Ännu en vecka har passerat sedan förra läsarkrönikan och vi hoppas att ni fått njuta av vad sommaren har att erbjuda. Eller?
Denna vecka så har vi en tjej som också heter Linda och som vill dela med sig av sin historia om att leva med diagnosen borderline. Det tackar vi för. Vi älskar att läsa era krönikor och ser fram emot ännu fler! Skicka in er läsarkrönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se. Du kan vara anonym men om du vill så får du mer än gärna skicka med en bild på dig själv och berätta kortfattat om vem du är. Om du har en blogg så får du även mer än gärna länka till den. Nu så är det dags för Lindas läsarkrönika.
Diagnosen Borderline
Hon den där tjejen som alltid är glad? Hon som alltid är så social? Som får oss att skratta?
Det är jag det, utåt. När jag är i min trygga bubbla, där ingen kan skada mig, ingen kan nå mina känslor.
En bubbla jag byggt upp under hela min uppväxt, den va lite vajig i början på min tonårs period.
Men jag hittade tillbaka till den & jag överlevde!
Ingen visste, ingen förstod, ingen VILLE förstå. Jag var ju alltid glad?
Nu är jag 25 år, åh för 4 år sedan blev jag tvungen att flytta från vänner, familj & släkt.
Orkade inte leva i deras perfekta drömvärld, det var inte jag.
Jag lyckades hålla min bubbla stark dom 2 första åren i min nya stad, när den sprack.
Då sprack hela mitt liv tillsammans med den. Jag blev ett psykfall, som dom säger.
Jag blev en skamfläck för samhället, familjen och vännerna.
Ingen ville förstå eller försöka hjälpa, jag skulle bara rycka upp mig och låssas som ingenting.
Men mitt psyke orkar inte det, jag gjorde intoxer, långa inläggningar, började självskada mer och mer.
Rädd för livet rädd för allt. Läkarna sa bara att jag var deprimerad och gav mig massa mediciner som inte fungerade.
Jag förstod inte vad som hände, jag visste inte vad jag skulle säga till min familj.
Dom som ville att jag skulle rycka upp mig och försöka komma ut på arbetsmarknaden.
Men jag kunde ju inte, det gick inte. Jag försökte, men slutade bara med att jag hamnade på psyk iallafall.
Många gånger mot min vilja, jag blev LPT:ad, fick inte lämna avdelningen, ibland under flera veckor, ibland dagar.
För ca 1 år sedan fick jag träffa en ny läkare, han gav mig diagnosen Borderline på första träffen.
Jag va ju en typisk borderline patient!
Jag blev chokad, borderline? Vad var det? Hur kunde jag ha det? Varför?
För ca 4 månader sen fick jag börja en behandling som heter DBT, där fanns det flera människor som mådde som mig.
Människor som förstod mig. Jag blev rädd!
Men genom denna behandling så har jag lärt mig att förstå mina känslor bättre, jag klarar av att leva min vardag bättre.
Jag är långt ifrån frisk, men jag ser mer och mer en ljusning i livet.
Även om det kommer svackor.
Min familj vill fortfarande inte förstå.
Ibland känns det som att jag trycks ner när jag träffar dom. Jag är inte del av dom.
Jag är en del av mig själv, åh jag är inte den som alla tror.
Idag lever jag på ett stödboende, får daglig hjälp med vanliga saker som friska människor klarar av.
Varje dag är en evig kamp med ångest, självskadetankar och mycket annat.
Men jag har lärt mig, att ju längre mellan gångerna, ju närmare är jag på väg mot ett friskare liv.
Att jag är stämplad som ett psykfall är något jag får bära med mig länge.
Har man en psykisk sjukdom så skyller dom flesta inom vården på att man är psykiskt sjuk.
Då spelar det ingen roll om man kommer in med smärta i axeln eller något liknande.
Människor runt om en som får reda på att man har en psykisk sjukdom blir rädda.
Dom frågar inte, dom stämplar en på en gång.
Även det något man måste lära sig förstå, lära sig leva med.
Jag önskar att samhället kunde vara mer förstående.
Vi är vanliga människor, vi har bara lite svårt att tackla våra känslor och kommer i djupare svackor än en vanlig svensson svensson.
Men vi har våra fina sidor, vi är vanliga människor.
Vi kämpar, mer än ni förstår. Vi försöker. Även om det är svårt, det är inte bara oss själva vi måste tackla, det är er i omgivningen också, myndigheter, vården ect ect!
Tack för mig / L
8 kommentarer
Jag hoppas Verkligen att din familj ska förstå dig och din sjukdom. Det är konstigt att alla psyksjukdomar skrämmer slag på folk. Ingen som blir rädd om man har huvudvärk, eller ryggskott. Kämpa på och lycka till med livet.
En fin och ärlig berättelse. Kämpa på, har en väninnan som fick diagnosen för några år sedan och som också gick i samma terapiform och nu är hon friskförklarad. Det är långt ifrån alla familjer som har förståelse ofta handlar det om deras egna rädslor, sök dig till människor som förstår kanske behåll kontakten med dem du träffar i terapin, Kram!
Hej kära Linda!
Tack för att Du delar med dig av ditt liv och din sjukdom här på Magdalenas blogg . Här når Din berättelse många läsare och det är bra för det behövs; det finns så många där ute på nätet och i samhället som inte förstår för att de själva saknar erfarenhet.
I dag handlar så mycket om yta, status , pengar, prylar och att vara lycklig och lyckad. Vi kan dagligen läsa o se i bloggvärlden, på nätet och i media hur friska människor manipulerar och gör om sitt utseende för att vara ”perfekta” och passa in, en farlig och trist trend o fokusering som tyvärr nog kommer att hålla i sig, när vi en gång fått den möjligheten. Medan människor svälter o är hemlösa o inte bara på andra håll i världen utan även i vårt land far människor illa, bla. människor som mår psykiskt dåligt eller hamnat utanfär och snett på annat vis. Är inte alls så lätt att få hjälp o rätt hjälp när man ber om hjälp o andra drar sig för att söka hjälp.
Din krönika behövs som en kontrast till det ytliga o glammiga livet som vi ser så mycket av o som lätt blir till en förebild o ideal för många unga, för det är när vi läser berättelser som Din som vi bör STANNA upp och vara TACKSAMMA om vi är friska, har
nån att älska o älskas av, ingår i gemenskapen o har en plats i
samhället o ett hem att gå till. Trygghet o värme.
”Allt annat är en jävla bonus”, som en klok person o förebild, sa till mig.
Va rädd om Dig och hoppas att din familj blir klokare med åren och gör en ompriotering och inser vad som är viktigt här i livet:deras Dotter.<3
Stor Varm kram till Dig. Du är modig Du. Vem vill vara en kopia när man kan vara ett orginal…!?;-) Inte Jag iaf.
Tack för att Du skrev och Delade med Dig.
Så bra skrivet, är mamma till en tjej som har diagnosen med en släng av manodepressiv, vet hur allt känns,det viktiga för henne är att ha någon nära som förstår, ibland är det dö jobbigt för mig som mamma och man vill bara bort från allt som har med diagnosen att göra, men i samma stund vill jag vara där för min dotter, vet att hon behöver mig, o jag behöver henne så jag hoppas att din familj en dag fattar att du behöver dom och att dom behöver dig, kämpa på och du e stark!,
fina vän ang borderline! fick själv diagnosen för många år sedan efter år av ångest, destruktivt leverne, ingen tilltro till varken kärlek o liv på jorden. tog terapi, flyttade från min mor (som varit en väldigt belastning för mig, hon är bipolär, vägrar medicinering) fick tillbaka skrattet, kärleken till mig- och andra, lusten, meningen, medvetandet, nyfikenheten, vördnaden. hade önskat att jag börjat med vinyasa yoga för 20 år sedan, jag har burit på så mkt trauma och blockerat min energi. när jag fann min andning, så började en helande/balanserande process som inga vänner, ingen terapi, ingen ingenting ha rått bot på! har du en bra yoga studio bredvid dig, så rekommenderar jag att testa, och inte ge upp efter några gånger! ge det tid, ge dig själv tid! må väl, och identifiera dig inte med att vara psyk patient, utan hellre ha en känslighet och förmåga som andra inte har. (i detta fall din familj. låt inte de avgöra hur du mår!) kramar, du har så många år och så mycket att leva för, glöm aldrig det!
Tack för att du delar med dig av din berättelse.
har själv gått i terapi och klassas som psykstörd pga depression/lätt bipolär jag fick i tonåren. men jag har provat många olika mediciner men det var aldrig någon jag kände som hjälpte. Det som hjälpte mig till mitt liv värt att leva var KBT. Jävlar vad jag har fått kämpa med mig själv och utmana mig själv för att komma framåt.
BLev stolt när min terapeut berättade för några månader sedan att hon aldrig trodde att jag skulle kunna arbeta utan att jag skulle blivit sjukpensionär när jag var 20!!!!! men idag har jag ett fast jobb sedan några år tillbaka och har arbetat mig uppåt på det företaget.
Nu är jag 29 år och har en son och en till liten på väg och livet är faktiskt underbart att leva.
Men jag hade turen att ha en familj som har stöttat mig … lider verkligen med dig när jag läser att du har en familj som är oförstående, men glöm inte att du är stark i dig själv som har kommit så långt och tagit dig så långt att du har fått en diagnos och jobbar för att bli ”fri” !!!
Många mår dåligt men vågar inte söka hjälp för att dom är rädda för sanningen. För det är när du får en diagnos som din långa resa kan börja till ett liv värt att leva.
Styrkekramar till dig L
Så bra att du delar med dig så att människor förstår! Sluta aldrig med det. Det är som sagt en sjukdom, inget att skämmas för!
Många kramar till dig!
Hej har startat upp en Borderline blogg som ska va till för allmänheten. Inte bara en vardaglig blogg med andra ord.
Jag söker nu borderline bloggar och andra bloggar som skriver om psykisk ohälsa som kan tänkas ställa upp på intervjuer eller skriva gästinlägg och dela med sig. Självklart blir alla gästbloggare och dom som vill bli intervjuade länkade.
Har en blogg på sidan om som jag fått upp högt i läsarantal och känner att jag kommer kunna göra det samma med denna blogg. Har tidigare jobbat på Devote.se en av sveriges snabbast växande bloggsajter. Genom denna blogg hoppas jag på att fler bloggar om psykisk ohälsa blir uppmärksammade i bloggvärlden.
http://borderline.webblogg.se/2013/january/gastblogga-om-dig-din-diagnos.html#comment
Tack för din tid