta nu och vet inte vart jag kommer hamna. Det jag dock vet är att jag inte vill bli bitter och jag misstänker att jag skulle blivit det om jag hade stannat kvar och tagit emot tacksamt det lilla jag fick. Om han nu kommer höra av sig kommer det bli en stark inre kamp mellan mitt hjärta och min hjärna. Alltid ti-digare har mitt hjärta vunnit, men denna gång ska jag ge det en match. Jag måste få möjligheten att träffa någon som älskar mig lika mycket som jag älskar den och det gör jag ju inte om jag stannar kvar. Det är ju en risk jag tar, men så är livet… fullt av risker men även möjligheter. Det är jätteskrämmande i detta nu, att lämna den jag älskar för att gå mot det okända. Att jag är så stark som jag är beror även på att jag har många vänner runt omkring mig som hejar på och stöttar mig. Utan dem vet jag nog inte hur det skulle gå. Många kramar till dig och jag skänker över lite webstyrka till dig. Lova att DU ALDRIG NÖJER DIG! Du är värd lika mycket kärlek som du själv ger…. Kram
Oj. Jag blir alldeles tyst inuti nu. Jag ska tänka och tänka på dina ord Maggan ”..säg nej till en dålig partner” och dina ord Mary ”..är jag inte värd mer?” Vad starka ni är! Jag är inte stark. Inte på något plan. Men det känns som en tröst att veta att ni och andra finns därute. Som levande svar. Kramar
ÅÅÅ tack tack tack TACK!!!!!! Nu jäklar ska jag VÅGA. Äntligen…….
Allt gott till dej och din fina familj.
Lustigt. Har gått och funderat på om jag skulle mejla dig. Inte för att jag egentligen förväntat mig ett svar men jag tänkte ändå prova. Någonstans så vet jag vad som måste göras men sedan flera år tillbaka förföljer mig skulden, skammen och ett gnagande samvete gentemot barnen.För han är ju bra. Också. Och älskar, så mycket men kanske inte alltid på ett sunt sätt. Tack Magda för att du svarade på mejlet jag aldrig skickade.
Du är klok du Magdalena :-)
Dina ord var precis vad jag behövde höra, Håller på att bryta upp från ett långt och ohälsosamt förhållande med två barn.
Just nu är det mest med oro jag ser på framtiden. Ska jag vara ensam nu? Är det rätt beslut? Hur ska det gå? Ja, Jag är rädd för allt just nu. Jag vill också bli älskad för den jag är, känna mig unik och speciell.. Någonstans där ute, Hoppas jag att min dröm man finns! Man måste våga för att vinna..
Kram
Visst är det så, INGEN är värd skit! Har själv tagit mig ur ett dåligt förhållande och nu när jag äntligen kunde andas fick jag en panikångestattack och en utmattningsdepression. Men jag ska ta mig ur det också. Det kommer ta oändlig tid, men det kommer gå. Vill bara tillägga att jag inte tänker GE och TA i ett förhållande, då är det fortfarande envägskommunikation. GE och FÅ borde alla få leva med. Alla kärlek till er alla!
Kram
Marie
Hej! Snälla Maggan! Vart är soffan köpt. Har letat efter såna. Kan inte du reda på det åt mig tacksam. Alexandra
Åh, tack för dina träffande ord. Står precis och ska ta steget ut i ovissheten. Min man är snäll och rolig- men ändå inte, jag tar hela lasset och ansvaret, han får mig att känna mig oälskad och ouppskattad och han ger mig dåligt samvete – för allt. Har bestämt mig för att lämna honom, och med hus (bomarknaden just nu-huh!), barn och ett gemensamt liv så kommer det kräva tid och mycket energi. Jag hoppas bara att han kan bete sig som vuxen. Har sådan ångest för att lämna mina barn varannan vecka, och ÅNGEST för att separera min äldsta (som har en annan pappa) från sina älskade syskon varannan vecka, och ta i från honom den enda fadersgestalt han haft. Men jag tänker precis som du skriver, att kanske kanske finns det någon som kan älska mig och mina tre barn, och kanske finns det någon som uppskattar min man. Jag hoppas det, för nu är jag 30+ och någon gång i livet vill jag också känna kärlek och uppskattning. Tack för att du är så hjärtlig och fin! Skulle ha bjudit dig på en drink på terassen -98 när vi träffades där, om jag vetat att du skulle tillföra mig så mkt med din blogg. Kram!
Hej.
Jag följer din blogg lite nu och då, mest varje dag… :) jag träffade en kille för 4 år sedan sim ville ha barn med MIG. Han har två sen tidigare. Jag blev gravid, han fick panik. Jag fick missfall, som verkar vara vanligare än man tror. Sen säger han att han inte vill ha fler barn. Fan. Hur kan man ändrag så??? Känner mig så besviken o alla säger att jag kommer träffa ngn ny. Jag är 30 o känner hur Lin dröm bara försvann.
En trackback
[...] Magdalena Graaf beskrev det så bra; [...]