Firar en pappa

Familjerätten kändes inte som ett ställe där man drog små sarkastiska Raggar-Maggan skämt.


Vi firar på Sirap att Charlie fått en pappa idag hehe


Man känner sig rätt vidrig när man sitter i soffan och blir utfrågad om hur många karlar man haft under ”befruktningstillfället”
Man är mindre slampa som gift verkar det som..

  • Facebook
  • Twitter
  • MySpace
  • email
  • Print
  • RSS

Krönika och vinn boken Fadersmord av Carina Bergfeldt

Den här veckan kör vi på en kombinerad krönika och utlottning. Krönikan kommer från Carina Bergfeldt som också är aktuell med boken ”Fadersmord” som du också har chans att vinna. Vi har fått fem exemplar av Carina. Tävlingen hittar du nedanför krönikan. Svara rätt på frågan och du är med och deltar. OBS: Carina signerar gärna din bok och vill du dedikera den till någon så skriv också det i svarfältet, få fixar hon detta. Kanske ska du ge bort din eventuella vinst till någon och vill ha ett par ord med i boken från Carina. Lycka till!

Mer information om boken hittar du HÄR.

Att skriva en roman baserad på kvinnomisshandel…

Kvinnan som i tretton år blev misshandlad sitter mitt emot mig vid köksbordet och återupplever några av sitt livs värsta ögonblick.

– Hynda, säger hon och tystnar.

– Han kallade mig det oftare än han kallade mig mitt namn. Hynda.

Skammen skär genom kroppen när hon återigen kippar efter andan av gråt.

Jag vill be henne sluta. Det gör så ont att se henne ha så ont.

Jag vill säga förlåt för att jag river upp hennes sår.

Men det går inte att tysta henne. Den vackra kvinnan med de sorgsna ögonen vill inte tystas. Hon har gjort det för länge. Tigit. Tystats. Skämts.

Hon vill att hennes historia ska bli hörd.

Så hon berättar.

Om när hon var säker på att han skulle döda henne med ett strykjärn.

Om när han satt under ett föräldramöte och sparkade hennes ben konstant under bordet så att hela nedre benet var blått efteråt.

Om när han gång på gång måttade knytnävsslag mot hennes mage, när hon var gravid.

”Lova mig en sak”, säger hon.

”När du skriver den här boken, se till att på något sätt få med tips på vad vänner och familj kan göra. Det är det som jag har varit mest besviken på. Alla som kom efteråt och sa att de hade anat. Visa hur de ska göra, så att andra får hjälpen som jag aldrig fick.”

Jag lovar.

När jag lämnar henne är bullarna på bordet orörda, kaffet likaså.

Ett annat hem, ett annat köksbord.

En pojke som blivit en man. Han formar munnen för att få till ljudet. Härmar hur det lät när han hörde sin pappa slå sin mamma så brutalt inne i badrummet att hon blev döv på ena örat.

Min resa fortsätter.

En kvinna som efter tolv års terror hamnat på en kvinnojour i Skövde.

”Jag undrar om han kommer att känna igen sig om han läser boken”, säger hon efter att hon återupplevt en av de mest smärtsamma dagarna i sitt liv.

Jag går hem till datorn och fortsätter min historia om hämnd. Jag tar deras ord, deras liv, och gör dem till mina.

Ibland markerar jag hela berättelsen, sitter med fingret på ”delete”-knappen. Tänker att ”det här går inte. Så här kan man inte skriva. Så här får man inte göra.”

Men jag trycker aldrig på knappen. Istället tar jag en paus från skrivandet och läser en bok.

Den heter ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”.

På sidan 249 kommer svaret jag inte visste att jag sökte.

”Men vid flera tillfällen tänkte jag för mig själv att om jag någon gång skulle få frågan av en misshandlad kvinna om hon skulle fly, då skulle jag nog bara svara: ”Nej, döda honom istället…” skriver Magdalena Graaf.

Och jag gråter. Som jag gråter.

Och jag skriver färdigt min berättelse om att vända på rollerna. Om att förövare blir offer. Om plågoandar som ska plågas.

När den första lådan med böcker kommer ångrar jag mig. Vill ha det ogjort. Tänker att man inte kan skriva så här. Att jag kommer att göra dem illa.

Men jag plockar upp en bok och skickar till en av kvinnorna.

Hon ringer upp mig dagen efter. 429 sidors sträckläsning är över.

”Jag har läst den”, säger hon.

”Och när jag la ihop boken kände jag att han var död för mig. Någonstans i boken vände det, och det kändes som att jag dödade honom.”

Vi lägger på.

Och jag gråter. Som jag gråter.

Men jag ångrar mig inte längre.

Jag har skrivit en våldsam bok, men den är menad som en kärlekshandling.

Till de 12 422 kvinnor i Sverige som 2010 vågade polisanmäla att de slagits av sin partner.

Till det enorma mörkertal som, liksom flera av de kvinnor jag pratat med, aldrig orkat anmäla.

Om du läser det här och känner igen dig vill jag att du ska veta det här:

Du förtjänar bättre.

Ditt liv kan bli så mycket bättre.

Det är dags att gå nu.

Carina Bergfeldt

Förutom sitt författarskap är också Carina anställd på en av landets största kvällstidningar. Vilken?

A: Expressen  B: Aftonbladet  C: Se & Hör Sen!

Namn:

E-post:

Ålder:

Adress:

Postnr och ort:

Telefonnummer:

Svar/Motivering:

För att medverka i tävlingen måste du godkänna användarvillkoren som finns att läsa på informationssidan.

 Jag godkänner villkoren

  • Facebook
  • Twitter
  • MySpace
  • email
  • Print
  • RSS

Dyra märken och öppen eld

Dyra jäkla skitmärken! Första och sista gången jag handlar flott känns det som nu!
Mina nya fina miu miu skor..


Ska det verkligen kunna bli så här efter två användningar?
Undra om man kan gå tillbaka till Schutermans och klaga på kvaliteten även om de var på rean?


Film och eld i brasan, det är första gången vi ska testa att elda.


Mysigt att ligga i sängen och lyssna till knastrandet och sprakandet av elden i vintermörkret..

Hur har din helg varit?

  • Facebook
  • Twitter
  • MySpace
  • email
  • Print
  • RSS

VIBER

Vi hade en otroligt rolig afton! Men nu är det skönt att vara hemma!


Pusskalas!!
Jag fick nys om en super cool app igår, där man ringer och textar gratis! Hur har jag kunnat missa det?!!! VIBER..
Funkar hur bra som helst, och varenda kotte jag känner verkar ha det..


Fridens x

  • Facebook
  • Twitter
  • MySpace
  • email
  • Print
  • RSS
  • annons