Nu så är det onsdag igen! Som vi har längtat. Varför? Det är dags för läsarkrönika! Denna vecka så har vi en anonym läsare från någonstans i Sverige som vill dela med sig av sin historia om hur ett ett förhållande kan se ut och hur det kan totalt vända från vad det en gång var. Vi är mycket tacksamma för att du vill dela med dig av din krönika och hoppas på att fler personer kommer göra som du.
Skicka in din läsarkrönika till magdalenagraaf@gsonmedia.se! Självklart har du rätten att få vara anonym men du får även skicka med en bild på dig själv och berätta lite om vem du är. Här kommer veckans krönika.
Blir det inte bättre än så här?
Jag är en tjej på närmare 40 år men känner mig som 90 år stundtals och som om livet snart är slut. Jag har sedan snart 20 år levt ihop med en betydligt äldre man som jag träffade när jag var väldigt ung och behövde verkliga utmaningar i livet.
Vi träffades via jobbet och jag var precis på väg ur ett jobbigt förhållande med en man som var beroende av allt som gick att missbruka, diskret till en början men mer påtagligt vartefter.
Allt var frid och fröjd tills den dagen vi försökte få barn, jag var så glad över att min man som redan hade nästan vuxna barn, ändå ville ha ett barn med mig, och för mig som kom från en stor familj ville jag inget hellre än att får enbart ett barn (detta får man höra från alla håll, varför vill du inte ha fler barn? varför ska ditt barn inte få några helsyskon? känner du dig verkligen hel utan fler barn? osv).
Jag vet ej om det var dessa hårda psykiska påfrestningar tillsammans med småbarnsåren men jag kände aldrig riktigt att jag hittade tillbaka till den där oerhörda förälskelsen som vi en gång hade. Att ha småbarn är oerhört pressande på ett redan påfrestat förhållande och med åren som gick kände jag mig bara mer och mer olycklig och ensam. Livet kan väl inte bara vara att vara lycklig över att vara mamma? Resten då?
När förälskelsen är som bortblåst så återstår bara otacksamt slit och jag har för länge sedan gett upp hoppet om att få någon hjälp där hemma oavsett hur många gånger jag har inför min familj sagt upp mig som hushållerska/kockerska och städerska.
Jag vågar inte säga högt för mig själv att jag faktiskt inte älskar min man längre utan bara lever i detta äktenskap av ren feghet, jag är alldeles för feg för att våga ta steget och lämna allt och leva själv med mitt barn och börja njuta av livet. Tryggheten i en familjs sammansvetsning är som ett gift. Jag skyller allt på vårt barn och påstår till mig själv att det är för barnets skull som jag inte bör ta det där skrämmande steget, att mitt barn mår bättre av att ha hela sin familj och att få vakna upp med både sin mamma och pappa.
Jag hoppas finna styrka på något sätt och kunna gå vidare i livet och leva det medans jag fortfarande kan!
20 kommentarer
Hej fegis.
Här är en till. Jag är i en liknande sits, men vi har dock bara några år i bakgrunden. Inget äktenskap, men likväl ett barn.
Känner så väl igen mig i det du skriver och vill väl egentligen bara säga att du är i alla fall inte ensam.
De orden du skriver beskriver det hela så väl. Jag har hittills inte riktigt förstått varför jag stannar, men orden ” Tryggheten i en familjs sammansvetsning är som ett gift.” satt som en smäck. Fast jag kanske skulle kalla det drog. Can’t live with it – can’t live witout it.
Hoppas det löser sig för dig. Lycka till!
Hej ! Känner igen mig mycket i det du skriver. Är ung, gift och bonusmamma. Har alltid älskat mitt liv, varit lycklig och säker. Nu, från ingenstans funderar jag över livet. Är detta allt? Ska jag inte få känna nyförälskelse? Jag är en fegis, som inte vevad hon vill. Väldigt vilsen!
Lämna honom! Du lär dessutom ditt barn att det är kvinnan som
ska sköta hem och hushåll. Maken verkar heller inte intresserad av ert barn då han inte egagerar sig i saker som läxläsningen.Påbörja egna affirmationer. Mina var: ”Jag kan, jag vågar, jag vill!” och ”Jag är glad, modig och stark!”.
Lycka till!
Jag bor utomlands sedan 16 år tillbaka och förvånas alltid över hur folk hemma bara gifter sej och skiljer sej och skaffar barn med en massa olika människor. Häromdagen såg jag det där gamla svartvita fotot på ett gammalt par som håller om varandra och säjer att de växte upp under en tid då man ”lagade saker som var trasiga – inte bara slängde bort dem”. Självklart känner man sej inte förälskad i flera år! Det är en temporär känsla. Och så tror jag att din situation bottnar i ett antiklimax efter att ha längtat så mycket efter ett barn som du fick till slut. Mitt råd – försök med terapi. Ta en paus och åk på solsemester med en vän – prata med din man och börja göra lite mer saker på egen hand. Kram och lycka till!
Gud hvor er det trist at læse denne krönike. Jeg håber virkelig du, på en eller anden måde, får modet til at tage skridtet. Det kan være du umiddelbart synes dit barn bør vokse op med mor og far omkring sig, men….som jeg læser det, bliver du mere og mere trist og modløs, ulykkelig – det ser dit barn, det mærker og føler dit barn, og det gør det hele endnu mere trist.
:*(
Hej, blir tårögd när jag läser, självklart skall du och ditt barn få ett lyckligt liv, de är vi alla värda, men tänk på att prata med din man för han är ju oxå värd en chans<3 all styrka till dig
Hej!
Har varit i sitsen! För mej blev det totala uppvaknandet när en nära vän dog och jag tänkte att jag måste leva mitt liv, inte gå omkring och känna mej död! I familjeterapin sa terapeuten att man aldrig ska hålla ihop för barnens skull för det enda barnen vill ha är lyckliga föräldrar! En tuff resa att göra men skulle göra sama sak igen om jag fick skruva tillbaka tiden. Kram till dej!!
man är sin egen lyckas smed, om du inte är nöjd i förhållandet lämna honom, livet är för kort för ånger, med eller utan barn.
Prova parrådgivning/äktenskapsrådgivning, fungerar inte detta så skilj er men då har ni även fått rådgivning i en lyckad skilsmässa om inte annat..men det kommer en vardag i alla äktenskap/ förhållanden efter några år. Själv har jag varit tillsammans med min man i 24 år, vi skildes för några år sedan men efter att ha haft ett år ifrån varandra och insett att vi tagit varandra för givet och haft en urusel kommunikation tidigare (småbarnsperioden bla) + funnit att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan så är vi nu tillsammas och tom lyckligare nu än ubnder våra första år tillsammans med all den erfarenhet man nu har i bagaget. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, stämmer emellaåt. ;)
Man kan väl inte tro att man ska vara förälskad för alltid, har man varit tillsammans flera år utvecklas det ju till en annan slags kärlek o trygghet! Ok, byt man o upplev förälskelsen igen, men förr eller senare är den förälskelsen oxå borta…..
Snälla rara… Förstår vad du menar, verkligen, men jag tänker att man har bara ett liv, och man har rätt att vara lycklig!
Tror du att din son vill att hans mamma ska gråta och vara olycklig?
Nej, bryt upp tycker jag, skaffa dig ett eget liv med din son.
Du klarar det, jag lovar! Jag klarade det, och jag mår mer än bra!
Håller tummarna för dig!
Kram
Skrev en lång kommentar men det försvann… Jag ville bara säga att jag har varit i din sits och valt att gå vidare på egen hand. Mår väldigt mycket bättre efter det beslutet, men det var jobbigt att gå igenom. All styrka till dig och många kramar!
Det gör mig riktigt ont att läsa att det är fler som känner igen sig i det som skrivs, att ni lever med dessa känslor… NI ALLA är värda att vara lyckliga, och därför önskar jag att modet kommer till er att slå er fria från den olyckliga tillvaron ni lever i och återta kontrollen över era liv, där ni inte gör saker för andras skull utan er egen, du har huvudrollen i ditt eget liv. Lättare sagt än gjort, förstås, speciellt när det finns barn som man tror kan ta skada vid en separation. Men barn har tentakler och känner ofta av den stämning som råder i familjen och att lämna kan frambringa en glad mamma och en bättre förälder – och det är era barn värda. Visst kan det blir ledsamt, men barn anpassar sig och anammar den nya tillvaron. Skänker stora kramar och massa mod!!!
Börja kommunicera med varandra, sök proffessionell hjälp. Ge inte upp innan ni försökt. Prata om vad du vill förändra, lyssnar han inte-gå! Om det inte hjälper kommer du att känna dig stolt att ni ändå försökte.
om du väljer att gå
Läs boken Happy Happy -en bok om skilsmässa. Blivit lämnad utan någon som helst förvarning, det värsta sveket var att han inte pratade med mig. Man klarar mer än man tror.
Lycka till med det val DU gör, styrkekram!!
När jag läser din berättelse låter det som att du är fast i vardagslunken och saknar kryddan i livet. Förr i tiden försökte msn fixa saker inte bara dumpa och köpa nytt. Ett barn blir oerhört skadat och negativt på Ernst när dess föräldrar separerar. Så om det en gång varit fantastiskt i mellan er vuxna kan det säkert bli det igen. Föreslår enskild terapi och parterapi. Börja dejta igen! Fixa barnvakt alt köp den tjänsten några timmar en kväll var 14:e dag och hitta tillbaka till tiden när man anstränger sig lite. Piffar till sig, äter riktigt gott, hånglar i mörkret på bion m.m. Jag har flera kollegor som låga år efter en separation ångrar att de inte kämpade mer, försökte fixa det som var fel. För livet sedan blev enkelt men aldrig tipp top. Att vara ensamstående suger. I den ålderns om man vill hitta nån ny har de ofta barn i samma ålder och stt göra en ny familj med bådas barnaskaror är pest många gånger. Så kom igen, fix what’s broken
Åh lilla vän..man hör att du har försökt med din man, men han lyssnar inte..då tycker jag att det är dags att gå. Du kommer må mycket bättre på egen hand, jag lovar dig.
Förälskelsen går över, den varar i några år i bästa fall, men man hittar en annan kärlek i varandra. Men det du skriver är att du är slutkörd av alt..Förmodligen hände samma sak med hans förra fru om man får lov att spekulera. Lev ditt liv, du har bara ett och ditt barn kommer inte ta någon skada av det. Jag tror det tar mer skada av att alltid känna att du är ledsen, för man känner det som barn.
Skilj dig och lev ditt liv med ditt barn :)
Kramar Åsa
Hej
Det är bra att stanna upp tänka efter när saker ting inte känns bra, det blir inte bättre av att skjuta det åt sidan och tro att det löser sig av sig själv. Jag tycker du är modig som skriver ner hur du känner. Visst ska man försöka laga det som gått sönder innan man kastar, men inte bita ihop i all evenlighet för att det finns människor som har åsikter om hur man ska leva, åsikter finns det ju otroligt mycket ut av, men det är ju bara man själv som kan känna efter hur det känns. Att leva efter andras åsikter tror jag bara gör en nedstämd och bitter, det tjänar ju ingen på, varken du eller ditt barn, som andra har sagt innan, man barn behöver glada lyckliga förebilder, det finns inget som är så tungt som att behöva leva med andras sorg och bitterhet att livet inte blir som dom velat, har själv såna, både mamma och mormor och många mer, livet rinner förbi och sedan kan man inte gå tillbaka och ändra något som varit. Och det är heller ingen som tackar en för att man har varit snäll och bara gjort sådan som förväntas av en. Jag tycker du ska sätt ner foten ordentligt och börja göra saker för din egen skull, sådan du mår bra utav. Visst blir det obekvämt för andra som är vana vid att du är bara snäll, din man kommer troligen att protestera strakt kanske även era familjer, släkt och vänner, men det är ju för DIN SKULL och DITT MÅENDE, Sluta kröka dig och lydigt nicka med, det trampar ju på din självkännsla och identitet, det är inte okej, men det måste vara du som börjar säga nej och visa hur du vill ha det. Jag tycker defernitivt att du ska börja med att göra saker som du mår bra ut av utanför hemmet, du är ingen hemmafru som ska lydigt stå med maten på bordet, har din en så gammal syn på verkligheten är det nog dags för han att vakna upp till 2000- talet. Här är det jämnlikhet som gäller, han har samma skyldighet som du att laga mat, diska och hjälpa till med läxläsning, vilket århundrande är han född på? Och själv klart ska du få gå ut och roa dig med dina vänner, är så egoitisk att han inte unnar dig att få slappna av och ha roligt? det låter förfärligt i mina öron. Har du inget männsikovärde i hans ögon. Du är kvinna, men ingen ägodel, man äger inte någon för att man gifter sig och äktenskap är inte till för att bli en bojja, iallafall inte 2012!! Säg i från! Vill han bara ha dig om du är en snäll och lydig fru så kanske han behöver ruskas upp lite och vakna till verkligheten. du är självklart ingen dålig fru för att du vill ha ett eget liv. Kan det vara att han inte litar på dig och tror att du ska lämna honom om du börja gå ut, men du kommer ju troligen lämmna honom om du bara sitter hemma också, Men kanske är han svartsjuk och litar inte på dig, kanske tycker han att det är bra att ha dig där du är nu och hindra alla former av förändring, det är ju bra för honom! han tjänar ju på det. Jag tycker du ska börja ställa krav, Bli en bra förebild för erat barn, både när det gäller kvinnosyn, jämnlikhet och att ha en stark självständig mamma. Stå på dig,jag håller tummarna att det går bra för dig!
HEJ!
Det är inte kärlek att ta varandra för givet. Han borde tänka på ditt bästa.
AGGE
Vore intressant att höra även hans version av ert liv tillsammans, finns ingenting som säger att han har det toppen medan du lider. Boka parsamtal/relationsterapi. Efter detta så kan antingen äktenskapet räddas till något mycket bra eller så blir det en bra start på era separata liv om ni väljer detta. Borde vara obligatoriskt med rådgivning när man separerar med barn inblandade, om inte annat för barnens skull. Förälskelse är ett tillstånd och definitivt inget som varar för evigt. Äkta trygg kärlek däremot är något som kan vara livet ut, den måste vårdas som en blomma för annars vissnar den garanterat.
Har en liknande historia bakom mig, trodde inte att jag kunde bryta upp efter 22 år, 4 pojkar och ett halvt liv med samma man. Men, jag lovar dig att trots att det gör ont och att det kommer fram en massa skitsaker så lever jag ett underbart liv nu. Egen lya, jag får bestämma allt själv, vi har glada positiva barn som delar sitt boende mellan mamma och pappa. Och det bästa av allt det finns kärlek i mitt liv igen och det är underbart !