Läsarkrönikan: Fibromyalgi

19 mars 2014 15:00
12 Kommentarer

Åh nej! Snön är tillbaks! Skall vi gå i ide? Nej, vi kör på med en läsarkrönika istället!
I dagens läsarkrönika får vi läsa om hur livet med fibromyalgi är. Det är en informerande text som förklarar de olika svårigheterna med sjukdomen och problematiken kring att den ej är synlig. Har du någon sjukdom som du upplever är svår att få sedd? Skriv i kommentarerna!
Du kanske inte känner att kommentarsfältet här på sajten räcker till för dig och dina ord? Då föreslår vi att ni lättar på trycket i en läsarkrönika. Skicka in er historia till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Gärna ihop med en kort text om vem du är samt en tillhörande bild, men likaså får du vara anonym. Tack!

Jag heter Ida och är en ensamstående mamma på 29 år med en del diagnoser. Jag bloggar på www.finurligafroken.blogspot.se. Här är min berättelse om en av mina diagnoser.

Fibromyalgi
Jag har fibromyalgi. Ni vet, den där sjukdomen som inte finns. Den sjukdomen som lata hittar på…. Men jag kan lova att den finns. Jag har den och många med mig. Många vet inte vad det är och dem flesta tror att de innebär att man har lite ont.

Fibromyalgi gör att man har ont. Hela tiden. Överallt. Smärtan ändrar sig från dag till dag och från ställe till ställe. Ena dagen har man lite ont i benen och nästa har man extrem värk i nacken. Men det gör alltid ont.
Men fibro är mer än att ha ont. Det är så mycket mer symtom som man har pga den här diagnosen. Jag har ryckningar i kroppen och kramper i musklerna. Vilket gör väldigt ont och även är jobbigt i sociala sammanhang. Mina händer och fötter sticker och domnar ofta. Det är svårt att hålla balansen och ibland även att hålla i saker.

Jag är ständigt trött. Om det beror på att det tar mycket på kropp och själ att alltid ha ont eller för att man har en störd nattsömn vet jag inte. Antagligen är det en kombination av dom båda. Denna trötthet gör att både minne och koncentration störs. Jag har svårt att komma ihåg vad jag ska göra och vad människor har sagt till mig. Läsa böcker och längre blogginlägg är väldigt svårt. Jag får läsa om och om igen.
Jag har svårt för ljud och ljus. För starkt ljus eller för höga ljud gör väldigt ont. Jag är känslig för kyla och stress. Det förvärrar min värk väldigt mycket. Sen har vi beröring. Den kan många gånger göra väldigt ont. Som om jag vore fylld av blåmärken. Bara en smekning kan göra ont. Att ha kläder eller täcke på nätterna kan göra mig illa. Så illa är det sällan för mig. Men de händer då och då.

På morgonen brukar det vara värst. Då är jag så stel i mina leder att jag har svårt att ställa mig upp. Det kan ta upp till två timmar innan jag kan ta mig upp och röra mig ordentligt. Det händer att jag får krypa till toaletten för att hinna få sonen till skolan i tid.
Förutom det här tappar jag ofta ord när jag pratar, har nedsatt immunförsvar och har något som kallas IBM (irriterad tarm)
Den här sjukdomen påverkar mycket i livet. Det försvårar vanliga, enkla sysslor. Men den får att leva med. Man lär sig sina gränser. Jag har även gått på rehab för att lära mig hur jag ska hantera de. Jag har lång Väg kvar men jag är på väg. Jag lär mig varje dag.

Tyvärr är det en vanlig sjukdom bland kvinnor. Alltså är den lågt prioriterad inom sjukvården och de flesta läkarna behandlar en väldigt illa när dom ser ens diagnos. Det forskas inte speciellt mycket på den och därför finns ingen riktig anledning till den och inte heller nåt bot eller ens bättring. Man kan äta värktabletter men enligt min läkare med smärtspecialitet är det ungefär 10% som får hjälp av värktabletter och då minskar smärtan med max 20%. Knappast värt att ta dom med alla biverkningar. Man får helt enkelt lära sig och leva sitt liv ändå. Göra det bästa av det och lära känna sin kropp och acceptera sina begränsningar.


 

MENY

Mer från Magdalena Graaf