Läsarkrönikan: Träningsappen och jag

Nu så är det onsdag och ni trogna läsare vet vad det innebär… Läsarkrönika! Denna vecka så har vi en underhållande text från en tjej som heter Sofia. I Sofias krönika kan du läsa om hennes komplicerade relation till träningsappar, en relation mellan människa och teknik som blir allt vanligare. Tack för ditt bidrag Sofia!
Vi vill ha fler, fler & ännu fler läsarkrönikor! Skicka in er läsarkrönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se, gärna tillsammans med en bild på er själv och liten beskrivande text om vem du är. Självklart får du också vara anonym om du skulle vilja det.
Nu så får vi presentera veckans krönika!

En komplicerad relation med träningsappar
Det var midsommarvecka uppe i sambons släktstuga. Ingen uppkoppling, inga måsten och barnpassningshjälp varthän man tittade. Perfekt för en träningsvecka. Slängde ihop en playlist med namnet ”bootcamp” och drog ut bland åkrar, kor och slingriga stigar. Först och främst, innan minsta lilla steg skulle tas, drog jag dock igång Nike+.
En lätt beroendeframkallande app, i synnerhet under en vår som präglats av föräldraledighet och långpromenader. Nu skulle rekord sättas, kilometer springas och Nikes egen träningsvaluta insamlas. För att inte tala om att lillasystern skulle sättas på plats i diverse tävlingar. Så. Jag springer min runda. Minst sex kilometer med uppförsbackar som nästan gör mig grinfärdig. Men jag tar mig runt och kommer hem. Tar fram Nike för att se resultatet. Och blir grinfärdig igen.
GPS-sändaren har bara fångat upp min start- och slutposition. Inne i Höga Kustens dunkla skogar (där jag sprungit) gick den bet. Men tiden, den har den minsann noterat. Det står att jag har sprungit 0.1 kilometer på 35 minuter. För att ytterligare strö salt i såren påpekar appen också hur mycket mindre detta är än mitt vanliga genomsnitt vid löpturer. Samt att jag har förbränt 1 kalori under denna rundtur.
Jag vill skrika till telefon, app och närvarande kor att jag visst har joggat betydligt mer än så, men vet dels att det inte gör så mycket skillnad och dels att resultatet faktiskt räknas ändå. Trots att appen inte tycker det. Resterande vecka springer jag dock enbart med tidtagning även om det känns lite torftigt. För även om GPS-baserade träningsappar fungerar sådär ute på vischan är det faktiskt ett helt genialt koncept. I synnerhet om man har en lätt ohälsosam tävlingsinstinkt.

Nike har en webbplats där du både har trofésystem samt Nikefuel, poäng du samlar under dina träningspass. Dessutom går du upp i nivåer. Inget av detta är speciellt användbart, jag kan till exempel inte byta mina poäng till ett nytt träningslinne. Men det spelar föga roll. Jag springer inte bara – jag samlar poäng, går upp i nivåer och får medaljer. Visserligen digitala, men ändå. Medaljer.
Det kan åtminstone få mig att pressa mig lite extra. För att inte tala om de utmaningar du kan ha mot andra. Familjen Hård hade under våren en omtalad tävling där den med flest kilometer på en månad vann. Oavsett väder kastade jag mig ut med barn och barnvagn, tyckte det var orättvist att mina kilometer i uppförsbackar med tillhörande bäbis gav lika mycket (eller lite) som lillasysterns nätta (och barnfria) prommis runt Sicklasjön. Vilket också gav den senare vinsten efter en rejäl slutspurt till milslång promenad kvällen innan tävlingen avslutades.

När det gäller träning är motivation på många sätt a och o. Hitta rätt träningsform och hitta ett koncept som får dig att utmana dig själv. Alla träningspass och promenader under våren var inte jätteroliga, men att se lillasyrran dra iväg med sin kilometerstapel var helt enkelt värre än regn och blåst. Där har träningsappar som Nike+ och Runkeeper verkligen hittat en plattform.
Okej om det på många plan ser ut som en plattform för jag-har-minsann-varit-duktig-skryt på sociala medier så finns det en bakomliggande motivationsfaktor som inte ska förringas. Det blir helt enkelt lite roligare om man samlar poäng per kilometer och om man kan följa sin träningsutveckling. Åtminstone för tävlingsskallar som undertecknad.