Onsdag igen. Tiden går så fort! Den här veckan publicerar vi en ganska lång berättelse/krönika från en tjej någonstans i Sverige som vill dela med sig av sin historia. Hon har valt att vara anonym och så klart respekterar vi det. Vi blev ganska berörda, så ta dig tid att läsa!
Vi vill också läsa DIN historia! Roligt, dumt, knasigt. Högt och lågt. Mejla in din krönika till: magdalenagraaaf@gsonmedia.se. Du kan vara anonym, men vill du, så skicka med en bild och lite information om dig själv. Varsågoda, här är veckans krönika:
Olika livsöden.
Alla är vi olika, har olika livsöden, saker som hänt oss i vårt liv som påverkar hur vi väljer att leva idag. Eller hur vi hamnar i livet idag. Man kan välja sitt liv och sin framtid säger du. Ja visst det kan man, men ibland har det hänt så omvälvande saker så att känslorna från dessa styr väldigt mkt över hur du väljer att agera idag.
Jag tänkte att jag skulle ge er min version av min livshistoria här. Att ni ska få en inblick i hur mitt liv blev som det blev o vart jag hamnat idag. Jag vill helst inte bli dömd för mina livsval för det finns anledning till de alla o de proffesionella jag har runt mig (terapeut, läkare, barnmorska och socialtjänst) anser alla att jag gjort allt jag kunnat o kämpat för kung o fosterland men att jag ändå dömer mig sjäälv på tok för hårt. Jag väljer att hålla hårt i deras tolkning av mig o mitt liv eftersom de kan sina saker. Och för att jag ska orka vidare, hade jag bara lyssnat på mina egna tankar om mig själv hade nog livet varit ännu trassligare.
Mitt liv började som de flesta andras i min mammas mage. Skillnaden var att min mamma inte ville ha mig utan det var sociala normer o min pappa som påverkade hennes val att faktiskt behålla mig. När jag väl föddes kunde hon inte ta till mig till sig pga en förlossningspsykos. Min mamma vägrade hjälp på ngt vis och fortsatte att inte ta mig när jag skrek, titta bort när jag ammade osv. Min pappa tog hela ansvaret för mig. När jag var 3 år lämnade hon helt. Den dag hon valde att åkalämnade hon mig ensam hemma utan att säga ngt till ngn. Jag var helt ensam hemma en hel dag utan att pappa visste att jag blivit lämnad. Föreställ er min panik o ensamhet när jag som treåring upptäckte att det inte fannas ngn där när jag vaknade på morgonen. Pappa kom hem vid sextiden på kvällen.
Efter detta flyttade jag o pappa många gånger. När jag var sju år bytte vi landsände o flyttade från östkust till västkust. Bytte skola o fastän jag fick en fantastisk styvmamma som vi bodde med i många år, så blev det väldigt jobbigt i skolan. Blev slagen o retad o utfryst under hela min skoltid. Att ta studenten som 17 åring var en oerhörd frihetskänsla!
Fick min första pojkvän som 15 åring o den andra som 16 åring. Den andra hade lite svårt att begripa innebörden av ordet; Nej jag vill inte, så det tog slut efter ca ett halvår. Efter det blev det många många killar, flörter o fester. Försökte dölja mitt skavande hål av ensamhet inuti med killar o killar o åter killar. Det hjälpte förståss föga o drog mig istället in i ett ännu sämre mående. I mitt oerhörda behov av upmärksamhet så kunde jag inte vara trogen speciellt länge o sårade tyvärr några hjärtan, ngt jag idag önskar jag kunde ha ogjort i allra högsta grad.
Som 23-åring flyttade jag till Skåne o började läsa till socionom. Där kände jag mig hemma. Det kändes som att min omvärld äntligen förstod mig o tyckte om mig precis som jag var. Skön känsla.
Under utbildningen jobbade jag extra, väldigt mkt extra, typ heltid utöver studierna. Det slutade med att min kropp o mitt psyke inte funkade längre o jag blev sjukskriven över en sommar. Läkaren tyckte jag skulle ta ett studieuppehåll o vara hemma ett tag till men jag vägrade, jag vill läsa klart o ta examen med mina klasskompisar. Det gick sådär men jag blev klar ca 6 månader efter de andra o det var en seger.
Fick jobb direkt efter utbildningen men inte som socionom för jag var helt vilsen i mig själv så jag sökte mig till att arbeta administativt. Jag träffade min blivande man o blev gravid efter dryga året. När vår dotter föddes -03 förstod jag äntligen varför jag var satt här på jorden. Hon är o var min stora lycka här i livet. Några år senare fick hon en lillebror som naturligtvis är lika underbar han.
Nu låter det som att allt blev bra i livet men tyvärr var det inte riktigt så enkelt. Min man blev sjuk, han hade nog egentligen alltid haft sina bekymmer, av psykisk art, men de blommade ut ordentligt i samband med dotterns födelse o måendet blev helt oregerligt när sonen föddes. Ätstöringar, daglig ångest, depression, datorspelsmissbruk, enorma humörsvängningar och total apati. När sonen var nyfödd separerade vi, ingenting funkade o jag gick på knäna o räckte inte till. Vi flyttade o försökte igen. Vi separerade en andra gång ett och ett halvt år senare i fyra månader som en desperationsåtgärd o det slutade med att maken äntligen tog emot hjälp från läkare o andra o blev bättre o flyttade tba hem till mig o barnen.
Vi fortsatte tillsammans men jag kände tydligt att jag fattades känslor, såna känslor man ska ha för en make o man. Tror jag hade blivit för mkt sjuksköterska o o hjälpare o vi hade sällan roligt längre. Hans kontakter med sjukvården sköttes inte o han skötte heller inte sina andra åtaganden som jobb, plugg o annat på grund av sitt mående.
Jag blev sjuskriven -05 av allt som pågick där hemma i kombination med mitt bagage, sen arbetstränade jag, blev gravid o mammaledig, arbetstränade igen, försökte starta eget företag o blev sedan arbetslös. Maken blev sjukskriven, studerade, blev sjukskriven igen o började sedan studera igen. Man kan lugnt säga att vår ekonomi blev helt kaosartad. Skulderna växte, o till slut kunde vi inte betala elräkningen så elen stängdes av. Den gången blev vi räddade av min svärmor. Andra gånger har vi blivit räddade av mina föräldrar för att klara av kritiska lägen.
I höstas orkade jag inte längre med ngt av det o meddelade att jag vill separera. Först hände ingenting o sedan ingenting o sedan träffade jag en annan o hela världen vändes upp o ner. Maken flyttade skyndsamt ur vårt hus o den nya mannen ville flytta in bums (jag med) för att vi skulle kunna vara tillsammans så mycket det gick. Jag tappade huvudet o rycktes med i kärleken fullständigt o tänkte på mig själv lite för mkt o barnen lite för lite. Allting kastades ju över ända för dom på nolltid.
Men de accepterade o började tycka om den nya mannen ganska mkt faktiskt o ron la sig någorlunda. Jag fick hjälp av soc i några månader för att klara ekonomin o i mars fick jag jobb!! Ett riktigt bra jobb med bra lön. Visserligen på halvtid men nu till hösten på heltid :-
Jag blev gravid o både jag o sambon var överlyckliga. Han hade längtat jättelänge efter barn o jag ville gärna ha fler. Samtidigt började små orosmoln o tankar gro i mig, det var nåt som inte stämde. Sambon hade oerhört svårt att respektera mina barn o kunde säga o göra väldigt knepiga saker, som att ljuga, luras o skälla relativt omotiverat bara för att han själv tyckte det var roligt. Eftersom vi hade ett gemensamt barn på väg, försökte jag med väldigt många saker för att få honom att sluta men efter ett tag började jag dra mig undan o bli tvär pga respktlösheten. En oerhört stark bekyddarinstinkt kom igång o jag blev som en tigermamma.
Tror inte det gjorde mig till en så rolig partner, sur o tvär o ensamhetssökande. Till slut fick sambon bara nog o meddelade att han ville flytta. Allt jag gjorde var fel. Min taskiga ekonomi var fruktansvärt jobbig, han ansåg att jag sög honom på pengar, jag var supertråkig, trött, ville inget som han ville o mina barn var svinjobbiga. Till slut skällde ha ut min dotter helt omotiverat igen o hon blev jätterädd så då tog jag båda barnen o åkte därifrån. Dagen efter träffade jag honom i huset och jag fick en stor hink med skit hälld över mig i form av att han berättade att han träffat sitt ex igen, att han haft sex med andra medan vi var ihop o att jag var helt vissen o mina barn hemska o att allt det dåliga mellan oss var min förkyllan. Då bad jag honom vara ute ur huset till dagen efter eftersom huset är mitt. Tyckte inte det var rättvist att jag o barnen skulle sova på vänners soffor medans han kunde bete sig förfärligt mot mig o oss o få tillgång till mitt hus. Jag brukar i vanliga fall vara generös o hjälpsam men där gick min gräns. Jag o barnen sov borta en natt till o sen kom vi hem, bytte lås o nu försöker vi läka.
Inga fler män i vårt liv förutom barnens pappa o de vänner och den familj som finns runt oss. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna lita på någon igen. Om jag kan bli älskad igen. Ensamstående snart tre barns mor med taskig ekonomi, inte speciellt snygg alls. Tycker om att prata känslor, lever för att hjälpa andra genom mitt yrke o mina intressen och är oerhört barnfokuserad när jag mår som jag ska.
Nu vill den forna sambon inte längre ha med sitt barn att göra ena dagen o sen vill han ha gemensam vårdnad andra dagen. Jag o barnen gråter, saknar, undrar o pratar mycket om vad vi gått igenom o hur framtiden ska bli.
Tack o lov har vi allihop väldigt fina vänner runt oss o bra människor som skyddar o ställer upp. Det kommer ju absolut att hjälpa o vara skönt när det väl kommer en bebis o när allt ska förberedas innan. Men det gör så ont att behöva bli själv igen. Jag känner mig som Salem al Fakir i låten han sjöng i Mello för några år sedan ”I was aiming for the sky, ended up flat on the ground”.
Det här är ingen historia med lycklig slut där alla blir lyckade, framgångsrika, trygga o älskade. Det här är mitt liv. Jag vet med säkerhet att det finns andra som lever i o har genomlevt mkt värre saker, o det finns dom som känner igen sig i det jag berättar här. Jag tycker det är så viktigt att de här historierna oxå får höras, för alla är inte lyckade trygga o lever stabila liv med fullt av kärlek runt sig. Men det är oxå viktigt att kunna se öppet på människors tillvaro o val i livet. Det finns många nivåer i livet av lycka o fullkomlighet.
23 kommentarer
HEJ!
En intressant och gripande berättelse. Hoppas att det går bra för dig och din familj!
KRAM AGGE
Livet ter sig olika för oss alla. Jag är övertygad om att din kärlek till barnen är stark och att du klarar av det här, även om det kommer att vara jobbigt under barnens uppväxt. Trots allt så kan jag känna hopp när jag läser. Du har 2, snart 3 fantastiska barn, du har en utbildning att luta dig tillbaka till och jag är övertygad om att ni kommer att klara det. Jag hoppas att det går bra för er. Kram
Vill bara ge dig en STOR KRAM <3
Oj, gripande vad du och barnen varit med om.
Jag måste säga att du är väldigt stark som står upprätt efter allt.
Det är en styrka som är få förunnat.
Din styrka finns i allt du berättar i din text.
Jag tror att du en dag kommer att få kärlek och en bättre ekonomi, det kommer din styrka se till att det blir så.
Jag skickar dig en STRYRKEKRAM och massor av tankar
Åh..Kramar till dig, ni är värda att skratta och vara lyckliga och känna ett inre lugn. Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig. Styrkekramar!!
Stor kram och styrka till dig och dina barn. Barnen betyder allt och ta hand om dig själv för din och dina barns skull. De behöver dig <3 <3 <3
En stor varm kram till dig. Du verkar ha en otrolig styrka och drivkraft trots allt du har gått igenom.Jag hoppas innerligt att du snart finner lyckan och harmonin i ditt liv. Skänker dig många tankar.
P: Jag tycker det är kul med gästkrönikörer. Magdalena bloggar ju inte mindre för att hon fyller med lite annat.-) Så du missar nog inget till förmån för dem. KRAM!!
Hej!
Jag tycker du är en stark kvinna och jag tror ni kommer starkare ur det här.
Det jag tycker om är att ni pratar tillsammans, du och barnen. Det kommer stärka eran relation.
Du kommer långt på din envisa och din kärlek till dina barn.
Magdalena kanske får min saga lite längre fram men jag har också gått igenom en hel del och känt att jag måste ha en man i mitt liv för att bli lycklig. Men vilken skön känsla det är när man inser att man själv ansvarar för egen lycka… och prioriterar sig själv och sina barn.
Hitta dig själv – titta tillbaka där du tyckte du var som nöjdast med dig själv! Hitta intressen som ger din själ näring. Jag hittade till min kreativa sida, bakning och sy på symaskin. Men det är ju också så att ur kaos föds kreativitet… och i mitt fall stämmer det.
Hoppas verkligen att du hittar lugnet och lyckan och njuter av livet.
KRAM!
Sänder en STOR KRAM!!! Njut av dina barn, du klarar det, skit i alla karlar! Girlpower! Och du – du ÄR vacker både på insidan och utsidan!!!
/Även jag ensam *lycklig* trebarnsmamma
Lycklig slut vet du inte om det blir än, det är ju inte slut än. Kanske vinner just nån av dina barn Nobelpriset för att ha hittat botemedlet mot HIV. Och nästa år kanske du hittar din drömman, som är steril och är evigt tacksam för dina barn…kanske…
Jag tror på dig. Du finns där. Min mamma berättade för mig att hon alltid tänkte ”att hon inte skulle utsätta sina barn för vad hon själv blivit utsatt för” . Min mamma var bäst och jag hade det jätte bra som barn och ungdom, jag försöker bidra med vad jag kan för andra människor och barn. Förutom mina egna. Tyvärr gick min mamma bort för tidigt, men jag är glad för att jag fick så mycket. Som sagt, jag tror på dig.
Din styrka och ditt tålamod imponerar mig. Jag hoppas att du finner lyckan i livet igen.
Glöm aldrig bort sig själv bara!
Hej
har läst det du har skrivit ett par ggr. Visst är du en stark kvinna så sett. Men om man nu mår så himla dåligt som du faktiskt gör rent psykiskt sett så kan jag inte förstå vissa saker som du gör. Som socionom måste det väl ringt någon klocka att du gör fel.
Vet att det är inte lätt att ta sig ur skiten när man mår dåligt. Men känns lite som att kaka söker maka lite så känner jag när jag läser det.
Det får väl ta den tid det tar innan du kan lite på en man igen. Ta vara på dig själv och läk i stället och ta hand om barnen för när man mår psykiskt dåligt så försvinner det inte över en natt. Tyvärr är det många som tro det, bara för man mår bra några dagar så är man en hel människa igen men så är det tyvärr inte.
Ta vara på barnen och dig själv låt det läka så blir det bättre sen hur lång tid det tar vet ju ingen.
Det är när jag läser sådana här berättelser som jag får en klump i magen.
Alla är vi berettigade lycka och trygghet…även fast vi kanske inte får hela regnbågen!
Det borde vara en självklarhet…både för oss och våra barn!
Kram till dig!
Jag grips så av din berättelse och jag kan se många i min närhet som du som gör allt för att bli lycklig men det blir så fel. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får ordning på ditt liv för dig och dina barn skull.
Jag har själv varit så vilse i mig själv att jag vänt mig ut och in för att hitta mig själv. Men inte förrän jag ordnade allt runt omkring orkade jag ta tag i mig själv och se vad jag behövde. För så länge du har kaos runtomkring dig kommer du aldrig få lugn i dig själv!!
Skickar den största kramen till dig!!
Kära fina Du. Skulle så gärna vilja ge dig en stor kram, finnas där för dig, bekräfta dig och tala om vilken bra människa du är som ändå väljer ensamhet för att skydda dig och dina barn. Kan inte föreställa mig hur svältfödd du måste vara efter vänlighet, kärlek, omvårdnad. Hoppas så innerligt att du kan finna styrka och balans i livet med barnen och så småningom även i arbetet. Det kanske finns någon stödgrupp i din kommun för ensamstående småbarnsföräldrar..? Det brukar alltid vara skönt att träffa och tala med människor som går igenom liknande saker. Man läker tillsammans på något vis. Många varma kramar från en dalkulla
Hej
Sitter och läser din historia. Först kommer empati och sedan blir jag bara arg……… varför om du inte mår bra skaffar man barn o barn och barn igen? Varför träffar man män efter män?
Jag kanske låter hård men barn är det viktigaste vi har. Styr upp era liv innan ni måste ta ansvar för någon annans liv.
Tycker som Karin. Förväntas vi tycka synd om dig nu? Jag tycker du behöver bli lite mer vuxen.
Anna och Karin, tycker syn om er som inte kan annat än döma. Varje dag får vi tusen möjligheter till att visa vänlighet gentemot oss själva och andra, tänk på det ni. Hur tror ni det känns för krönikören att läsa era kommentarer? Man kan inte få saker som redan hänt ogjorda så varför kasta skit?
Optimism – Jag håller inte riktigt med dig. Jag förstår inte riktigt syftet med krönikan för jag tycker inte den handlar om någonting alls egentligen. Ett livsöde, javisst, men som sagt – vad är syftet? Att berätta att man har haft det eländigt? Jag tycker barnen verkar vara de som har haft det mest eländigt och vad de behöver är en stark vuxen i sitt liv som sätter sig själv och sina barn främst. Och på vilket sätt menar du att min kommentar att skribenten behöver bli mer vuxen är att kasta skit? Förvånas över att du försöker dra ner debatten på en så låg nivå när du väljer att kalla dig optimism…
Optimism- Vad tråkigt livet skulle vara om vi alla tyckte lika.Det innebär inte att vi är dåliga människor bara för att vi inte instämmer.
Tusen kramar. Jag blev så berörd av din historia. Bra att du tar all hjälp du kan få från socialen. Sök upp nätverk av ensamstående på din ort där ni kan hjälpa varandra o håll kontakten med din första man. Hoppas han mår bättre så att barnen kan vara med honom ibland. Har du själv ngn kurator att prata med ? Ta hjälp i skolan o se till att barnen får ha det tryggt där. Tänk på barnens bästa. Hur kär du än blir flytta inte in med ngn ny man förrän de flyttat hemifrån. Du måste skaffa en stabil grund fr.o.m. Nu. Du är värd att vinna en miljon. Hoppas det funkar med nya jobbet o att det räcker för ekonomin. Tusen kramar. Ta hand om dig o dina barn