________________________________
Nu åker vi snart. Närmare bestämt i morgon vid tretiden. En spännande resa som vi faktiskt har förberett under ett helt år.
Jag har den stora glädjen att få ha som ressällskap mitt fina barnbarn Isak. Det är första gången som Isak följer med till Filippinerna, men jag hoppas inte att det blir den sista. När man kommer ut på det här sättet och ser nöden i vitögat så blir man inte densamme igen.
Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.
När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.
Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.
Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.
När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.
För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde när de var i Isaks ålder.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.
Jag och Isak kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.
Linda
…. Ni ser ut att ha lika fint väder som jag här i Malmö 
Kramis Anette
16 kommentarer
Full av beundran för vad du ger o är glad att det finns såna människor som dig…du har ett så stort hjärta o vilken härlig mormor du är.
Kram till er bägge i ert arbete
Finns inga ord för detta du gör..o att nu Isak ska följa med.
Jättebra och säkert jättenyttigt för honom , klart för dig oxå som får ha honom med.
Men denna underbara människa du är , som hon ovan skrev oxå med Stort Hjärta är jag full av beundran och ska tänka på er.
Hoppas ni ska få underbara veckor tillsammans och uppleva mycket spännande och positivt oxå.
Många kramar till er….
Tack Linda för värdefull tankeställare och för allt fint du gjort och gör för barn världen runt. När jag blir stor vill jag bli som du.. ; )
Önskar er stort lycka till på resan och att ni kommer att få uppnå era mål med denna resa. Kram!
Det kommer garanterat kännas för Isak.Jag kände en klump i magen bara av att läsa.Du är en fantastisk människa med fötterna på jorden.Fick lära känna dig litegrann i halv8 hos mig
Kram
Det värmer att läsa om vad Ni gör för dessa barn, att de får en framtid tack vare hjälpen. Jag ryser när jag läser om chauffören och hans öde och gläds att det gick så bra för honom trotts allt. =) Vilken känsla det måste ha varit när du väl förstod vem det var du talade med och vad din hjälp hade åstadkommit. Den är nog obeskrivlig kan jag tro.
Att Isak nu ska få uppleva det hans mor o moster fick en gång i tiden, tycker jag är bra. Det lär han garanterat att tänka i andra banor än han gör idag. Vi har ju sett vad det gjort med dem
Det är också något dagens ungdomar uti landet skulle behöva, då jag tycker att det finns alldeles för lite respekt hos dem idag och alldeles för mycket “måste ha” materiellt sätt.
Ha nu en underbar resa och jag hoppas på uppdateringar därifrån!
Kram Ingela
fantastiskt det du gör, sitter och skäms att jag inget tar mig för , jag var i nepal för några år sedan och de små barnen där har etsat sig fast i starka minnen så det vore ju en dröm att få åka dit igen och hjälpa.
Kram till dig,ull av beudran
Det är tur att världen har såna människor som dig & alla andra som gör samma sak…en annan vet inte var man ska börja liksom..hoppas ni får en givande resa med massor av kärlek & hopp..kram★
Vad rörd jag blir av det du skriver. Det borde finnas fler som du
Isak kommer att få en otroligt lärorik resa.
Oj vilken människa du är. Vilket man i ju för sig har förstått redan innan detta inlägg men det slår mig alltid när man läser sånt här att det finns människor som du och det är sååå beundransvärt.
Lycka till med allt på resan, ser fram emot något blogginlägg då och då.
Kramkram//Sabina
Härligt att Isak och du åker tillsammans .
Är SUPERIMPONERAD över att du GJORDE det. Inte bara sa det och sen skänkte någon slant och that’s it. Nä du GJORDE DET! Du jobbade för att hjälpa HELA VÄGEN!
WOW Linda vilken kvinna. Nu förstår jag plötsligt hur dina döttrar är så starka.. för dom har DIG som mamma.
Och nu är Isak på väg ochhan kommer bli stark han med.
Ha det gott och jag ser fram emot att höra mer från er resa!
All respekt till dig (och alla dina medhjälpare). Kan man göra något större än att hjälpa alla de som har det så svårt att de inte kan hjälpa sig själva?
Det är otroligt betydelsefullt, det arbete du lägger ner och den kärlek du ger! Du är en inspirationskälla för många precis som din dotter.
Lycka till, till dig Linda och till Isak.
Jenny
Hej Linda,
Om man som jag vill göra en insats i drabbade länder, har du tips på vart man vänder sej? hur börjar man? ´
Maggan!
Jag är så otroligt imponerad av att du skickar med Isak på denna resa,han kommer att bli märkt för livet!!! Jättebra VAL!!!/// Maria