Läsarkrönikan: Min senaste graviditet

30 oktober, 2013
3 Kommentarer

Onsdag igen! Dags för läsarkrönika. Den här veckan har vi fått in en läsarkrönika som handlar om en minst sagt intressant graviditet.
En graviditet utöver det vanliga och som förhoppningsvis de flesta slipper. Tack för din krönika!
Hur var er graviditet? Som förväntat eller raka motsatsen?
Vi vill ha fler läsarkrönikor! Känner du dig manad? Skicka då in din text till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om dig själv. Tack!

Hej
Jag är en 35 årig 4-barnsmamma som vill dela med mig av min senaste graviditet och hur den förändrade mitt o min familjs liv.

Min senaste graviditet
Det var farsdag 2011 som jag gjorde ett graviditetstest, min man var på jobbet. Jag hade mina aningar om att jag kanske var gravid med mitt fjärde barn… Min man visste inget om mina aningar eller att jag tänkte göra ett test.
Jag skickade ett sms till honom ”Grattis på farsdag kramar från barnen o lilla pyret i magen <3" Han blev VÄLDIGT glad! Det var han som hela tiden velat ha ett till barn medan jag hade varit den som tvekat. Men nu var vi såklart glada båda två. Det gick en vecka efter det sen blev jag sjuk, feber och förkyld. Men det hela skulle bli mycket värre.... Slutet på november 2011 fick jag tid på vårdcentralen och fick hostmedicin utskrivet och fortsatt sjukskrivning för febern ville inte ge sig och jag hade dessutom en hemsk hosta. I början på december så började jag få smärta i bröstkorgen och det kändes väldigt obehagligt, jag sökte vård på akutmottagningen. Där blev jag hemskickad med smärtstillande och visste fortfarande inte vad smärtan berodde på. Den 15/12 hade jag så ont att jag var tvungen att söka vård på akutmottagningen igen, då blev svaret -Du har hostat sönder ett revben. Jag fick starkare smärtstillande utskrivet och fick åka hem igen. Jag blev bara värre o värre, den 20/12 gick det inte längre. Jag låg på soffan hemma och började nästan få känslan att jag skulle dö... det går inte riktigt att förklara, det var nästan som att livet började rinna ur mig. Kunde knappt röra mig, än mindre prata, sån fruktansvärd smärta att det inte går att förklara! Jag ringde 1177 och fick ur mig några ord, de ville skicka en ambulans men jag ville inte... Det slutade med att min mamma kom och skjutsade in mig till lasarettet.. Det hela visade sig senare att jag hade många blodproppar i lungorna och jag var väldigt illa däran, fick höra att jag hade nog inte överlevt en dag till... Jag blev inlagd med blodförtunnande dropp och syrgas eftersom jag hade väldigt svårt att andas. Dagen efter kom det in 3 läkare och pratade med mig och samtidigt berättade att jaginte skulle få åka hem över jul. Jag frågade flera gånger om de inte kunde koppla bort droppet o syrgasen under några timmar på julafton så jag kunde åka hem till familjen en liten stund, men svaret blev -då är det nog inte säkert att du kommer tillbaka överhuvudtaget! Just då var det det värsta för mig, att jag inte skulle få komma hem till familjen på julafton. Jag mådde fruktansvärt dåligt men nu fick jag morfin mot smärtan så den kändes ju inte lika hemsk men däremot blev jag ju lite "väck" i huvudet. Jag blev kvar på lasarettet i 2 veckor och det var massor med undersökningar bla ultraljud på hjärtat flera gånger. Hjärtat fick jobba lite extra pga blodpropparna. När jag blev utskriven så sa läkaren att de skulle boka in en tid hos en psykolog åt mig för att även om jag inte tänkte så nu, så trodde dom att det här skulle "komma ikapp" mig senare. Hon sa rakt ut att jag varit väldigt nära döden. Tiden gick hemma och jag mådde fysiskt väldigt dåligt och orkade nästan ingenting. Efter en tid började det psykiska komma över mig, men inte att jag tänkte tillbaka på det som hänt utan jag fokuserade bara på det kommande kejsarsnittet som jag var tvungen att göra. De skulle ha hög beredskap eftersom jag fick så hög dos blodförtunnande sa dom, men jag började faktiskt planera min egen död. Det fortsatte med undersökningar och provtagningar varje vecka. Jag började fixa hemma med saker ifall jag inte skulle komma hem igen, och min ångest för att lämna barnen var enorm! Jag hade panik o dödsångest för det i ca. 5 månader... Den största rädslan var att lämna mina barn utan mamma! Jag fick en hel del hjälp med den rädslan, men aldrig att den riktigt försvann. När jag vaknar upp efter kejsarsnittet så säger jag till Stefan -Nu överlever jag vad som helst! Nu är vi lyckligare än någonsin! Jag har lärt mig att leva mer i nuet och att man ska ta vara på vardagen! Jag älskar livet, tror kanske att den här "resan" har gjort mig till en bättre människa trots allt. <3 Vi fick en liten dotter, och nu känns familjen komplett med 2 pojkar och 2 flickor, så älskade! <3 Jag vill nå ut till er som stressar er igenom vardagen och "glömmer" av att ta vara på den! Jag har nu insett att jag inte tänker stressa upp mig över jobb m.m. som jag tidigare gjort och som sagt ta vara på vardagen bättre! "Ta vara på ditt liv, för nu är det din stund på jorden!" Läs gärna en mer utförlig berättelse om allt som hände mig och min familj på min blogg annamialife.blogspot.se

Kramar till er som läser det här! <3


Kommentarer

  1. Lotte,

    Det gick en rysning igenom hela kroppen när jag läste. Ja, vi borde nog stanna upp mer (JAG borde) och fokusera på nuet istället för att bara köra på!
    Stor kram❤️
    http://www.lotte4.blogspot.com

  2. Marie,

    Stor kram och tack för tänkvärda ord!

  3. Kerstin,

    Hej!
    Vet precis vad varit igen men var själv tack o lov inte gravid när det hände mig… Efter mina dygn på intensiven var jag en gråtande hög och fick ta hjälp av psykolog i två omgångar. Ångesten över att man kunde dött flög oxå på mig samtidigt som man var så tacksam att man levde. Min läkare på till mig att han förstod att jag var ledsen, jag höll ju på att dö. Jobbigt att höra men ändå på ett sätt befriande, då var jag inte knäpp som var ledsen.
    Det tog mig ett år av sjukskrivning i olika hög grad att komma tillbaka till ett normalt liv. För min kropp la nästan av, konstant feber i 8 veckor, gallstensanfall, urinvägsinfektion, njurstensanfall, svårt att andas, extrem trötthet. Tröttheten skapade en utmattningsdepression efter ett halvår som gjorde att jag knappt fick upp ögonen. Tack o lov tog jag mig ur det och idag är jag igång och jobbar som vanligt.
    Tyvärr har jag fått diagnosen kronisk lungemboli och måste äta Waran resten av livet då min kropp ständigt bygger nya proppar. Inte roligt heller, eftersom man går på blodförtunnande måste man vara mycket försiktigare och minsta lilla skada blöder man så mycket.
    Men precis som du skriver är det viktigt att vara tacksam för det man har och vara rädda om varandra. Inte ta varandra för givet utan njuta och älska!!! Inte hänga upp sig på småsaker och tjafsa om sådant som inte spelar någon roll.
    Jag blev sjuk för 2 år sedan och lever ett mycket lyckligare liv nu, värderar allt högre och vårdar mig själv och de runt om mig bättre. En lärdom som är viktig!!!

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf