Läsarkrönikan: Therese historia…

31 oktober, 2012
16 Kommentarer

Goddag alla godingar! Hur står det till med er idag? Som i vanlig ordning blir det läsarkrönika på onsdagar, och denna vecka så har vi en tjej vid namn Therese som skall få dela med sig av sin starka och inspirerande historia. Tack Therese och alla andra fantastiska läsare som skickar in era grymma läsarkrönikor. Ni hjälper till att göra denna bloggen till vad den är. Tack!
Vill du precis som Therese dela med dig av din läsarkrönika? Skicka då in din text till magdalenagraaf@gsonmedia.se, gärna ihop med en bild på dig själv och en kort text om dig själv.
Nu så får vi välkomna Therese.

Therese heter jag och bor i Mora, Dalarna och den 20 Augusti 2011 fick jag världens vackraste dotter Signe. 11 dagar senare fick jag diagnosen Hodgkins Lymfom. Efter att ha spenderat det senaste året med cellgifter, strålning och sjukhus bloggar jag nu om min väg tillbaka till en vardag UTAN cancer. Där jag bara vill vara mamma.
annamarietherese.blogg.se

Therese historia…
Den 20 Augusti klockan 19:46 2011 efter en 16 timmars förlossning som avslutades med sugklocka föddes världens vackraste Signe.
3880gr och 50cm lång. 2 dagar efter BF.
Vi kom hem efter 48 timmar på BB och levde såklart i en lyckobubbla.
Världens underbaraste lilla människa låg i min famn. Efter 9 Månaders väntan var hon äntligen här!
Så vackra små fingrar, tår. Min alldeles egna lilla prinsessa.. Mitt fina mirakel.
Under förlossningen fick jag feber. Fick penicillin på BB men fick ändå åka hem.
Febern vägrade dock ge med sig. Men mitt i allt det nya tänkte jag inte så mycket på det. Fick nytt penicillin som inte heller hjälpte.

Läkarna skickade tillbaka mig till sjukhuset där jag blev inlagd. Signe var då 5 dagar gammal.
Läkarna började leta infektioner i livmodern eller efter epiduralen,
Utan någon framgång.
Fick penicillinkur efter penicillinkur som inte hjälpte.
Fick efter några dagar på sjukhuset åka hem.
Ringde tillbaka till min läkare som jag haft under hela graviditeten och bad om hjälp..
Bad henne ta prover och hitta vad felet var..
Då hade jag riktiga feberfrossor och mådde jätte dåligt. Ville bara bli helt pigg så jag kunde njuta till fullo av min vackra lilla tjej.
Hon tog in mig för provertagning och dagen efter fick jag komma tillbaka för en undersökning.. Hon hittade inget men tog hjälp av en allmänläkare som undersökte hela mig.
Han beställde tillslut en lungröntgen för att utesluta infektion i lungorna som jag förstod det..
Det var den 1 September..

Det är snart ett år sedan den dagen. Det känns så oerhört långt borta men ändå minns jag det som igår.
Läkarens blick när han kom in i rummet. Jag låg i sängen, Signe låg i sin pappas famn som satt i en stol bredvid. Vi kollade på TV och ville åka hem.
Läkaren kom in och sa att vi skulle stänga av TV’n.
Tänkte fortfarande inte att det kunde vara SÅ allvarligt.. Men visst stängde vi av TV’n.

”Du har en tumör.”
Jag hör fortfarande hans röst ibland..
Tumör?! Jag?! snart 21 år gammal med en dotter på 11 dagar..
Jag kunde inte mycket om tumörer, cancer.. Hade sett något på TV och läst i böcker..
Visste att dom kunde vara elakartade eller godartade..
Frågade.
Tumör? Cancer? Elak eller vadå? Du skojar?
-”Malignt.”
Jag behövde inte ens fråga vad det betydde.. Det syntes så väl på hela läkaren.
Han riktigt utstrålade medlidande. Ångest.
Hur ger man ett sånt besked till en människa?
Jag hade 1000 frågor. Han hade inga svar..
Jag skulle få åka till Uppsala direkt för en biopsi för att ta reda på vad det var för cancer..
Han hade redan pratat med läkarna i Uppsala som också sett bilderna på tumören.
Dom misstänkte Hodgkins Lymfom.
Tumören förresten. Var så stor som 19x16x9 cm.
Skulle jag dö? Skulle Signe växa upp utan mamma? Skulle jag bara bli ett namn på en sten?

På onkologen i Uppsala var det fullt för natten så fick stanna kvar på sjukhuset i Mora för att klockan 4 på morgonen åka dit. Signe fick åka med mig i ambulansen. Hennes pappa i egen bil bakom.
Väl framme i Uppsala väntade dom redan på oss.. Vi var lite sena då vi fått stanna några gånger för att Mata Och byta på Signe.
Biopsin gjordes och därefter levde jag i en dimma veckorna som följde..
Blev inlagd på onkologen och fick börja med vad som kändes som 1000 olika mediciner och sprutor.
Efter vad som kändes som en evighet fick vi svaret som bekräftade misstankarna.
Det var Hodgkins.
Fick då åka hem till Dalarna på Onsdagen för att sedan åka tillbaka för att påbörja cellgifterna på Fredag.
Och så körde det igång. Behandling 1A var igång.
Hur många behandlingar jag skulle behöva visste dom inte.. Strålning? Ja, kanske.
Efter fjärde behandlingen (2b) gjordes en PET-undersökning.
Då beslutades det att jag skulle ha 8A&b kurer (16 behandlingar) + strålning.
Den 13 Februari 2012 fick jag de sista cellgifterna. På Skärtorsdagen i April fick jag sista strålningen.
Den 2 Juli gjordes en till PET-undersökning. Inga cancerceller. Lyckan var och är enorm.
Att slippa mera cellgifter går nog inte att beskriva för någon som inte varit med om det.
Att få cellgifter en Måndag och inte ta sig ur sängen förrens Onsdag-Torsdag veckan efter, När du har en liten nyfödd dotter hemma är inte okej.
Man känner sig så dålig som förälder. Som mamma. Som person och människa.
Och det var så många gånger när jag åkte till sjukhuset för att få en ny kur med cytostatika som jag var så nära att vända tillbaka. Hem till min vackra tjej som inte förstod något av det som hände runt omkring.
Som inte förstod hur nära hennes mamma var döden.
Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska berätta om den här tiden för henne.

Under graviditeten gick jag ner väldigt mycket i vikt. Hade en hemsk klåda och önskade flera gånger att det skulle vara skabb så det gick att behandla..
Nattsvettningar, feber och illamående.. Alla symtpom på hodgkins men alla även vanliga graviditets krämpor..

När jag var inlagd i Uppsala så opererade dom även in en porth-a-cath som underlättar cytostatikabehandling.Den ville aldrig riktigt läka utan den krånglade under hela behandlingen och om jag bar Signe under en längre stund så fick jag oerhört ont. Jag kunde inte hänga tvätt eller diska en kastrull utan att få så ont att armen blev oanvändbar två dagar efter.
Nu är den borta och jag tvättar, diskar och bär en snart 1 årig Signe för fullt varje dag.
Och jag bara njuuuter av att få vara mamma till fullo. Att vara hemma med henne är det bästa någonsin!

Det senaste året har varit en riktig känslomässig bergochdal bana.
Jag har den störta delen av behandlingen levt i någon sorts förnekelse..
Jag kan inte ens räkna alla gånger jag svarat med ett stort leende att ”Neeej, Det är så bra så! Lite cancer bara.. Jag är frisk snart ska du se”
Lite cancer bara….
Det är först nu. Flera månader efter som jag inser hur oerhört nära jag varit att dö..
Det finns inget som ”lite cancer”
Vad tusan hade hänt om jag inte tjatat på läkarna om mer prover?
Om cellgifterna inte fungerat?
Hade jag fortfarande suttit här bredvid en sovande Signe. Lyssnat på hennes andetag och fått se alla hennes ansiktsuttryck när hon drömmer, hennes första steg, att varje dag höra henne säga mamma och se henne utvecklas och varje sekund lära sig nya saker.
Hade jag fortfarande kämpat för livet?
Eller hade jag redan varit borta?
Tagit mitt sista andetag?

Kommer jag fortfarande få vara med och hålla Signes hand genom livet?
Kommer cancern komma tillbaka?

När man är 22 år gammal ska man vara odödlig.. Man ska leva livet till fullo och inte vara rädd för att känna efter.. Inte vara rädd för att leva.
Jag saknar verkligen det.. Känslan att vara odödlig och att känna att man har hela livet framför sig.
Jag vill inte vara rädd för döden. Jag vill inte oroa mig för att halsontet kanske är cancer..
Det kommer säkert komma en dag när oron och rädslan nästan är helt borta.
Men jag tror att alla som har haft cancer har kvar lite av rädslan livet ut.. Men att man lär sig leva med den på bästa sätt.
Och kanske är det positivt att vara rädd för döden?
Jag skulle tex aldrig komma på tanken att börja röka igen. Eller lägga mig i ett solarium eller ens gå ut i solen utan solskydd..
Jag kommer tjata om cellprov och mammografi.

Om det är något jag lärt mig om livet är att inte ta det för givet..
Du vet aldrig vad som händer imorgon.
Och varje dag du spenderar arg är en dag av lycka och glädje missad.

Kärlek.


Kommentarer

  1. Sofie,

    Gud jag fick rysnigar när jag läste din tex..
    Va stark du är!! Jag Är 1 år äldre en dig och har två barn en på 3 år och en som är 5 månader och jag vet hur lycklig man är när man blivit mamma så ska de hända något sånt där är obegripligt att förstå hur hemskt de måste ha varit för dig/er.. Jag hoppas att du slipper få tillbaka skiten och att du får en fin framtid med din familj..
    Kram Sofie

  2. Maria,

    Fantastiskt skrivet! Hoppas jag blir en lika stark o bra förebild för min bebis i magen, för jag är så imponerad av dig! Önskar dig ALL lycka!!

  3. Söderböna,

    Åh vilken stark berättelse. Jag sänder all kärlek och kraft till dig och ber för att du din familj ska klara det här. Jag drabbades själv av någon mystisk åkomma med hög feber, magproblem som jag fick åka akut in förra veckan och nu efteråt en helt sjuklig trötthet och en massa andra konstiga symptom som gör mig orolig, var och lämnade en mängd prover idag hos min läkare och väntar nu nervöst för var det kan vara…har en liten kille på 2 år och sen man blev mamma så förändras ju allt när man inte längre bara har sig själv att tänka på. Stora kramar till dig för att du orkade dela med din historia.

  4. Maria,

    Vilken otroligt rörande historia om ditt liv det senaste året! Vilken start på mamma livet du fick men vad bra det kändes i hjärtat att läsa att cancern är borta. All lycka till dig och din familj. Kram

  5. Sari,

    Usch, vilken frutktansvärd början du fick på ditt mammaliv. Jag hoppas att du är helt botad från cancern och att det aldrig kommer tillbaka utan att du får ett långt och härligt liv med dina nära och kära.

  6. Noppy,

    Så berörd! Hoppas resten av ditt liv blir underbart!

  7. Helena,

    Håller mina tummar för att du aldrig mer behöver ha en cancercell i din kropp. Så mycket oro och så mycket glädje du gick igenom på samma gång. Hoppas verkligen du får fortsätta att bara njuta och att oron lägger sig med tiden! Lycka till nu och ta vara på dig och din familj!

  8. Elvira,

    Det var stark av sig att berätta detta! Hoppas du aldrig upplever något sånt igen! Önskar dig all lycka med din dotter och att ni njuter av en frisk och kvalitets liv!!
    lycka till med allting! Kram Elvira!

  9. Anette,

    Underbart att höra att du mår bra nu! All kärlek till dej o din lilla familj ❤

  10. Helena,

    jag började läsa och kunde inte sluta, ville se hur du har det nuu!
    Så glad att du orkade kämpa mot helvetet!

    Jag ber och hoppas att du förblir frisk för alltid nu!
    Stor stor kram

  11. Martina,

    Fina starka Therese. Som du vet fick jag själv samma diagnos i januari i år och du och din blogg har varit ett stort stöd för mig. Så skönt att veta att man inte är ensam om att genomgå allt som hör ihop med sjukdomen och behandlingen. All kärlek till dig! <3

  12. Asa,

    Oj vilken berättelse! Sjukdom är aldrig ok, och precis da man blivit mamma… Ville egentligen bara skriva att Hodgkins tack och lov har väldigt bra statistik da det gäller aterfall (men det vet du väl redan). Vi har faktiskt nära vänner som haft Hodgkins; en 2005 (man) och en 2006 (kvinna). Behandlingen är ett helvete, men kommer man ur den sa är premisserna väldigt bra. Haller tummar och tar för att livet gar positivt vidare för dig och din familj!

  13. Therese,

    Tack för alla fina ord! Vad glad jag blir! <3

  14. Annelie,

    Va skönt att du mår bättre!!! Sitter här och är alldeles rörd till tårar. Har också en bebis. Så skrämmande med cancer, får rysningar. Håller tummarna för dig i livet med din man och lilla Signe <3
    Kram!

  15. Petra - Jag & LCHF,

    Det är när man läser sådana här historier som man inser att man ska vara glad för varje dag man lever och inte hålla på och gnälla för någon liten skitförkylning.

  16. Tove,

    <3 du är grym!

    Jag brukar aldrig läsa krönikorna på Maggans blogg. Av en händelse läste jag din. Och det är jag glad för!

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf