Läsarkrönikan: Vägen till ett syskon

6 juli, 2016
8 Kommentarer

Då kör vi äntligen igång med vår läsarkrönika igen!

Varje onsdag kommer vi publicera små berättelser från er. Glada, sorgliga, viktiga, roliga, skrämmande och intressanta krönikor.

Vill du också bli publicerad och läst så skicka in din berättelse till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Du får gärna vara anonym, men vill du så skicka gärna med foto, hemsideadress och eventuell instagram. 

” Mitt namn är Angelica och jag är 26 år gammal och bor i Uppsala.

Tanken var redan från början att få möjligheten att få ett syskon till Olivia tidigt. Att jag inte skulle gå tillbaka att jobba mellan. Sagt och gjort. Vi kämpade och kämpade. Tanken att det skulle ta tid fanns inte på kartan. Då Olivia blev till även då jag åt p-piller. Vi båda tänkte att då blir syskon utan skydd inga problem. Men månad efter månad så kom mensen. Men aldrig när den skulle. Och helt ärligt hade jag ingen koll på när den skulle komma och inte. P-piller hade ju gjort att den kom som den skulle. Frågorna och kommentarer började komma. När blir det syskon då? Är det inte lika bra att skaffa en till när ni ändå håller på? Ett syskon hade ju varit kul?

Argare blev jag varje gång. Mer ledsen blev jag för varje gång någon frågade.  Ingen visste ju att vi kämpade. Vi skämdes. Varför gick det inte? Under tre års tid kämpade vi. Vi kämpade och kämpade. Tillslut kändes det som att man var tillsammans bara för att det skulle bli syskon. Inget annat. Vilket gjorde att det inte blev kul heller. Och är det inte kul är man heller inte sugen. Men vi visste ju, vill vi ha syskon så måste vi vara tillsammans.

Men så hände det. Vi plussade. Åh vi blev så lyckliga. Det var svårt att hålla sig för att berätta för alla. Ville skrika ut det. Men jag kände direkt när jag såg plusset. Något kommer hända. Jag visste att något var fel. Plusset var inte lika starkt som jag mindes det med Olivia. Mycket riktigt. I tre veckor fick vi vara glada. Missfall. Sorgen kom. Men på något sätt så visste jag.

Vi fortsatte kämpa. Tills plusset kom. Åh nu då. Är det vår tur nu? Nej. Inte denna gången heller. Fem gånger fick vi uppleva detta. Vi ville tillslut bara ge upp. Vi kanske skulle vara tre? Och njuta av det istället? Men vi ville ju. Vi ville ha syskon. Så vi sökte hjälp. Vi gick direkt till Carl von linne kliniken i Uppsala. En av de absolut bästa i Uppsala. Vi gick dit tillsammans och berättade hela historien. Jag fick göra en gyn undersökning. Då såg hon direkt. Jag har PCOS. Vilket i korta drag är att man har många äggblåsor på sina äggledare. Men äggen utvecklar sig inte ordentligt. PCOS är den vanligaste orsaken till infertilitet på grund av uteblivna ägglossningar. Utebliven graviditet är också den vanligaste orsaken till att man upptäcker att någon har PCOS. Slumpvisa undersökningar har visat att PCOS är mycket vanligt. Mellan 5 och 15 procent av alla fertila kvinnor beräknas lida av det i någon grad. Vilket är väldigt många.

Vi fick då börja en behandling. Jag fick då börja äta hormon medicin för att hjälpa äggblåsorna att växa. Detta under kontroll med hjälp av gynundersökningar. För att undvika risken/chansen att det skulle vara flera äggblåsor som växer till sig. Vilket då kan leda till tvillingar/trillingar.

Första månaden som jag fick detta så såg det super bra ut. Äggblåsor växte som den skulle. Det var fritt fram att vara tillsammans. Vilket vi såklart var. Men besvikelsen kom som ett brev på posten. Mensen kom. Lika ledsna. Om inte värre. Allt såg ju så bra ut. Varför gick det inte?

Andra månaden exakt lika. Allt såg bra ut. Ett ägg hade växt till sig exakt som de skulle. Men inget hände.

Tredje månaden så bad jag om att få en ägglossningsspruta att ta själv hemma. Jag fick den utskriven. Yes. Nu äntligen. Nu ska det hända. Allt såg bra ut, äggblåsan växte som den skulle. Jag tog en ägglossningsspruta. Vilket var väldigt läskigt. Skulle jag ge mig själv en spruta? Men sagt och gjort. Jag gjorde det.

Denna månaden så var det väldigt väldigt mycket jobb. För både min sambo och mig. Vi hann knappt ses. Men vi fick till det en gång. Så jag tänkte. Det är helt skört denna månaden med. Så jag gick och väntade på mensen. Men den kom inte. Jag åkte då till Apoteket. Åkte fort hem. Åh lyckan. Jag fick ett plus. Och pluset var starkt. Lika starkt som Olivias! Åh jag kände direkt. Vägen till syskon.

Tanken var redan från början att få möjligheten att få ett syskon till Olivia. Att jag inte skulle gå tillbaka att jobba mellan. Sagt och gjort. Vi kämpade och kämpade. Tanken att det skulle ta tid fanns inte på kartan. Då Olivia blev till även då jag åt p-piller. Vi båda tänkte att då blir syskon utan skydd inga problem. Men månad efter månad så kom mensen. Men aldrig när den skulle. Och helt ärligt hade jag ingen koll på när den skulle komma och inte. P-piller hade ju gjort att den kom som den skulle. Frågorna och kommentarer började komma. När blir det syskon då? Är det inte lika bra att skaffa en till när ni ändå håller på? Ett syskon hade ju varit kul?

Argare blev jag varje gång. Ingen visste ju att vi kämpade. Under tre års tid kämpade vi. Vi kämpade och kämpade. Tillslut kändes det som att man var tillsammans bara för att det skulle bli syskon. Inget annat. Men så hände det. Vi plussade. Åh vi blev så lyckliga. Men jag kände direkt när jag såg plusset. Något kommer hända. Plusset var inte lika starkt som jag mindes det med Olivia. Mycket riktigt. I tre veckor fick vi vara glada.

Vi fortsatte kämpa. Tills plusset kom. Åh nu då. Är det vår tur nu? Nej. Inte denna gången heller. Fem gånger fick vi uppleva detta. Vi ville tillslut bara ge upp. Vi kanske skulle vara tre? Och njuta av det istället? Men vi ville ju. Vi ville ha syskon. Så vi sökte hjälp. Vi gick direkt till Carl von linne kliniken i Uppsala. En av de absolut bästa i Uppsala. Vi gick dit tillsammans och berättade hela historien. Jag fick göra en gyn undersökning. Då såg hon direkt. Jag har PCOS. Vilket i korta drag är att man har många äggblåsor på äggledare. Men de utvecklar sig inte ordentligt. PCOS är den vanligaste orsaken till infertilitet på grund av uteblivna ägglossningar. Utebliven graviditet är också den vanligaste orsaken till att man upptäcker att någon har PCOS. Slumpvisa undersökningar har visat att PCOS är mycket vanligt. Mellan 5 och 15 procent av alla fertila kvinnor beräknas lida av det i någon grad. Vilket är väldigt många.

Vi fick då börja behandling. Jag fick då börja äta hormon medicin för att hjälpa äggblåsorna att växa. Detta under kontroll med hjälp av gynundersökningar. För att undvika risken/chansen att det skulle vara flera äggblåsor som växer till sig. Vilket då kan leda till tvillingar/trillingar.

Första månaden som jag fick detta så såg det super bra ut. Äggblåsor växte som den skulle. Det var fritt fram att vara tillsammans. Vilket vi såklart var. Men besvikelsen kom som ett brev på posten. Mensen kom. Lika ledsna. Om inte värre. Allt såg ju så bra ut.

Andra månaden exakt lika. Allt såg bra ut. Men inget hände.

Tredje månaden så bad jag om att få en ägglossningsspruta att ta själv hemma. Jag fick den utskriven. Yes. Nu äntligen. Nu ska det hända. Allt såg bra ut, äggblåsan växte som den skulle. Jag tog en ägglossningsspruta. Dock inte den jag fick utskriven. Utan en annan. Den bästa som finns på marknaden. Denna månaden så var det väldigt väldigt mycket jobb. För både min sambo och mig. Vi hann knappt ses. Men vi fick till det en gång. Så jag tänkte. Det är helt skört denna månaden med. Så jag gick och väntade på mensen. Men den kom inte. Jag åkte då till Apoteket. Åkte fort hem. Åh lyckan. Jag fick ett plus. Och pluset var starkt. Lika starkt som Olivias! För säkerhets skull så tog jag ja ske 7 graviditetstest. Och alla var positiva.  Åh jag kände direkt.

image2

Detta kommer gå vägen. Vi fick göra kontroller med jämna mellanrum på cvl kliniken. Och även på akademiska. Allt såg bra ut. Det skulle bli ett syskon. Lyckan var total.

Jag mådde väldigt bra under hela graviditeten. Inga krämpor eller illamående. Bara lycka.

image6

I vecka 37 började jag blöda. Jag blev livrädd. Ska vi inte få vara lyckliga längre? Ska det inte gå vägen? Jag ringde förlossningen. Vi fick åka in på kontroll. Allt såg bra ut. Bebisen var lugn. Jag hade börjat öppna mig. De trodde det var därför jag blödde. De sade att det kommer antagligen sätta igång under natten. Vi fick åka hem. Inget hände. Inte värkar. Ingenting. Vi var hemma i tre dygn till. Inget hände. Bara mer blod. Vi fick då åka in igen. De ville kolla att bebisen mådde bra. Sagt och gjort. Vi ordnade barnvakt och åkte till förlossningen. Jag hade öppnat mig mer. Men inga värkar. De ville då ta hål på hinnorna. Jag blev rädd men peppad. Olivias förlossning tog från start till att hon var ute 5,5 timme. Så jag var fast besluten om att vara på förlossningen från start. De tog hål på hinnorna 23,57. Väldigt konstig känsla. Med Olivia så förstod jag inte alls att vattnet gick. Denna gång så forsade det ut. Jag kämpade på med värkarna. Så stolt över mig själv. Jag hanterade värkarna så mycket bättre denna gång. Klockan 02.15 bad jag om epudral. Vilket jag fick av narkosläkaren. Hon var klar med den 02,35. Jag sade direkt när hon var klar. Bebisen kommer nu. Men de trodde mig inte. Men jag började krysta. Jag kände ju igen värkarna. Min sambo sade då. Hon har rätt. Bebisen kommer. Kolla själva. Det blev då lite kaos i rummet. För mycket riktigt 02,37 var en frisk och underbar Adrian ute.

image5

Jag har dock fortfarande inte orken eller modet att säga ifrån till alla som frågar eller kommenterar. Ska ni inte ha en till, ett syskon till skulle väll vara mysigt? Ni är väl inte klara än?

Om det blir ett syskon till får tiden avgöra. Vi njuter till fyllo över att bi äntligen är fyra!

image3

Med vänlig hälsning, Angelica Elmblad

Instagram AngelicaElmblad

Hemsida http://myaloevera.se/angelicaelmblad/sv/start/


Kommentarer

  1. Dani,

    Åh vad kul med krönikor! Grattis till Angelica och till att ni aldrig gav upp! ❤️

  2. Sara,

    Men detta är lite läskigt…. Första delen är som att läsa min egen historia. Dock var det första barnet för mig, men vi kämpade också i tre år, hade samma diagnos som du, åt också hormoner och lyckades sedan efter en äggkossningsspruta i magen till slut bli gravid!!

    Stort grattis till ert andra underverk. Barn är verkligen ingenting jag tar för givet, och jag skulle för mitt liv ALDRIG fråga någon NÄR dom tänker skaffa barn….

    Idag är min dotter 12 år och är på semester på Rhodos ❤️

  3. Tjej med PCOS som kämpar efter ett första barn,

    Starkt. Jag har nyss fått veta att jag har PCOS efter snart 1,5 års försök med ett första barn. Det krossar. Jag har alltid tänkt att jag aldrig kommer ha problem. Allt man får höra är att skydda sig så väl hela sin ungdom, för annars blir man gravid. Jo tjena. Inte här. Inte ens med hormontabletter, sköljningar. Härnäst starkare tur och ska be om spruta som hjälper för ägglossning (mina ägg växer men inget har lossat). Fick höra i veckan att det fanns.
    Tycker det är BRA att såna här storys lyfts. Att inte känna sig ensam och för andra att läsa o bredda förståelsen.
    Kram!

  4. JuliaRo,

    Vilken fantastisk och gripande historia ❤️❤️❤️
    Grattis till er fyra ❤️❤️❤️

  5. Linda,

    Blir alltid lika tårögd över såna här historier. Underbart att det gick vägen!
    Har två barn efter IVF-behandling så vet hur det är att kämpa! Men också att hela tiden få frågan om när ni ska ha barn, syskon osv. Skulle ALDRIG ställa den frågan till nån. Gör så ONT i hela kroppen när man vet att det inte riktigt funkar som det ska. Idag har jag två fantastiska små killar och känner mig glad och privilegad att de har kommit till världen, om än med lite hjälp på traven. Att få barn är inget man tar för givet!

  6. Mikaela,

    Känner så väl igen mig och gläds verkligen med de som lyckas efter att ha kämpat. När jag och min dåvarande sambo försökte få barn fick jag också veta att jag har PCOS, det tog några år med olika hormoner och ägglossningssprutor innan jag till slut blev gravid med min älskade son, som idag är 6,5 år. Tyvärr tror jag att det var vårt kämpande och att man ibland ”var tvungen att ha sex på beställning” som gjorde att min sons pappa gav upp när sonen var knappt 3 månader och lämnade oss. Han har dock hela tiden haft kontakt med honom, men inte med någon kontinuitet och alltid på han villkor.
    Jag ber om ursäkt om detta blev en beklagande kommentar. Jag är otroligt glad att jag ändå lyckades få min son och jag förstår den frustration och besvikelse som alla som går igenom detta känner. Hur jobbigt dessa år med hormoner än var så skulle jag gå igenom det igen om jag bara träffade rätt man.

  7. Inea,

    Kan inte relatera till pcos men kämpandet! Första barnet kom 08 utan att vi försökte. Men sen satt syskon längtan in. Försökte utan några framgångar, -11 blev vi gravida och lyckan var total fram till 12e veckan då sprack äggledaren utav utomkvedes. Bor i en liten stad där läkarens sa: fortsätt kämpa det går, ni är unga! Men efter 1 år till kämpande sökte vi hjälp i en större stad. Inget fel hittades och när vi redan har barn får resten betalas av egen ficka. 100.000 fattigare men äntligen ett syskon i magen som planeras komma ut efter sommaren.. 4 år eget kämpande och 4 år på utredning/privat klinik ❤️ Men sååå värt det!!

  8. Frida,

    Har en underbar son som blir två år i Augusti. Och då är det även ett år sedan vi började försöka få ett syskon. Känner mig rätt tom, men när jag läste din berättelse så fick jag ändå tillbaka en gnutta hopp❤️😥

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf