Läsarkrönikan: Just den dagen…

30 april, 2014
5 Kommentarer

Idag så är det valborg! Hur kommer ni att fira? Vi firar med en läsarkrönika! I dagens text får vi läsa om hur en bra start på dagen snabbt kan vända till det motsatta. Har ni någonsin hamnat i en liknande situation?
Sedan får krönikören även gärna återkomma med en liten update med hur det har gått. Vi hoppas på det bästa!
Vill du också få vara med på sajten med din historia? Skicka då in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se, gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är… Det går dock lika bra att vara anonym om så önskas. Tack på förhand!

Just den dagen…
Just den dagen hade allt bara gått så där bra som man bara kan hoppas på.

Man stiger upp på morgonen och man känner att man fatiskt inte är trött. Duschen går så där extra fort så att man har tid över att sitta ner och bara läsa tidningen.
Varken cykeln eller garageporten krånglar, och man tror knappt att det är sant när alla stoppljus bara slår om till grönt precis innan man ska passera. Det var alltså en sån där bra dag man bara hoppas på.

Men precis när jag kliver in på jobbet ringer telefonen. I andra änden hör jag mammas röst. Hela kroppen stelnar till. Jag får svårt att andas. Jag vet vad det gäller långt innan hon hinner säga något. Det är inte mycket hon behöver säga det känns som tanke överföring.
Jag lägger på och säger till de andra på jobbet att jag måste gå. De förstår. De förstår att omständigheterna inte är som de ska. Att vissa saker kan man inte rå för.

Jag springer ut i bilen där de andra väntar. Väntar i en tystnad som säger allt. Känns som en evighet innan vi kommer dit, timmar av förtvivlan. Hur kunde denna underbara dag ta en sådant drastisk vändning.

Vi kommer in på salen där han ligger, min underbare far. Sjuksköterskan visar oss till ett väntrum. Hon berättar att läkaren snart kommer för att prata med oss.
Vi sitter där omslutna av vår egen tystnad. Dörren öppnas försiktigt och in kliver en man i vit rock. Han presenterar sig. Han förklara att de gör sitt allra yttersta för att stabilisera läget. Han ber så hemskt mycket om ursäkt för det som hänt.

Min bror far upp och säger med en arg men lugn röst. – Det var precis det här vi varnade er för. Vi sa gång på gång att någonting var fel men ingen lyssnade.
Vi sa också tydligt till er att kontrollera journalen innan ni gör någonting. Hur i helvete kan man operera fel. Ni säger er vara landets bästa, nog fan ska ni väl se om ni råkar skära sönder någons tarm.

Läkaren svarar med lite darrande röst. –Alla kan vi ju göra misstag. Men vi gör vårt allra yttersta för att rädda honom.

Mina ögon tårades på nytt, visste inte att jag hade mer tårar att gråta. Det var min far de talade om. Min far låg för sin dödsbädd, för att läkaren under operationen låtit sina elever slutföra jobbet och själv gått ut ur rummet.
Någon av dem hade av misstag råkat skära sönder tarmen. Man hade inte upptäckte det förrän innehållet i tarmen spridit sig upp kring hjärtat.

Min far skulle opereras för att hans ena hjärtklaff släppte ut för mycket blod. De hade valt att gå in via magen, trots att han opererats ett flertal gånger och man på grund av det inte visste riktigt exakt var de olika organen låg.
Tyvärr var det sant som min bror sa att vi varnat dem för detta och bet dem vara extra försiktiga för att min far var väldigt känslig för operationer.

Efter att doktorn get oss ännu fler ursäkter och det ena med det andra gick han. Kände hur jag fick svårt att andras igen. Rummet blev mindre och jag kände mig yr.
Jag går bort till min mamma. Sätter mig hos henne. Lägger armen om henne och vi gråter tillsammans. Vet inte hur länge vi sitter där, men när sköterskan kommer in har det hunnit mörkna. Hon berättar att de kunnat stabilisera läget, men han är fortfarande kraftigt ner sövd.

Vi går in och sätter oss på vars en sida om honom. Vi tar vars en hand. Jag lägger den mot min kind och tårarna rinner. Känner hur han greppar min han, jag tittar upp och möter hans blick.
Den lycka som går genom min kropp är obeskrivlig. Tårarna rinner på nytt, men denna gång av glädje, ren glädje. Jag ser på min mor och hon tittar tillbaka och ler, vi kramar vars en hand och jag känner åter hur det är världens bästa dag.


Kommentarer

  1. Towe,

    Men fy f*n. Jag vill beklaga för att detta hänt er och vilken idiot till läkare. Åhh så sorgligt. Hoppas dina finnen av din pappa förgyller din dag. Tack snälla för att du delar med dig. Styrkekramar! towe.

  2. Annika K,

    Men fyyyyy :(

    Massor med kramar

  3. Barbro,

    Vill sända styrkekramar till dej och dina nära och kära.Starkt av dej och berätta för oss.
    Men vad ledsen man blir på såna läkare man får ju ingen förståelse för dessa.

  4. Lovisa,

    Wow. Starkt. Fick rysningar över hela kroppen. Önskar er allt gott och att det blir bättre!

  5. Anki,

    Nä men usch, att något sånt här ska behöva hända. Finns inte ord….
    Hoppas att allt slutar/slutade på det allra bästa för er alla!

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf