Sorg

18 november 2015 11:24
37 Kommentarer

Jag har läst klart min soegebearbetningsbok nu.
Jag har inte gjort uppgifterna, dem ska jag göra när jag läser om boken.

Många intressanta vinklar och ämnen.
Jag kan inte riktigt sluta fundera på hur dåligt förbereda vi är på sorg?

Det är intressant, men egentligen väldigt sorgligt.

Varje dag dör det ju människor på vår jord (det vet vi) varje sekund!

I våra egna liv, dör människor vi älskar, kanske våra föräldrar, våra barn, vänner.

Kanske har den verkliga sorgen INTE hunnit ikapp oss ännu?
Vi kanske läser i tidningar, vi ”låtsas i våra sinnen, täääänk om det där var jag, mitt barn, min mamma”
Vi föreställer oss, MEN vi viftar fort bort tanken, för att den gör för ont.

Vi är INTE rustade för sorg!

Vi har raderat, plockat bort ALLT som har med sorg att göra ur vårat moderna  samhälle.
Vi pratar inte om det!
Vi skickar iväg våra gamla för att dö.
Vi får inga verktyg i skolan?
Ingen första hjälpenlektion i hur vi ska hantera den?

När jag själv var liten flicka förskonades jag ifrån döden.
”Det är bättre att du minns mormor som hon var när hon var frisk”
Sen var hon bara borta, i himlen från ingenstans?

Som boken skriver.
Vi vet hur vi hanterar olyckor, ringer 112, Vi vet vad gör om vi bryter ett ben, någon sätter i halsen.

MEN vad gör vi om ett hjärta går sönder?

Vi pumpas och fostras från tidiga år på hur vi SKAFFAR SAKER för att få ett lyckligt och framgångsrik liv.

Vi söker beröm, vi ska vara snälla, attraktiva, vi vill ha uppmärksamhet, acceptans, julklappar, beröm, lycka, arbete, den perfekta familjen.

Som boken skriver:

Även om vi lärt oss mycket om hur vi skaffar saker, så har vi en oerhört begränsad information om vad vi ska göra när vi förlorar saker..?

Vi är så oerhört livrädda för döden.

Jag har svårt att tillochmed uttala ordet?
Jag säger Hellre att Isak gått bort, rest vidare, är i himlen, somnat, avlidit..

Jag AVSKYR att säga att han faktiskt är DÖD
Ordet skrämmer mig …

Jag hade INGEN som helst aning, ingen som helt förberedelse på hur RIKTIG sorg skulle kännas.

Vidrig skilsmässa, husdjur som dör….
Man sopar under mattan,  man köper en ny hund, man skaffar en ny kille.
Man går vidare, man är stark, man SKAFFAR nytt och fyller ut tomrum.

Sorgen har gjort mig paranoid.
Nu när jag har blivit omkullsvept av RIKTIG sorg.
Släng dig i väggen, misshandel, döda husdjur, missfall, skilsmässa.
Walk in The park FÖR MIG, I MITT liv

Vi är en stor familj (om man räknar ihop Filips familj, Peters, alla vänner och bekanta)
SANNOLIKHETEN att någon får bröstcancer, cancer, dör av ålder, råkar ut för en olycka, får en hjärtattack ett stroke är ju megastor nu?

Vem av oss blir den första?

Jag är helt inställd på att det kommer gå åt helvete i min graviditet.
Jag vet att det är en skyddsinstinkt.
En sköld, ett försvar. Jag räknar kallt med att den dör i magen. Dör under förlossningen?
Jag vägrar tro något annat.
Går det vägen? Ja då får de istället överaska mig positivt.

Jag hade verkligen önskat att vi pratade mer om sorg. Döda människor?
Att vi alla kommer att dö.
Vi kommer inte ifrån döden. DITT BARN kommer faktiskt oxå dö en vacker dag.

Hur gör man?
Det är så komplext, för det går ju inte att förbereda sig.
Ska man läsa sorgeböcker, gå kurser INNAN någon dör?

Jag önskar att jag hade fått mer information. Jag önskar att någon faktiskt hade talat om för mig att DÖDEN faktiskt kan drabba oss oxå.

Kram på dig.

Konferensen idag! Låg dag på jobbet.

Hoppas du får en fin dag, och att jag inte deppat dig förmycket så här mitt i veckan❤


Kommentarer

  1. Carina Wiréhn,

    Kära Magdalena, jag har precis som du mist ett barn. Min son dog 21/7 2014. Han ”bara” dog under en motionsrunda, blev 38 år och lämnade fru och en treårig dotter. Det gör så djävulskt ont och jag tror inte det går att förbereda sig på hur det kommer att kännas. Du precis som jag vet att det finns inte en möjlighet att förstå vad det innebär att ens egen älskade son försvinner. Det är helt ofattbart…
    Ta väl hand om dig och din familj. Kramisar ❤ ❤ ❤

  2. Julia,

    Det du skriver är viktigt!
    Alla sorger är olika och alla sörger olika.
    Som du skriver så tror vi att vi kan hantera det som med allt annat vi hanterar i livet dagligen. Vi kanske tror att vi är beredda när nån nära dör för att den varit sjuk ett tag osv.
    Men kan ändå bli helt överlumpade av sorgen vad den gör med oss. Hur den tar sig ut. Hur lång tid den tar på sig osv. Det kan man aldrig veta tyvärr. När min mor dog dom varit mycket sjuk hela mitt liv på olika sätt kändes det skönt att hon äntligen fick frid…
    Men jag grät i över ett år över allt vi inte hade haft ihop jag och min mor. Allt vi inte kunnat göra. Allt vi inte kunnat prata om. ALLT! Det var jag inte beredd på men jag förstod ju såklart men det va hemskt! Att förlora sin mor och sen gråta så mycket över allt man förlorat. Kände mig så tom. Bra att du skriver om detta.
    Kram Julia ❤️❤️❤️

  3. Linda,

    Jag håller med i precis allt du skriver. Vi förlorade vårt barn i magen förra året, vecka 38, och det slog mig då hur lite vi kan om sorg och förluster, hur dåligt rustade vi är för det. Precis som du kan jag knappt uttala ordet ”död”. Det vore ett mycket bättre samhälle för samtliga att leva i, om alla öppnade sig och vågade prata om det som är svårt i livet., det allra svåraste. Det skulle minska känslan av ensamhet och utsatthet. Efter vår förlust visade det sig det fanns många omkring mig som kände någon som varit med om exakt samma. Det hade jag aldrig hört talas om innan?

  4. Magdalena / Silly Me,

    Jag har också läst den boken. Började t om gå kursen. Vet du om att det finns kurser? Min handledare sa att det skulle vara lite för tungt att göra uppgifterna på egen hand. Så leta upp en person som verkligen kan lyssna. Jag har också förlorat ett barn. Kände att kursen blev lite för tung för mig så fick avbryta tyvärr. Dock pga andra anledningar också. Men den har hjälpt mig att se sorg från ett annat perspektiv. Man pratar ofta om glädje. Men sällan om sorg. Det är lika viktigt. Intressant! Alla borde läsa boken. Jag upplever att jag nu har lättare för att prata om sorgen. Den är ju en del av mitt liv.
    Lycka till!!!

  5. Carin,

    Intressant det du skriver om döden och att man skulle kunna förbereda. Jag vet faktiskt inte. Jag tror det är som du skriver, att oavsätt hur man provar att tänka sig in i en situation där en närastående dör, förstår eller känner man inte den brännande sorgen från man faktiskt drabbas själv. Jag förlorade mina föräldrar 17 år gammal, stod då ensam kvar mot världen. Jag vet inte helt hur jag skulle ha kunnat förbereda mig på denna enorma sorg som har följt mig i så många år nu. Men jag håller med om att vi kan prata om sorg och död mer öppet än vad vi gör i dagens samhälle. Bara mina tankar. Kram fina dig!

    • Sara,

      Så oerhört sorgligt att förlora båda sina föräldrar på en gång, det måste varit och vara väldigt tufft. Jag förlorade min pappa när jag var 26, och tycker det varit jobbigt nog trots att jag har en förälder kvar. Kram till dig!
      Jag tror som du också att vi skulle må bra av att prata mer öppet om sorg och död i vårar samhälle. Men jag tror inte heller man riktigt kan förbereda sig. Tänker att vi är programmerade lite så, för skulle man veta vad sorg innebär, hur ont det gör, då kanske det skulle vara svårt att hålla hoppet uppe och ångesten stången i ”övriga livet”. Som naturvetare och ateist vill jag ständigt försöka hitta en förklaring i evolutionen (i princip vad som är bäst för en arts överlevnad) och tänker därför att det antagligen är naturligt att vi inte kan föreställa oss eller förbereda oss för att vi ska orka leva och fortplanta oss.
      Men som sagt, samhället i stort skulle må bra av att döden blev mer naturlig och mindre stigmatiserad, så att man åtminstone kan känna att det är ok att prata om död/sorg utan att halva sällskapet börjar skruva besvärat på sig. Och att acceptera att man inte alltid kommer må bra och toppen alla dagar i sitt liv, och att det är en del av livet och helt ok. Så mår man skit ett tag och sen blir det oftast bättre efter en period. Tills det sköljer över en igen…

  6. Nilla,

    Tack för dina texter!!!!

    I vår familj är vi mitt uppringd sorgen då min svärmor blev sjuk och dog väldigt snabbt…

  7. Sanna,

    Jag har precis gått kursen förra veckan. Trodde det skulle komma som en big-bang och förlösa alla mina sorger. Men det kändes bara lite där och då. Sen dess har det successivt sköljt Över mig. Jag är en helt annan person i mitt tankesätt om mina sorger. Jag är fortfarande Sanna som person men lever på ett annat sätt. . Vill du ha hjälp med hur du ska gå igenom uppgifterna får du gärna höra av dig. De kan verka krångliga. Men efter första personen du bearbetat får du kläm på det.
    Kram. ❤

  8. Eva,

    Det är jobbigt att prata om döden. Jag vill inte ta ordet i min mun.
    Pratar man om det så kanske det händer. Bättre att låtsas som det inte finns på nåt sett.
    Själv är jag en person som oroar mig för saker innan det ens har hänt och det kanske inte ens händer. Hörde en gång om någon som sa att; När man oroar sig i förväg för något så det enda som händer när det man oroar sig för inte händer är att man har oroat sig helt i onödan, typ.
    Och det är ju sant men lätt och säga.
    Tror också som du säger att det är nåt slags försvar så man inte ska bli så förstörd om det händer.

  9. Erika,

    Hej! Vet du Magdalena. Jag gjorde precis som du: ville nästan tro att min graviditet skulle gå åt skogen just för att slippa bli ledsen. Dock blev det helfel! När hon väl kom, frisk och underbar, fick jag en depression och kunde inte alls ta till mig henne. Jag förstår hur du tänker men kanske finns det en mening med att längta, drömma och fundera i 9 månader? Att knyta an redan i magen? Jag förstår dock att du efter Isak inte orkar drabbas av något sådant igen men jag ville egentligen bara peppa dig lite att VÅGA längta. Kanske behöver du det, om bara för någon sekund. Stor kram till dig!!!

  10. I mitt huvud,

    Hur förberedd man än är så blir det ändå än chock när en nära dör.
    Men jag tror som du att man absolut bör prata mer om döden och sorg. Jag är tvärtom mot dig, jag VILL säga att min mamma är död. Hon har inte gått bort, för då kan hon ju komma hem igen. Alla sätt att sörja och uttrycka sorg på är rätt, inget kan ju vara fel.

    Kram

  11. Pernilla Eriksson,

    Otroligt fint skrivet och så sant

  12. Anny,

    Se The Secret. Den förklarar hur vi drar till oss det vi fokuserar på. Fokuserar vi på hälsa/välgång/kärlek så får vi det, och tvärtom om vi fokuserar på negativit. Tro, hoppas och önska att det ska gå bra, då gör det det. Låter kanske flummigt men är helt vetenskapligt och bevisat enligt the law of attraction.

    • Tea,

      Nej nej nej. Det är inte sant. Det är inte ”vetenskapligt bevisat”.

      • Riita,

        Jo det är det det sägs iaf det i dokumentären!

    • Mia,

      Vad vill du egentligen säga med din kommentar, Anny? Du kanske borde tänka lite först… snacka om att svälja en bok/film med hull och hår! Man måste kunna tänka lite självständigt också, det är en fördel.

      • Anny,

        Vaddå svälja med hull och hår? Förresten är det varken boken eller filmen jag ”svalt”, utan metoden – som faktiskt funkar. Det handlar inte om trolldom utan om hur tankens kraft faktiskt är mer kraftfull än vi tror, och att vi själva kan välha mer än vi tror. Vi kan välja vad vi vill dra till oss. Självklart händer det negativa saker ändå i livet, men man kan leva ett mycket härligare liv om man lär sig att fokusera och tro på det goda. Believe and recieve!

        • Pernilla,

          Så du menar att bara man tänker positivt så blir man automatiskt lycklig? Och de som drabbas av sjukdomar och sorg i familjen drabbas för att de inte varit tillräckligt positiva? Njae, det köper jag inte..

        • Mia,

          Det är ett gammalt hederligt, svenskt ordspråk; ”att svälja med hull och hår” = du har köpt det totalt utan egna reflektioner! I övrigt håller jag med Pernilla.

  13. Pia,

    Oj, så rätt du har! Tänkte själv, som ateist eller sökare, att det var ju den här rollen som kyrkan hade, att bland annat prata om döden. Nu låtsas vi alla som att den går att undvika?! Blev själv förlamad av chock när jag fick känna hur definitiv döden är – ”aldrig mer”. Inget lyckligt slut, bara smärta! Men så trots allt finns en nyvunnen kunskap, den att njuta av stunden, känna livet inom sig, uppskatta de man har kvar och våga gå din egen väg – för sen dör man. Oavsett. Så bra av dig att våga berätta, orka sätta ord på vår naiva syn på livet och döden!

  14. Lollipop,

    Hej Maggan och ni andra ute i cyberrymden! Jag har aldrig skrivit till dig tidigare men vill berätta om min upplevelse av ”Programmet för sorgbearbetning” som jag gjort tillsammans med min samtalskontakt som är certifierad av Institutet för sorgbearbetning.

    Jag genomgick en oerhört traumatisk skilsmässa för 1,5 år sen. Jag blev bedragen och efterverkningarna av otroheten var oerhört smärtsamma. Jag led fruktansvärt. Jag förstod inte att jag hade drabbats av en sorg. Ingen hade ju dött. Efter ca 5 månaders samtal med min terapeut kände jag att jag satt helt fast i mina tankemönster över vad jag hade utsatts för och jag stod still och stampade, tyckte jag själv åtminstone. Jag informerades då om ”Sorgbearbetningen” och för mig blev det jättebra att genomgå programmet. Att faktiskt få lära sig vad sorg egentligen ÄR och hur man bearbetar den. Till exempel fick jag lära mig att man ska sluta jämföra sorg eller att tro på myter som ”tiden läker alla sår”. Det som är värst för mig är värst för mig, det som är värst för dig är värst för dig. Där behöver vi inte tävla!

    Att få verktyg och vetskap om varför man behöver bearbeta sorg på ett visst sätt och att man kan komma ur smärtan som till slut faktiskt leder till acceptans är helt otroligt. Sorgen finns där fortfarande men den gör inte längre ont. I mitt fall ledde det till att jag till och med har förlåtit att han inte är/var en bättre människa än så. För mig handlade det om att få att få sätta ord på smärtan, be om ursäkt, ge förlåtelse (låter konstigt kanske) och jag bestämde mig i och med det att lösa upp den relation som hade med honom. Idag är jag fri från smärtan och från honom!

    Jag har ett barn i Isaks ålder och jag kan bara försöka att föreställa mig hur smärtsamt ni har det. Men det är omöjligt nästan. Jag hoppas att du blir hjälpt av att bearbeta smärtsamma minnen/händelser genom programmet för sorgbearbetning.

  15. O,

    Jag känner också att min graviditet kommer att gå åt skogen. Precis som alla gånger innan. Skjuter ifrån mig tankarna på att det ska gå vägen, ingen idé att hoppas, då blir man bara förkrossad när det inte går. Detta skulle bli mitt första barn om det går bra och jag är rädd att jag kommer ”missa” hela graviditeten. Vill inte prata om den, vill inte träffa barnmorskan, vill inte gå någon föräldragrupp, vill inte tänka på förlossning (babyn kommer ändå dö innan eller under den), inte köpa vagn. Har gått 40 % av graviditeten och jag vågar inte slappna av. Inga ultraljud lugnar mig heller. Har ingen vän att prata med detta om heller och min make vet hur jag känner men han säger bara att vi måste tänka positivt…

    • Yvette,

      God Bless !!

  16. Satu,

    Så fint skrivet! Man är nog inte så mottaglig för att tänka på döden – vi ska ju inte drabbas, det är alltid nån annan. Har aldrig tidigare skrivit nån kommentar men läst ditt blogg ett tag nu.
    Jag förlorade min andra son två dagar efter förlossningen. Han föddes några veckor för tidigt under dramatiska omständigheter. Den sorgen som vi drabbades av var så hemsk och svår att sätta ord på. Den som inte har förlorat ett barn kan aldrig sätta sig in i det. Ingenting är värre än det. Det gör väl en starkare på sitt sätt men svårt att tänka så när man är mitt i det. Jag och min man separerade efter ett år, vi kunde inte hitta tillbaka till varandra efter det ofattbara. Så livet var inte på topp kan man säga.
    Nu efter några år sitter jag med en liten tös på 1,5 år i min famn och är så lycklig över att ha fått en till chans. Inget/ingen kan ersätta mitt förlorade barn och det går inte en dag utan att han finns i mina tankar…men livet känns ändå lite lättare. Graviditeten var dock lite jobbig ibland psykiskt för jag vågade inte heller tro att det skulle gå vägen utan var rädd hela tiden. Men allt gick bra och jag är världens lyckligaste.
    Jag är så glad för din skull Magdalena, att du väntar en liten! Jag önskar dig allt gott i framtiden. Allt kommer säkert att gå bra! Det finns en ängel som vakar över den nu! Min lilla föddes med världens sötaste födelsemärke i form av ett hjärta och jag brukar tänka att hon fick den från sin änglabror! Kram

  17. Pernilla,

    Så fint du beskriver sorg, det känns ända in i hjärteroten… Visst är det märkligt att döden får så lite tid i våra liv när den har en sådan makt över oss.. Jag var och lyssnade på en helt fantastisk föreläsning för några veckor sedan som handlade om krishantering och hur olika man hanterar kriser. Har du möjlighet att lyssna till honom så ta den chansen! http://www.ulflidmantraining.com/sv/

  18. Johanna,

    Ja du man är inte redo nångång för döden oavsett hur man förbereder sig❤️ Min pojkvän dog för 2.5 månad sen i lever och bukspott cancer 41 år gammal! Jag har inte förstått än att han är borta vissa dagar går det bra och nästa så slår sorgen undan fötterna på en, man gråterså mycket så man funderar på hur mycket tårar kan det finnas man vill bara dra nåt gammalt över sig! Nej döden blir man aldrig redo för❤️

  19. Maria,

    Jag möter föräldrars sorg dagligen i mitt arbete. Små barn som inte klarar av livet utanför el får men för livet..Det spelar ingen roll hur rustad du är, du kan vara expert inom området men när sorgen/krisen drabbar dig så fallerar det.. Däremot tror jag stt vi ska prata med om döden , med barnen o våra nära & kära. Folk blir sjuka,olyckor, man dör , vi kommer aldrig undan det. ..

  20. Anette,

    Man kan aldrig förbereda hur man känner när någon dör

  21. Malin,

    fina magdalena, jag är ‘bara’ 24 år men jag tänker precis som du. jag tänker ofta på att det bara är en tidsfråga innan någon jag älskar innerligt kommer kila vidare. ibland tror jag att jag är förberedd bara för att jag tänker på det så mycket, till skillnad från andra människor, men det är antagligen någon slags önsketanke. jag hade så gärna velat prata med någon om det här, börja sorge-arbetet redan nu så att en del redan kommer vara överstökat när den väl knackar på dörren. vad du och din familj varit med om är den värsta mardröm man kan tänka sig och alla människor klarar inte det. jag måste säga att du är en otroligt STARK och fantastisk människa. jag ser upp till dig på många, många sätt. och angående dina fina mage, hur klyschigt det än må låta så är så är det värsta som kan hända om något skulle gå fel att du varit glad och förväntansfull en dag i onödan. jag är pessimist, men jag tycker faktiskt att det ligger mycket bakom det där.
    tack så hemskt mycket för att du är du och skriver så kloka, tänkvärda och fina texter. KRAM!

  22. Jeanette,

    HEJ
    Tack för det du skrivit om döden.
    Jag är livrädd för döden. allt du skrivit snurrar i mitt huvud varje dag och kroppen värker.Jag har 3 barn, en som grinar o pratar döden flera gånger och alla frågorna är så sann….barnen vet..
    Jag har 2 barn som flyttat hemifrån 22 år gamla.
    Vad hände…vad stor dom blivit..var dom bara till låns som jag hört folk sakt att man har .
    Rummen hemma är tomma efter dom. Vad ska jag göra av dom, till gäst rum så kan dom komma o sova i bland..tro.. önska kan jag göra.
    Sen denna onda värld ska våra barn vara med om detta… jag orkar inte..
    Tack för din blogg… det känns som räddningen många gånger att få sitta o läsa om dina funderingar oxå.

  23. Helena,

    Hej Magdalena!
    Jag har inte misst något barn (har tre pojkar) så kan ju egentligen inte alls föreställa mig det du går igenom även om jag känner igen mig i dina katastroftankar. När jag väntade min yngsta som nu är snart tio månader väntade jag på att allt skulle gå åt skogen. Jag stressade på jobbet, han växte dåligt, jag skämdes för att jag inte drog ner på tempot (han föddes frisk och normalstor) och så väntade jag på någon katastrof. Har varit fast i den där oron sedan pojke nummer ett kom men jag vet ju att det inte går att jämföra med sorg men jag förstår dina katastroftankar i alla fall…
    Ordet död skrämmer mig också. När jag läste det nyss i inlägget att Isak faktiskt är död blev jag alldeles kall. Det är som att först när man vågar säga ordet slås man av innebörden-den riktiga på något vis-även om han alltid lever inom dig.
    Kram och tack för att du delar dina tankar med oss.

  24. Sofie,

    Så insiktsfullt och vackert skrivet. All kärlek.

  25. Ulrika N,

    Jag förstår precis vad du menar. Jag fick möta sorgen redan som liten när min hjälte dog, min underbara farfar. Det tog tid innan det läkte, om det nu läkte men sedan var jag skonad tills 2013 då min älskade svärmor gick bort, min man fick ett samtal från sin farbror när vi var hos min kusin och jag bara ser hur han faller ner på sina knän och gråter förtvivlat, mamma har gått bort i hjärtattack. Och sen i år gick min underbara svärfar bort, sjukdomar men jag tror att det brustna hjärtat var den största anledningen men där hann iallafall min man åka dit och träffa honom några dagar innan han somnade in. Men ack så vi sörjer, i tystnad och ibland pratar vi och gråter. Saknaden är så stor, hjärtat spricker men man måste gå vidare, en dag i taget. Långa dagar ibland och för oss hjälper det med att prata, skratta och tända ljus, hemma eller i kyrkan. Hylla dom som om dom vore här, för i anden är dom det. Magdalena, du är en fantastisk människa som sprider glädje och positivitet och det är underbart att du kan dela ditt liv med oss, vi är tillsammans starka. Sköt om dig och jag önskar dig all lycka

  26. Elisabet,

    Tack för dina vackra ord Magdalena! Sorg behöver som du skriver, verkligen lyftas fram mer – att våga möta sorgen och framförallt att förbereda sig inför den är viktiga verktyg. Om vi låser oss vid tanken på att döden är hemsk- kan vi leva livet fullt ut som vi vill då? Har mist många nära och kära och barn i magen, varje sorg är unik men när jag kommit till punkten där tacksamhet över att ha fått uppleva dessa människor träder in, då blir sorgen också vacker.
    Kram!

  27. Marlene,

    All heder och kärlek till dig för att du är så ärlig. Utmana dig själv (och framförallt de där j.. försvarsmekanismerna) och försök njuta så gott det går av graviditeten. Har du en dålig dag? Ha en dålig dag! Har du en positiv dag? Ha en positiv dag! Föreställ det lilla livet

  28. Mona Granér Harju,

    Jag hittade min son Jimmie i hans lägenhet den 15 mars för 1 vecka sedan, jag blev orolig att han inte svarade i telefonen o på sms , åkte in till Jimmie o hittade honom på golvet , han levde inte inte vi pratade nästan varje dag med varandra , Jimmie skulle ha fyllt 30 år den 10 december nu i år , vi har haft vänner till Jimmie o gemensamma vänner här hos oss som har stöta oss med värme och kärlek . Jag förstår inte allt är så overkligt han hade hela livet framför sig. Jag skriver för att du vet hur det känns det gör så ont

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf