Nu så var det onsdag igen, nu så var det sommar igen. På riktigt.
Som ni vet så betyder onsdag läsarkrönika. Denna vecka så har vi en läsarkrönika från en 24 år gammal tjej från norbotten som har valt att vara anonym. Hennes läsarkrönika handlar om livets chanser och saknaden av en närstående. En mycket rörande historia. Tack för din läsarkrönika!
Vi vill ha fler läsarkrönikor! Det börjar bli tunt! Skicka dina tankar i krönikeform till: magdalenagraaf@gsonmedia.se. Du kan vara anonym, men vill du (det vill vi) , får du gärna skicka med en text om dig själv och en bild. Så, här kommer veckans:
Att leva med att man skulle ha kunnat rädda en annan människa
För att göra en väldigt lång historia kort..
Jag och min morbror har alltid haft en god relation. Han var drogmissbrukare och hade levt ett hårt liv. Trots detta såg jag alltid upp till honom, han var alltid rädd om mig,
och ville alltid veta att jag mådde bra och hade det bra. Jag kände mig trygg av att veta att han alltid fanns där, att jag alltid kunde vända mig till honom vad det än gällde.
Som människa var han rak och ärlig, sa alltid vad han tyckte och tänkte. Ringde ofta och talade om att jag betydde mycket för honom och att han älskade mig.
Han tyckte också mycket om min son och ville gärna träffa honom.
Han blev ren och träffade en väldigt fin kvinna (som jag fortfarande har en bra kontakt med idag), tog körkort, pluggade, jobbade. Dom hade det bra tillsammans. Och han var lycklig.
Men så out of the blue, för mig iallafall, flyttade han till en egen lägenhet på samma område där jag, min sambo och vår son då bodde.
Detta betydde att vi träffades betydligt oftare, vilket jag var glad över. Han var fortfarande tillsammans med samma kvinna men dom skulle bo på varsitt håll.
Vad jag inte visste var att han hade börjat umgås med gamla kompisar från tiden då han missbrukade. Enligt honom rökte han ”bara” hasch. Och detta tyckte han var ok,
att det var bättre än att bli fast i tyngre droger.
En dag ringer han och vill prata enskilt med mig, så jag går dit. Han lägger korten på bordet. Han var fast på amfetamin, och hade försökt begå självmord två gånger.
Han hade varit i kontakt med psykiatrin och fått mediciner utskrivna. Bra tänkte jag, det här kommer gå bra. Han hade en positiv inställning, och sa själv att det skulle ordna sig.
Han skulle läggas in på avgiftning, och få hjälp. Men det fanns ingen plats förrän någon dag senare. Jag förstod nog aldrig då hur dåligt han egentligen mådde. Han verkade som vanligt
och var bra på att dölja sina känslor. Skrattade och verkade stabil. Vi hade kontakt dagarna som följde. Men så när dagen kom då han skulle in så åkte han inte, sa att han var trött
och inte orkade. Han skulle åka dagen därpå istället. Vi pratade på telefon och allt verkade bra. Han skulle ta ett bad och sova ut. Jag kände att jag ville gå dit men ville ändå inte störa.
Så jag lät honom vara, han ville ju det. Ringde istället morgonen därpå för att se till att han tänkte åka. Inget svar.. ringde, ringde.. inget svar.
När jag hämtat min son som då var 2,5 år på dagis ringde telefonen. Ingen annan fick tag på honom heller, och han öppnade inte dörren. Minns att jag tänkte att det kan inte vara sant,
varför i helvete gick jag inte dit kvällen innan? Jag hade dessutom en nyckel till hans lägenhet som jag fått av någon anledning.. Men fick stränga order på telefon av anhöriga att INTE gå dit,
inte ensam.
Sedan rasade världen samman, polisen hade gått in och där hängde han.. Jag kan forfarande inte prata eller skriva om det utan att drabbas av ångest och tårar.. Jag anklagar fortfarande
mig själv för detta. Jag hade alla möjligheter att förhindra det som hände, jag visste hur allt låg till, jag hade kunnat göra vad som helst. Han pratade i princip bara med mig sista dagarna.
Jag var den sista av oss anhöriga att se honom i livet.
Alla frågor.. Ville han att jag skulle hjälpa honom? Var det därför han berättade hela historien om att han åter hamnat i missbruk? Att han mådde för dåligt för att ta sig ur det? Jag vet inte..
Eller ville han bara att jag skulle veta hur det låg till för att jag skulle slippa fundera på varför han gjorde det? Isåfall fick det mig bara att grubbla mer.
Hur kunde han välja den vägen? Förstod han inte hur mycket han betydde för oss alla?
Min son pratade mycket om honom tiden efter att han gått bort, så svårt att förklara för en sån liten att en människa inte finns längre. Att vi inte kan gå och hälsa på honom.
Och dessutom samtidigt känna att jag hade kunnat agera och göra skillnad.
Idag är det 3 år sedan, och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag hade kunnat hjälpa honom..
Har fått min andra son för 3 månader sedan, och jag önskar så att han skulle ha fått se honom.
När ska detta sluta gnaga i mig? Hur ska jag orka bära detta med mig för resten av mitt liv?
8 kommentarer
En människa som gör valet att ta livet av sig gör ett val. Tror inte det finns någon som kan rädda den person som bestämt sig. Det tror jag verkligen på, hur tragiskt det än är.
Han visade dig det han ville visa och du kan inte läsa någon annans tankar. Var stolt och glad för den nära relation du fick till honom och lita på att du gjorde det du kunde. Ge kärlek till dina barn och släpp skulden. Tack för att du bjöd på din historia.
Jag tror att du hjälper med din historia, vilket är otroligt viktigt. och jag tror inte att du hade kunnat handla annorlunda. Så känner jag. Tycker även att du skall släppa skuldtankarna du har gjort mer än många andra människor någonsin gör i sitt liv. Lev ditt liv.
Om inte om fanns så skulle det inte gnaga i en så.
Men han hade redan gjort sitt val att ta livet av sig, hade han velat att du skulle hitta honom så hade han inte valt det sättet han valde att ta sitt liv på. Jag tror mig veta att han tyckte mycket om dig och litade på dig, att han ville förklara och berätta så att du skulle förstå varför han valde att ta sitt liv. Det du gav honom var kärlek och han gav dig kärlek då ni tyckte om varandra och han kände tillit.
Det är klart att livet inte blir som förr för dig när han nu är död. Jag hoppas att du kan komma vidare och sluta att belasta dig själv att du kunde ha gjort något, det är inte ditt fel, han hade redan bestämt sig. Kanske kan du bearbeta med att berätta de fina om din morbror för dina barn för då blir han en del av barnen och barnen får en del av honom. Jag tror att du fortfarande lever med sorg. Jag bannar mig själv att jag inte gjort slag i saken och gjort något åt idéen jag har med en sorgebok då jag själv ritade mina känslor under min sorg, hade den funnits hade jag skickat den direkt. Stor styrkekram till dig!
Du hade inte kunnat hjälpa honom, jag förstår att du önskar du hade gått dit och räddat honom men hade det inte skett då så hade det nog skett senare. Droger är ett helvete och hur en människa som har missbruksproblem tänker är svårt att förstå då man inte själv missbrukar. Många missbrukare väljer att ta sitt liv för att de inte klarar av att sluta med droger. När drogerna försvinner ur kroppen så är det inte bara abstinensen som är väldigt jobbig, det dåliga samvetet för alla nära och kära är jobbigt. Det är tragiskt att vi 2012 i Sverige har så dålig behandling för missbrukare, så många behöver hjälp men så får det. Om man ser till många andra länder har de bla medicinsk avgiftning vilket underlättar enormt för en missbrukare. Du hade inte kunnat hjälpa honom på det sätt han hade behövt hjälp, om vården hade varit bättre i Sverige hade han nog kunnat få den hjälp han behövde.
Jag tror inte att din morbror skulle gilla att du mår så dåligt över att han valde att avsluta sitt liv/sitt missbrukarliv. Han vill nog att du ska känna glädje över alla era minnen och leva det liv han önskar han hade kunnat leva – ett vanligt liv utan droger. Att han berättade allt för dig var nog inte för att du skulle rädda honom utan istället som andra skrivit, att du skulle förstå varför han inte ville leva längre. Att du inte skulle sitta och undrar varför och om du hade kunnat gjort något annorlunda. Han gav dig svaret på varför och även att du inte kunde göra något.
Kom i håg att han älskade dig och vill att du ska må bra, hade han velat bli räddad hade han inte valt att ta sitt liv på det sätt han gjorde. Det finns ingen chans till att bli räddad då, skulle han velat att du skulle komma och rädda honom hade han tagit tabletter/droger. Lev med minnet av allt det roliga och fina ni hade tillsammans, det är nog vad han önskar.
Tack för din historia
Det är svårt.
Det är svårt när man logiskt sett egentligen vet att det inte är ens fel, när alla talar om att man inte har någon skuld, men trots det sitter det som en tagg i hjärtat.
Det enda du kan göra är att försöka fortsätta intala dig att du inte har någon skuld, för dte är egentligen sanningen.
Droger är ett helvete och jag har sett många ta sig ur det för att sedan trilla dit igen. Droger och begäret kan ta över en människa.
Du får försöka fokusera på den kärlek ni hade och den kärlek du gav som säkert var det viktigaste i hans liv och som gav honom så mycket. Du kunde inet rädda honom, men gjorde hans helvete till ett himmelrike de gånger ni hade kontakt.
Kramar !
Ville bara säga att jag tycker att han var egoistisk! Att någon väljer att ta sitt liv är helt ett eget val och väljer man dessutom att blanda in någon som sen får dåligt samvete eller utsätter någon annan för fara när man tar sitt liv är man ännu mer ego. Kan verka hårt men jag tycker att det är fruktansvärt att försätta någon annan i den sådan hemsk situation som man gör genom att ta sitt liv och blanda in andra i det! Det är verkligen inte ditt fel anonym, tror inte att du kunnat rädda honom tyvärr…
Hade du stoppat honom denna gång så tror jag att han hade försökt att ta livet av sig igen. Ingen vet. Du ska absolut inte känna någon skuld alls. Du brydde dig om honom och det räcker långt. Förstår att tankarna mal i ditt huvud men du förstör ditt eget liv och det är jag övertygad om att din morbror absolut inte vill.
Du är värd att få må bra.
KRAM AGGE
Skulle precis skriva och försöka trösta men ni hade redan använt mina ord, vilka fina människor ni är <3
Sköt om er!!
Kramar!