Den här veckan blir vi lite allvarligare igen och låter en tjej från någonstans i Sverige berätta sin historia. Hon vill vara anonym och givetvis respekterar vi detta. Texten är lång, men väldigt intressant och som hon skriver, kanske kan den hjälpa någon i liknande situation? Tack säger vi och varsågod, ordet är ditt:

Depression och föräldraskap

Alla som blir föräldrar genomgår en stor förändring i sina liv. För mig blev den förändringen extra stor eftersom jag mitt i föräldralyckan blev tvungen att konfrontera min depressionsdiagnos. Det har handlat mycket om acceptans för mig. Att acceptera att jag inte orkar allt jag vill, t.ex. att vara en ständigt närvarande och glad mamma. Att jag inte kan förutse och kontrollera saker i så stor utsträckning. Att jag måste genomföra omfattande arbete med livsstilsförändringar för att orka med mig själv och min familj. Och kanske ett livslångt medicinerande för att orka ta hand om det som ändå är viktigast för mig – min familj.

Jag vill inte argumentera för något genom denna text. Bara berätta min historia. Och kanske få någon annan att känna sig lite mindre ensam..?

Jag har genom mina upplevelser förstått att psykisk ohälsa i samband med graviditet och föräldraskap är mycket vanligare än vad man kan tro. En psykolog jag pratat med förklarade detta med att dagens föräldrar ofta flyttat för studier och arbete och därför saknar det familjebaserade stöd som många i tidigare generationer har kunnat dra nytta av när nya barn kommit till världen. Jag tror att det kan ligga lite i detta. Dessutom förväntas man vara stark som förälder och man ska inte minst dela mammaidentiteten med alla andra identiteter i livet, i arbetsliv, äktenskap, vänskap etc.

Som så många andra kunde jag inte förbereda mig exakt för hur det skulle vara att bli förälder. Trots att jag försökte att inte skapa mig falska föreställningar så blev chocken ändå ganska stor, när jag inte orkade göra ens hälften av de saker jag tänkt fylla föräldraledigheten med.

Redan min graviditet var en stor aha-upplevelse. Jag var beredd på att bli stor och tjock och lida av diverse krämpor. I stället fick jag leta efter magen i spegeln och mot slutet göra ett par tillväxtultraljud för att kolla att vår lilla bebis växte som den skulle. Jag undrade länge om bebisen verkligen fanns där eftersom jag mådde så bra och sparkarna länge dämpades av moderkakan.

Jag ville gärna leva så mycket som möjligt ”som vanligt” under graviditeten, inte bli en sån som inte kunde prata om annat än den kommande bebisen. Jag jobbade dessutom väldigt hårt nästan hela vägen ut. Min barnmorska gjorde sitt jobb, men vi fann aldrig varann. Jag berättade inte för henne hur jag mådde och till en början släppte jag inte ens fram känslorna för mig själv. Först när förlossningen närmade sig började jag lossa på det band jag lagt om mina känslor. En massa frågor och oro vällde fram, om förlossningen (främst hur jag skulle våga lita på personalen) och till stor del också om livet som förälder.

Cirka två månader innan förlossningen satt jag uppe flera kvällar i rad med tårar som aldrig ville sluta rinna och känslor som jag inte helt kunde förklara. Jag kunde inte alls skilja på vad som var hormonellt och inte, men det kändes inte normalt. Vissa saker gick att sätta fingret på i mitt mående, men till en ganska stor del kändes måendet också ologiskt. Jag hade det bra – en fantastisk man som verkligen tog hand om mig, fina vänner jag verkligen kunde prata med, anställningen och huset jag kämpat för.  Nyss hemkommen från den mest fantastiska bröllopsresa och med ett barn i magen som bosatt sig där nästan exakt vid den tidpunkt vi önskat. Självklart fanns det nackdelar i mitt liv också, distans både fysiskt och psykiskt till vår övriga familj och ett arbete som slukade massor av energi och där jag kände att mina insatser inte uppskattades så som de borde.

Jag hade mycket svårt att befinna mig i nuet. Jag tänkte mycket tillbaka på min egen barndom och oroade mig ännu mer för hur jag skulle klara det kommande föräldraskapet. Jag tog ut massor av problem i förskott och det stressade sönder mig.

Jag sökte på nätet efter någon att få hjälp från eftersom jag inte ville ta upp dessa saker med min barnmorska (och jag trodde heller inte att detta låg inom hennes område). Till slut tog jag stort mod till mig och ringde en kurator på närmsta sjukhus kvinnoklinik. Detta kändes inte lika stigmatiserat som att söka sig till psykvården, på det här sättet kunde jag fortfarande känna mig ”normal” då det delvis fortfarande handlade om förlossningsrädslan. Jag hade ett bra första samtal med denna kurator och för mig var detta ett stort steg då jag t.ex. haft sömnproblem i över tio års tid innan men aldrig sökt hjälp tidigare.

Efter detta första möte förstod både kuratorn och jag att det inte var hon som skulle hjälpa mig. Hon remitterade mig vidare och slutligen fick jag träffa en läkare på vuxenpsyk som bekräftade den diagnos jag misstänkt – depression.

Förlossningen blev all oro till trots en fantastisk upplevelse. Den oron hade jag bekämpat väl och vänt till förväntan med hjälp av en fantastisk profylaxkurs och därigenom en barnmorska jag äntligen vågade ställa alla mina frågor till. Jag kände mig stolt efteråt och kände att det där med att föda barn var (äntligen) något jag var bra på. Tiden direkt efteråt bedömer jag som ganska normal, tårar och oändlig lycka om vartannat så som det är för de flesta nyblivna föräldrar. Min man och jag var ett fantastiskt team kring vår lille plutt.

Sen kom dagen när min man återvände till jobbet och den föräldraledighet jag så mycket sett fram emot skulle börja. Jag bokade in en träff på öppna förskolan med grannen på förmiddagen, tänkte att det var en lugn och bra start. Men min son ville inte iväg nånstans. Han ville amma, och amma och amma och amma. Och när jag ammat i flera timmar utan att komma närmare ytterdörren fick jag erkänna mitt nederlag och avboka. Tårarna rann hela denna dag och jag stod inte ut med att vara ensam hemma. Så när amningsmaratonet äntligen var över satte jag sonen i bilen och körde med tårarna rinnande bakom solglasögonen till vännen som var höggravid. Hos henne fick jag gråta ut och la därmed ribban för vår vänskap under den gemensamma föräldraledigheten. Hon och andra mammor som jag bara fått ”vara” med, hur ledsen, trött och sunkig jag än varit har varit min stora räddning under den här perioden!

Perioden när jag var föräldraledig på heltid är något jag aldrig tidigare upplevt, alla känslor blev starkare än jag någonsin upplevt dem. Och det fanns bra känslor, jag älskade verkligen min son och perioderna som jag och min man hade tillsammans med honom. Även den tid vi spenderade med andra familjer eller på aktiviteter var bra. Men så fort min makes arbetspass närmade sig knöts min andning och illamåendet smög sig oundvikligen på, jag tog nästan alltid ut oron och paniken i förskott. När jag inte lyckats planera in någon aktivitet för mig och sonen under en av makens arbetsdagar hatade jag den dagen innan den startat och det blev svårare än någonsin att somna. Ensamhet, otillräcklighet, ofrihet, frustration och stress var de starkaste negativa känslorna.

Paradoxalt nog älskade jag ändå mammalivet. Jag tvivlade aldrig på min kärlek till min son, jag tvivlade bara på mig själv. Jag bedömer själv också att jag kunde visa honom all min kärlek på ett sätt som en nyfödd kan förstå, med mycket närhet. Däremot tog detta slut på alla mina krafter, maken fick ta över så fort han kom från jobbet och jag var väldigt orolig att den situationen skulle köra slut på oss båda och på vårt förhållande. Jag kände att jag inte var bra på mitt jobb (jag hade en otroligt negativ situation där innan jag födde) och att jag heller inte var bra på att ta hand om mitt barn och mitt hem. Jag kände mig alltid otillräcklig och såg allt som bara växte på hög hemma utan att jag orkade/hann ta tag i det. Att känna att man inte kan någonting, speciellt inte något av det man kämpat för är otroligt nedbrytande. Jag kände också någonstans att även detta var ologiskt, i botten hade jag ändå en stark känsla av att jag var en bra mamma (och yrkeskvinna).

Just på grund av alla dessa ologiska känslor gick jag med på att börja medicinera. Det var, inte så överraskande, en av de första åtgärder som sattes in för mig när jag fick träffa läkaren på vuxenpsyk. En annan starkt bidragande orsak till min inställning var att detta inte skulle vara den enda åtgärden. Någorlunda snart kunde jag börja bearbeta mina problem genom KBT. Jag såg tabletterna som en tillfällig lösning och som något jag skulle trappa ner och leva utan så fort det var möjligt.

När min bebis efter några månader började sova längre och mer sammanhållna perioder på natten så började i stället sömnen krångla för mig. Jag hade tidigare kunnat kompensera några nätters fattig sömn med att till exempel sova ut på helgen. Jag har kunnat genomföra mitt jobb en eller ett par dagar efter kanske två timmars sömn på natten. Jag har kompenserat mitt ”handikapp” på mitt eget hemmasnickrade sätt. Men när jag fick det fulla ansvaret för mitt eget barn kände jag att detta var ohållbart, jag klarade inte flera dagar på ett fåtal timmars sömn och jag blev så arg på mig själv för att jag inte kunde sova när han äntligen sov. Därför tog jag också till en typ av insomningstablett, en väldigt mild variant, men som ändå krävde att jag räknade minuterna efter sista kvällsamningen innan jag tog den så att mjölken skulle hinna återbildas först. När KBT:n sedan kom igång var sömnen det vi arbetade mest med och jag har fått en del verktyg som ofta funkar. Jag har också skapat bättre rutiner och i ännu större grad prioriterat fysisk aktivitet, egentid, tid med vänner och nedvarvning såsom yoga och mindfulness. Jag har blivit bättre på att förstå och uttrycka mina behov, vilket gör att jag grubblar lite mindre.

Som gravid och nyförlöst blir man prioriterad inom psykvården, de är väldigt måna om att barnen ska må bra och för detta är det en förutsättning att föräldrarna gör det. Jag har rakt igenom fått ett gott bemötande. Jag har aldrig känt att mina problem varit för futtiga för att tas på allvar (såsom jag själv ibland inbillat mig att de är). Eftersom mitt mående varit en sån bergochdalbana har jag i mina bättre stunder tvivlat på att jag varit sjuk alls och känt att vissa kuratorsmöten varit helt onödiga, medan de vid andra tillfällen varit helt livsnödvändiga. Depression kan tyckas enkelt att förstå, men jag tycker att det blir mer komplext ju mer jag tar reda på.

Visst har jag träffat vårdpersonal som personkemin inte stämt med och stressade läkare som blandat ihop mig med andra. Men oftast har jag känt mig tagen på allvar och bra bemött och framför allt blev kontakten med min KBT-terapeut över all förväntan. Hos henne var jag totalt avslappnad och det blev veckans fristad och vuxen- och egotid jag fick hos henne, en tid jag längtade efter.

En gemensam sak för alla nya vårdgivare jag träffat är att de frågat om hemförhållandena samt den suicidala risken. Jag har känt mig annorlunda eftersom jag har en fantastisk hemsituation, min man har hela tiden varit mitt största och bästa stöd. Jag har heller aldrig närmat mig det suicidala hur mörka tankar jag än haft, kommer troligtvis aldrig göra det heller. Däremot har jag haft alla andra depressiva symtom som sömnlöshet, hopplöshet, aptitlöshet, trötthet, uppgivenhet, illamående, avslappningssvårigheter, känslan av värdelöshet etc. Jag fick mycket beröm för min viktnedgång efter förlossningen, men kunde inte glädjas åt den eftersom den hängde ihop med att jag inte kände någon som helst lust att äta, samt en rastlöshet som drev mig ut och runt med min barnvagn.

Jag har haft svårt att acceptera att jag ska passa in i ett sådant sammanhang som psykvården. Jag har smugit in genom porten och önskat starkt att ingen jag känner ska se mig. Sett mig runt i väntrummen och letat olikheter med de andra patienterna. Fortfarande är det bara ett fåtal i min närhet jag berättat för. Jag vill inte skämmas och inför de närmaste gör jag inte heller det. Men inför de som jag tror att skulle betrakta användandet av antidepressiva som en svaghet vill jag inte berätta. Jag vill inte skapa fler hinder på min väg än de som redan finns. Ändå tycker jag att det är viktigt att vi talar om psykisk ohälsa. Att vi får veta vi inte är ensamma eller onormala. Att psykiska sjukdomar har samma orsaker som fysiska – genetik och miljö/livsstil. Att många av oss klarar av ett till synes normalt liv med arbete, familj, vänner och fritidsintressen. Trots mitt tillstånd har jag ännu inte en enda dag varit sjukskriven på grund av mitt psykiska mående. Få har kunnat märka allt detta på mig, nästan ingen har sett hela bilden. Man blir en mästare på att dölja det som försvagar en. Speciellt efter att man blivit en förälder som förväntas vara stark.

Trots att detta hände när vi fick barn betraktar jag inte min depression som en förlossningsdepression. Ingen läkare jag har träffat har heller använt sig av det begreppet. Visst utlöstes den av denna stora förändring i mitt liv, men den hade funnits i min kropp och själ så länge och skulle utlösts av något annat om det inte hade skett då.

När jag tagit min antidepressiva medicin i ett år upphörde jag med den efter att sakta ha trappat ner med gott resultat. Detta var under årets ljusa månader och under en tid när jag kände att jag fått kontroll över livet igen, det funkade bra och jag var glad och stolt över att jag nått mitt mål och kunde klara mig utan tabletterna.

Sen kom hösten och en tung arbetssituation även om jag fortsatte vara föräldraledig en dag i veckan. Men det fanns ett ljus i tunneln, vi planerade ett barn till. Och snabbt gick det, jag blev gravid i princip direkt och började snabbt se framåt. Men lyckan blev kortvarig och slutade i missfall. Kroppen skötte det hela väldigt smidigt själv och jag hade varken särskilt ont eller blödde särskilt kraftigt. Vi var hemma tillsammans ett par dagar efteråt och ganska snart började jag betrakta det hela som mer eller mindre färdigsörjt. Tyckte också någonstans inuti att det var fel av mig att sörja när jag ändå hade ett friskt barn och förmågan att lätt bli gravid, jag började jämföra mig med ofrivilligt barnlösa och förbjöd nästan mig själv att sörja. Jag siktade i stället in mig på framtiden och på när jag kunde tänkas bli gravid igen.

Min (nya) barnmorska talade om enstaka fall när kvinnor blev gravida direkt efter ett missfall. Eftersom jag perioden efteråt drogs med ett envist illamående blev jag helt inställd på att just detta hänt mig. Men test efter test visade sig negativt och bröt ner mig mer och mer för varje gång. Droppen kom vid det sista testet på MVC då tårarna rann ohejdat framför barnmorskan. Dagen efter fick jag mens och på sätt och vis kändes det skönt, jag återfick åtminstone lite kontroll över min kropp. Men jag insåg också att illamåendet jag känt var ångestrelaterat och att jag nog inte alls hade ”sörjt klart”. Då hade jag redan tagit kontakt med vuxenspyk eftersom jag var rädd att nästa graviditet skulle påverka mig lika starkt psykiskt och eftersom jag ville ha deras stöd genom den. Nu hamnade jag snabbt på medicin igen och det var en jobbig period när jag trappade upp den, inte minst i och med att ökad ångest är en av biverkningarna de första dagarna.

Jag fick nu en ny läkare och med henne har jag haft flera samtal om vad depression är och hur det ska behandlas. Jag kan inte säga att sjukdomsbilden är självklar för mig, även om diagnosen kan tyckas enkel att förstå. Bakgrunden är antagligen en blandning av genetik och miljö. Jag är antagligen född med en ökad sårbarhet och de påfrestningar jag utsatts för i livet har troligtvis gjort resten. Men ett exakt svar på hur just jag hamnat just där jag är tycks omöjligt att få, det går inte att testa genom något enkelt prov. Läkarna har försökt övertyga mig om likheterna med en vanlig fysisk sjukdom. Du skulle väl inte avstå insulin om du hade diabetes? Och rent logiskt så förstår jag deras argument, men djupt inne i mig finns ändå en önskan om att kunna ”jobba mig ur” detta tillstånd, kanske också en självanklagan – att jag satt mig i situationen själv och därför bör ta mig ur den själv. Jag ser fortfarande tabletterna som en lite för enkel utväg, medan min läkare vill att jag ska se dem som en hjälp att få komma i balans, att få vila och att känna att jag orkar med det viktigaste i mitt liv. I detta har hon naturligtvis rätt, men steget är långt för mig att se medicinen som en permanent lösning. Att bli beroende av medicin redan nu känns som att åldras tiotals år, det stämmer inte med min självbild. Just nu är jag i alla fall helt inställd på att medicinera närmsta året, sedan kanske jag kan ta ett mer permanent beslut.

Jag är nu gravid igen och vi har genom ett tidigt ultraljud fått se ett litet hjärta slå. Jag känner mig mer gravid än sist och hoppet är större även om vi inte tar något för givet. Att medicinera en gravid kropp var inte ett enkelt beslut. Men det hjälpte att jag tidigare ätit samma medicin vid amning och sett att det gått bra. Jag har också förutom min psykiater varit i kontakt med gynekologer både på mödravården och på förlossningen för att höra mig för om denna medicin och fått entydiga, lugnande svar.

Genom denna process har jag förstått att jag är långt ifrån ensam. Genom läkare jag pratat med har jag förstått att problemet är utbrett bland blivande och nyblivna mammor och att det finns ett samarbete kring dessa mellan MVC, BVC, BUP och Vuxenpsyk. När jag först fick höra detta blev jag arg. Varför får man som gravid inte veta något om detta? Om de negativa psykiska upplevelser man kan ha under en graviditet? Om jag hade fått ett visitkort som visade vart jag kunde vända mig om jag skulle må dåligt under graviditeten redan vid inskrivningen på mödravården hade jag känt mig mycket lugnare. Om jag hade fått saklig information och fått veta att det inte är ovanligt med alla dessa till synes oförklarliga känslor. Då hade nog inte min väg behövt bli lika lång och omständlig.

Jag har turen att ha en nära vän med liknande upplevelser i bagaget som faktiskt har använt samma medicin under sin graviditet. Min nya barnmorska berättade också att hon och hennes kollegor alla har ett flertal patienter som medicinerar på samma sätt under sina graviditeter. Detta har fått mig att känna mig mycket lugnare, tryggare och mer ”normal”.

Nu ser jag fram emot denna graviditet som jag hoppas och tror mycket på. Trots mina upplevelser älskar jag att vara gravid och känner mig privilegierad som fått chansen så snart igen. Jag har accepterat min situation här och nu och jobbar på att förstå min sjukdom och situation ännu djupare. Nu eller senare kommer jag att arbeta mer med den genom någon form av terapi. Jag har kommit långt i min kamp mot min depression, men har fortfarande en bit kvar att gå.

I mina mörkaste stunder har jag funderat på om det är oansvarigt att skaffa ett nytt barn när jag har haft svårt att orka med det första. Men genom mina insikter om sjukdomen (att det faktiskt är en sjukdom och inte ett fel på mig som person) och att det går att må bra trots diagnosen har jag insett att jag trots depressionen är en bra mamma. Jag inser mina problem och begränsningar och jag söker aktivt hjälp och gör vad jag kan för att må bra och orka. En förutsättning för att min familj ska må bra. Om ett livslångt medicinerande är villkoret för att jag och min familj ska få må bra då är beslutet enkelt och priset lätt att betala.