Läsarkrönikan: Hur ingen är glad för min skull

11 juni, 2014
5 Kommentarer

Idag så är det onsdag och traditionsenligt så är det dags för läsarkrönika! I dagens text så får vi läsa om hur goda förutsättningar kan påverka ens omgivning negativt, och hur hårt arbete inte uppskattas för vad det är.
Det var ett tag sedan vi tog emot den här krönikan och om du har själv tidigare skickat in en krönika som inte har blivit publicerad så är inte hoppet ute. Vi sparar alla era krönikor och försöker hålla historierna varierade.
Ifall du vill vara med på sajten med din text så skickar du in den till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en bild och en kort text om vem du är, men likaså går det bra att vara anonym som denna veckas krönikör. Tack på förhand!

Hur ingen är glad för min skull
Känslan är nästan euforisk när jag går ut från mäklarens kontor. Jag är oövervinnlig, starkare än någonsin och tar upp min mobil för ringa någon att dela glädjen med.
Jag, en 25 år gammal kvinna som efter fyra år av svett, hårt jobb och tårar i Norge lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att ensam lyckas köpa en fantastisk trea, mitt i den mellanstora staden jag har växt upp i.

De första samtalen jag ringer går självklart till mamma och pappa. Mamma och pappa som alltid stöttat, funnits där men också alltid ställt krav. Jag är ensambarn och mina föräldrar är egna företagare.
Företag som de slitit så hårt med, att det till slut gav utdelning och gav mig och min familj möjligheten att anses som rika. Jag har dock aldrig fått mer än barnbidraget och har sommarjobbat varenda sommar sedan jag var 15 år, men varje gång jag kom till skolan med något nytt jag köpt för egna pengar: var det endast ”rikemansunge” och ”pappa betalar” som ekade i korridorerna eller skrevs på mitt skåp. I början försvarade jag alltid mig själv, men insåg snabbt att det var lönlöst.

Mina föräldrars glädje och stolthet som jag hör i deras röster i telefonen får mig om möjligt ännu mer lycklig och svävade jag inte på moln innan, så gör jag det nu. Gång på gång säger de hur jag har gjort det här alldeles själv; och att det inte är många andra som skulle ha lyckats orkat arbeta ihop den stora summan pengar jag har gjort på så kort tid. Att min vilja och envishet är min rikedom, ingenting annat.

När vi lägger på står jag kvar på parkeringen utanför mäklarens kontor med telefonen i handen. Jag vill så gärna lägga upp en bild på kontraktet på både facebook och instagram för att dela min glädje -och såklart också visa vad jag har åstakommit, men någonting stoppar mig. Jantelag och den svenska avundsjukan kallades det visst, och den svider. Jag är 25 år gammal, men fortfarande hörs ekot från högstadiekorridoren och texten med spritpenna är kvar.
Jag tar mod till mig och lägger ut bilden ändå, och det tar inte många minuter innan kommentarerna haglar. De flesta glädjs med mig, men en del kan inte låta bli. ”Vad fick papsen hosta upp för den där då, snorkfröken?” Det är fortfarande lönlöst att försvara sig, men gör exakt lika ont.


Kommentarer

  1. Susanne,

    Oj vad jag känner igen mig här, fått höra så många kommentarer som liknar det du fått höra. Jag har bara detta att säga: Bra kämpat! Du skall vara mycket stolt över dig själv. Så hemskt med människor som är elaka. Tänk som så att de egentligen är avundsjuka och väldigt små människor. Var aldrig rädd för att vara stolt över vad du har åstadkommit. Njut nu av ditt nya hem:)

  2. My,

    Som sagt så gladdes de flesta med dig, värt att lägga på minnet. :)

  3. B-M,

    Bra jobbat & grattis till lägenheten!!!
    Vore det jag så skulle jag omedelbart ta bort dessa s k vänner på FB och Insta som fäller avundsjuka otrevliga kommentarer. Med sådana ”vänner” behöver man inga fiender…

  4. Ina,

    Känner igen det du skriver! Du ska vara stolt över dej själv.

    Själv kommer jag från en fattigare familj, där vi sällan fick nåt ”extra”. Mat hade vi nog och så, men det var mest loppiskläder som gällde osv.

    I 13 års tid har min man jobbat jättehårt och jag har jobbat minst lika hårt hemma (tagit hand om barnen -enligt vår överenskommelse. såklart har min man betalat in till privat pensionssparande åt mej under åren.)
    DET har inte varit lätt, men NU har vi det bra!
    Bor i stort vackert hus, reser ofta och familjen mår bra.

    Märker ofta av avundsjukan. Släktingar som knappt kommer och hälsar på för att vi har så ”lyxigt” (vi har det int såå lyxigt ;-))
    Aldrig nåt i stil med : dethär förtjänar ni! Vad glad jag är för er skull.

    Märker med mig själv att jag försöker tona ner , ”skryter” gärna över mina loppisfynd och skulle aldrig säga vad mina dyraste märkeskläder kostar :-D, Sen kör vi tex med en ganska gammal bil-mest för att folk inte ska vara missunnsamma. Löjligt men man kan inte avsäga sig bekantskapen med sina nära släktingar bara för att dom inte gläds med en alltid. Kan inte vara så lätt att vara avundsjuk heller!? Bor dessutom i ett mindre samhälle där alla känner alla.

    • Ina,

      Måste förtydliga , att min man kom från en familj också som knappt hade pengar till annat än mat. Redan från ung ålder var han fast besluten att han ska vara miljonär innan 25.
      Hårt arbete, hårt arbete och lite lite tur. Då går det.

Tack för din kommentar. Det kan ta någon minut för den att visa sig, så ta det lugnt. Kram!

“Artighet är konsten att välja bland dina tankar.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

MENY

Mer från Magdalena Graaf