Oj! Läsarkrönikan är en dag sen… Förlåt! Självklart skall den vara med även denna vecka.
I veckans krönika så diskuteras ett ämne som ständigt är på tapeten. Övervikt. Tina som har skickat in krönikan berättat om hur hon tog tag i sitt öde gjorde en förändring för sig själv.
Vill du precis som Tina vara med på sajten med din krönika? Skicka då in din text till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Tack!

Hej!

Mitt högst modesta bidrag i krönikeflödet kommer här…:)
Bloggande och skrivglad i övrigt flerbarnsmamma från Blekinge. Har gott om åsikter, t om lite väl många kanske…?
Skriver flitigt på min blogg: www.whoopsiedaisie.blogg.se
Mvh, Tina

Våga vägra gastic by pass
Det var min stora fasa att behöva ge vika och erkänna att jag inte är kapabel att begränsa mitt ätande, utan att en läkare ska behöva snöra åt min magsäck för att jag som vuxen inte kan säga nej till mat!!
För mig var det scenariot det värsta mardrömmen- ”Jag kan inte begränsa mig. Nån ANNAN ska behöva göra det åt mig!! Se på mig ynkliga patetiska människa jag är!!”
Jag skämdes som en hund som råkat bajsa på finmattan. Ja, det ÄR fanemej pinsamt att inte kunna säga nej till överkonsumtion av mat. Jag menar, alla överviktiga vet ju varför kilona sitter där de gör…
Det är då inte pga alla morötter och sallad man har ätit genom åren…
Ju mer jag går ner ju mer irriterad blir jag på folk som säger sig inte KUNNA gå ner. Vaddå inte KAN gå ner? Finns det inga medicinska problem så kan alla minska i vikt. Alla kanske inte går ner med samma metod då vi alla är olika, och därför inte funkar likadant. Alla går också ner olika fort. Men likväl vi minskar i vikt…
Jag själv hade försökt allt utom ren svält när jag började med lchf. Jag började först en gång och blev deprimerad och kunde inte sluta tänka på allt jag inte fick äta. Det kändes som om hela tillvaron ställde sig på slagsida och var rent omöjlig att få på rätt köl.
Det var också då jag gav upp och började förlika mig med tanken att förbli ett fetto. Det var kanske min lott här i livet? Andra blir miljonärer, filmstjärnor…jag blir en tjockis…:)
Men så en dag kom Dagen D. Jag hade hört talas om det många gånger. Det kändes lite som det där med Jesus(Filip??). Alla pratar om fenomenet, men få har sett honom…
Jag menar alltså¨, punkten man når när det är nog! När man inte orkar längre. När vare sig mat eller godis smakar gott längre. När man äter tvångsmässigt av ohejdad vana. Det man tuggar är av mindre vikt, bara man får tugga och svälja.
Den dagen uppenbarade sig för undertecknad i slutet av oktober förra året. En dag kände jag att ”nu är det bra, dags att lägga ner…”
Jag trodde inte på lchf eftersom jag försökt det tidigare, men blev på nåt sätt övertygad av alla riktigt överviktiga som skriver på nätet om hur de lyckats vända sina destruktiva liv( ja, det ÄR det när man överäter!) till en välmående tillvaro. Jag satt timmar varje natt och sög i mig av alla berättelser om hur 150 tunga pannor blivit 70 kg osv.
Jag sökte nog många gånger tröst. Jag kände mig vilse. Jag har alltid ansett ha ett huvud som sitter stadigt mellan axlarna, och vetat hur jag ska använda det på bästa sätt. Men då var jag liten(i min STORhet), famlande och osäker. Jag var ju rädd i mitt sökande efter det ultimata sättet att gå ner i vikt eftersom jag fruktade att gå upp ännu mer av allt fett jag förväntades äta på en dag. Men så blev det inte. Kilona formligen rann av mig i en rasande takt.
Det var nästan att jag började snegla misstänksamt på sambon och undra om han bytt ut mina kläder mot större storlekar. För inte var det väl så här enkelt?? Jo, det var så enkelt! Svårare än så var det alltså inte!
Jag kan inte sluta le när jag pratar om lchf trots att jag inte längre följer det. Jag lärde mig höra min kropps signaler, hur hunger känns, hur sund mättnad ter sig. Min kropp hann aldrig att bli hungrig, för hur skulle de kunna bli det med så kort mellan måltiderna?
Jag fick nu balans och ro i kroppen. Det var en ny känsla, lite av en väckelse. Jag sov hela nätterna. Jag kunde tänka klart. Jag orkade så mycket mer både mentalt och fysiskt.
Det enda jag utesluter är potatis, pasta, ris och bröd. Istället äter jag sallad till måltiderna, och gärna en köttbit till frukost. Jag har ett öga på kolhydraterna och det andra på kalorierna kan man säga. Jag äter godis på lördagen. Men har noterat att innehållet i påsen blir allt mindre. Jag kan nu även lägga ifrån mig påsen, t om slänga den på söndagen även om den inte är tom.
Jag kan numera ta EN normalstor, eller t om liten, tårtbit till kaffet och vara nöjd med det. Sockret triggar inte igång nåt omättligt begär längre. Jag kan NJUTA, innan var det för att stilla sockerbegäret.
Jag är glad att jag inte överlät mitt ansvar på nån annan. För mig hade det varit det ultimata nederlaget. Avslutningsvis vill jag förtydliga att detta är mina högst personliga tankar och vikt och vägen till ett hälsosamt liv. Hur andra väljer att göra lägger jag mig inte i…