Småkillarna är hämtade, och jag och Charlie har gjort en intervju för Vasastans lokaltidningen.
Svettig och andfÃ¥dd, och klädd i ”randigt” med oborstat hÃ¥r och kaosartad blick inser jag att de skulle fota mig under intervjuen hehe!
Som tur är tidningen i kornigt svart’vitt tryck, sÃ¥ detaljerna av stressad, svettig tant blir INTE lika tydliga..
Nu sitter jag hos Elizabeth på Prestons, polski ska färgas, och resten av håret ska mattas ner och göras lite mörkare
Charlie är med barnvakt i ett par timmar, och jag ska njuta (av att bli ompysslad) betala räkningar, ringa samtal och läsa lite mail.
På frisörtoan motverkar de dålig andedräkt hos kunderna..
Idag när jag har lite tid över så skulle jag luska och fråga dig om
DIAGNOSER!
Jag är nyfiken på människor som lever med olika diagnoser. Många är förbjudna att tala om och många är enormt tabubelagda.
Har du en diagnos, har du en släkting ett barn, en fru, vän, man med Asbergers, anti social.., narcissistisk störning, ADHD, schizofreni? Berätta hur ser ditt liv ut? (självklart kr du anonym)
Är det svårt att leva med? Får du hjälp?
Hur ser samhället på det?
Ps: när det kommer till att dela med mig om barnen (Isak, Lance eller Tristan) så går det i vågor. Jag frågar ALLTID om lov innan jag lägger ut en bild eller skriver om de större killarna. Ibland VILL de vara med i bloggen, och ibland INTE. Jag hyser en enorm respekt gentemot deras integritet och skulle aldrig bryta mitt ord eller missbruka deras förtroende.
Charlie och mig själv däremot!
Oss hänger jag ut i både blöjutvik, tandagnissel och glädjetjut hehe
Nu ska färgen tvättas ut, vi syns lite senare x
Kram på er! X
32 kommentarer
Min man har diagnosen bipolär. Han är antingen väldigt glad och livet är pÃ¥ topp eller sÃ¥ är han nedstämd och inget är roligt – han är bara less pÃ¥ allt.
Han äter medicin, den ska ta bort ”topparna” pÃ¥ hans svängningar. Sen har han själv valt att gÃ¥ 2-3 gÃ¥nger per mÃ¥nad och prata med en psykolog om detta om varför livet är underbart eller vad det är som gör att det helt plötsligt är pest. (Han har inte haft en enkel uppväxt, Ã¥tminstone om jag jämför med min egen.)
Det är jobbigt att leva med. Men jag skulle inte kunna tänka mig leva utan honom. Jag har i pratat (vid 2 tillfällen) med samma psykolog som vet hans bakgrund och hans diagnos. Det har hjälpt mig att förstå att när det svänger så är det inte mig han är less och mig han tycker är pest, även om vi hemma får stå ut med mer än vad vi kanske borde (missförstå inte att det skulle vara någon misshandel av något slag, men det är psykiskt tungt att vara med en som bara är negativ och tycker att hela livet är pest). Men sen får vi ju så jättemycket kärlek när det svänger åt andra hållet. Som tur var är de fina stunderna fler än de andra.
Man väljer inte riktigt vem man blir kär i och jag älskar min man över allt annat.
Hej!
Jag lever med en sambo som har diagnoser, två stycken. Den ena är ADHD och den andra är Bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom betyder i stora drag depression och mani.
Det är absolut inte det lättaste att leva med, men tar man en dag i taget på fungerar det galant.
Tyvärr så ligger det svåraste problemet inte i hans diagnoser, utan i den svenska sjukvården. Han läkare jobbar ca 25% tror jag att det är, och har väldigt många patienter, så med andra ord så är det väldigt svårt att få tag på honom. Det betyder att det ALLTID är krångligt när recepten på hans två mediciner behöver förnyas, och när hans sjukskrivning behöver ses över.
Medicinen får han utskriven för en månad i taget. Det tar ca 3 veckor efter kontakt med Affektiva mottagningen där han går, att få medicinen på recept, och det är beställningsvara ifrån Apoteket, så det innebär att det inte finns en lugn stund. Allting är krångligt och gör att det blir ännu svårare för honom att slappna av för han är aldrig säker på om han kommer få sina mediciner i tid eller inte. 2 gånger har han varit utan medicin i 2 veckor, vilket betyder att man hamnar tillbaka på ruta ett igen.
Skulle det fungera lite bättre inom sjukvården så skulle han må mycket bättre!
Kram på dig!
Hej!
Min ( vÃ¥r) snart 6 Ã¥riga pojke är mitt Under utredning för adhd. Trots hans ringa Ã¥lder har vi föräldrar valt att göra detta själva. Utbrott, inpulstitivitet, Ã¥ koncentrations svÃ¥righeter har lett till ett kaosartat familjeliv. Skriken och känslorna virvlar. Hemmet pÃ¥ alla och vi beslutade i höstas att göra en utredning, allt för att inte gÃ¥ under som familj men ocksÃ¥nfamför allt för Alvin som skall börja skolan till hösten. MÃ¥nga frÃ¥gar oss om vi verkligen skall ”sätta honom i ett fack och ev pÃ¥ medicin?”
Ã¥ ja allt för att han skall kunna berätta att det som händer runt honom beror pÃ¥ nÃ¥tt speciellt, att ha är en speciell pojke! Det är tungt i mamma hjärtat när han kommer efter at utbrott och säger ”mamma jag förstÃ¥r inte varför jag blir sÃ¥ arg!!” och han förstÃ¥r verkligen tros sin Ã¥lder att han är annorlunda än andra barn!!
Ibland är det sÃ¥ tungt hemma att man önskar skilsmässa sÃ¥ man ska ”slippa” sitt barn varannan vecka! När man själv fÃ¥r ett humör utan dess like för att man inte vet hur man skall reagera pÃ¥ alla känslor. Jag vet liksom inte hur jag ska göra för att hjälpa min lilla pojke ibland , DÃ¥ blir frustrationer för mycket Ã¥ bägaren rinner ofta över! Man kämpar Ã¥ ibland känns det omöjligt!
Men Alvin är också världens charmigaste och man faller lätt för hans humor och skojigheter! Ibland är det tugnt och man vet inte hur man skall gå vidare, men han är vår Alvin, vår speciella lilla pojke! <3
´ohana- Beyder familj, familj betyder att ingen lämmnas utanför, eller glöms bort. <3
hej jag är mamma till 2 pojkar en med Diagnosen autism,och en med diagnosen adhd och asbergers,jag har mer eller mindre kämpat sedan dom fick sina dianoser framför allt med att dom ska fÃ¥ hjälp i skolan bÃ¥da är högfungerande och gÃ¥r i skola med barn utan diagnoser,dom är 10 och snart 12 Ã¥r.Det som är jobbigast är människors fördomar mÃ¥nga som hör ordet autism tänker pÃ¥ ”filmen Rainman” önskar att det fnns en bättre information om dessa och andra diagnoser sÃ¥ det slapp finnas sÃ¥ mycket fördomar,jag har tur att ha väldigt förstÃ¥ende vänner och släkt,har länge funderat att blogga om hur det är att vara mamma till barn med särskilda behov jag är även mamma till tvÃ¥ flickor utan diagnoser mvh cornelia ps informerar gärna mer om detta
Härligt med en stund hos frisören, jag älskar när någon pillar och fixar med mitt hår :) Vilket roligt och annorlunda handfat de hade inne på toaletten!
Ha en bra dag!
Kram
jag har en son på 19 med asperger en bonusson med adhd på 18 år. Det har varit en stor kamp med rättvisan i många lägen allra helst med han med asperger. Han hamnade ien deppression och ville inte ih bdri leva mer och innan han fick hjälpen vi strävade efter så satte han fyr på ett ödehus och hamnade därmed på ett rättspsyk istället.Helt idiotiskt.Det är alldeles förmånga som behöver hjälp men som i ren frustration gör något dumt innan det händer något. Hademin son fått hjälp innan så hade han inte behövt sitta där han sitter.Alla som känner honom säger att han sitter på fel ställe men vi är helt maktlösa och kan inget göra. Längtar bara tills han kommer hem igen.
Hej.
Jag har ulcerös kolit o reumatism. Min 16årige son har diagnosen adhd. Sen fick 13årige sonen diabetes typ1 för ett år sedan.. Så livet leker om man säger så. Till råga på allt så dog min mamma för ett år sedan så det är tufft. Men jag har lärt mig att kämpa på o leva medans man lever o påverka det man kan påverka o strunta i att försöka påverka sådant som inte går. Man ska njuta av livet sålänge man lever för vem vet hur morgondagen ser ut..
Hej
Jag lever med både man och son som har diagnos ADHD, vissa dagar är ett rent helvete här hemma hos oss medans andra går bättre.
Vi fick diagnosen tidigt men inte fått något hjälp alls ( utlovades en hel del) men varenda resurs eller hjälp vi fått är för att JAG skrikit, gråtit och krävt mina rättigheter.
Jag har vandrat en lång väg och kan idag för första gången på 7 år prata med andra utan att börja gråta.
Vi har gått på olika kurser, läst böcker mm och tagit till oss så mycketom information man bara kan för att tillgodose deras behov.
Jag och min man har vid flera tillfällen pratat skilsmässa ( mitt val) då jag vissa dagar inte står ut med allt som händer runt omkring ( mannen och sonen) har vissa svårigheter då dem påminner om varandra väldigt mycket.
Ja du skulle kunna skriva en bok om detta men har inte tid.
Jag har dock alltid sagt att allt som händer i livet har en mening, jag tror att jag är den bästa mamma för just min son som har dem svårigheter han har.
Jag har lovat honom och mig själv att kämpa tills den dagen jag inte längre finns.
Hej
Jag har en son som är 10år och har ett ovanligt syndrom. Jag lever med ständig oro, 24 timmar dag ur och dag in. Han har redan lurat döden några gånger. Alltid lika jobbigt. Man vet inte hur nästa minut, timme, dag eller natt kommer att se ut. Det jag vet att han kommer att ryckas ifrån mig inom väldigt snart framtid.
Det är inget man kan förbereda sig på.
det viktigate är att vara här och nu, ta vara på tiden och skapa en massa härliga minne för framtiden.
Finare och goare unge får man leta efter.
Oj diagnos, Eller ska man säga diagnoser?
De kan vara på gott och ont. För mig personligen har de varit på gott. Även om det inte alltid har vart så lätt att få reda på hur det är För kunskapen om vad det är man lider av gör ju att man kan göra något åt det.
Jag hade länge gått runt med en känsla av att något inte stämmer. Det hade inte känts bra helt enkelt.
Det som hände tillslut var att jag gick in i vägen.
Då började min diagnos bana.
Först fick jag diagnosen Deprimerad, och det var / är jag. Sen kom diagnosen socialfobi ( jag har alltid trott att jag var blyg).
Sen kom själva huvudsaken. Jag har Borderline eller instabil personlighetsstörning. Jo jag tackar.
Det var bra för just mig att få reda på det. Jag förstod helt plötsligt varför jag har gjort vissa val i livet som jag har gjort. Tyvärr lite sent kanske. Men det hjälpte mig att inse att jag inte tänker som andra. Jag känner inte som andra. Jag reagerar inte som andra. Men jag lär mig.
Under samma period upptäckte min husläkare att jag har hypotyreos. Efter mer undersökningar får jag diagnosen fibromyalgi.
Jag blir trött av att bara skriva om det. Och ännu tröttare när jag tänker på hur jag har blivit behandlad. Fast jag har blivit behandlad bra egentligen. Problemet har varit att mina sjukdomar inte syns. Vilket gör att en del människor inte förstår hur jag har det. Det har vart besvärligt.
Det är ett stort problem att behöva försvara att man är sjuk och inte alltid är på topp.
Ibland är jag så trött på att ha ont, både i själen och i kroppen så att jag känner för att ge upp. Som tur är har jag 4 fina killar och snart kommer mitt andra barnbarn. Jag har dessutom en underbar Kärlek som står ut med mig och hjälper till så gott det går. Utan de hade jag inte orkat så som jag måste.
Jag tycker faktiskt att jag har fått rätt bra hjälp av samhället. Jag har som fått den hjälp jag har behövt eller sökt. Sen att FK ställer en del krav som inte är helt klokt är en annan diskussion.
vi är en familj inom ad/hd, add, asperger o biopolär…
min man har ad/hd o i samband med medicinerna så träder hans asperger fram. Vi ser mycket av hans beteende, i våra barn, så vi har ju alltid jobbat med de som att de skulle ha en diagnos,vilket har underlättat. Däremot så har vi kämpat o kämpat för våran äldsta dotter, som mått psykiskt dåligt, det gick så pass långt att hon vid 9års ålder inte ville leva längre, hon fick ätstörningar och sömnsvårigheter. Trots alla påtryckningar från oss som föräldrar sedan hon var 5 år och från skolan så gjorde bup i uppsala nada . Men en anmälan gentemot oss som föräldrar kunde de knåpa ihop. I anmälan stod det att vi pushat på för medicinering, att de var oroliga över att vi inte skulle söka hjälp för våran dotter osv. Detta efter att jag ännu ett möte med dottern och bup bad de dra åt helvete, de satt ÅTER igen o lovade henne hjälp, hon skulle få träffa sin psykolog en ggn i veckan, efter tre dagar ringer psykologen o säger att hon ska sluta. Då brann det i mig o jag tackade för mig ! medecinering? jo men efter att hon försökt ta livet av sig så bad jag om sertralin, antidepressiv . att DE ska känna oro? skrattretande. kan skriva mycket mera om resten av släkten, gudbarhn som blivit otroligt illa, kränkade behandlade av Uppsala Landsting. Nu idag efter en flytt till skåne, så mår dottern bra, hon äter ingen sovmedicin, och är snart fri från sina antideppressiva.
Hej
Vi har fyra gossar som är 9 år, 7 år, 3 år, och 3 mån.
Den äldste har kombinerad ”normal” ADHD och Tourette symdrom och 7-Ã¥ringen har svÃ¥r ADHD. Mitt liv kan följas i min blogg hur vi löser vÃ¥r vardag efter bÃ¥sta förmÃ¥ga ;)
Våra barn har utretts tidigt och har börjat medicineras tidigt också. De får det enda preparat som inte är baserat på Amfettamin men varar över dygnets 24 timmar. Det har varit viktigt för oss att barnen får en så jämn nivå på sig själva som möjligt och att dom ska få må bra hela tiden.
Undrar du något så hör gärna av dig =)
Kram / Theres
vi är en familj inom ad/hd, add, asperger o biopolär…
min man har ad/hd o i samband med medicinerna så träder hans asperger fram. Vi ser mycket av hans beteende, i våra barn, så vi har ju alltid jobbat med de som att de skulle ha en diagnos,vilket har underlättat.Däremot så har vi kämpat o kämpat för våran äldsta dotter, som mått psykiskt dåligt, det gick så pass långt att hon vid 9års ålder inte ville leva längre, hon fick ätstörningar och sömnsvårigheter.Trots alla påtryckningar från oss som föräldrar sedan hon var 5 år och från skolan så gjorde bup i uppsala nada.Men en anmälan gentemot oss som föräldrar kunde de knåpa ihop. I anmälan stod det att vi pushat på för mediciner att de var oroliga över att vi inte skulle söka hjälp för våran dotter osv. Detta pga att jag ftr ännu ett möte med dottern och bup bad de dra åt helvete, de satt ÅTER igen o lovade henne hjälp, hon skulle få träffa sin psykolog en ggn i veckan, efter tre dagar ringer psykologen o säger att hon ska sluta. kan skriva mycket mera om resten av familjen som blivit otroligt illa, kränkade behandlade av Uppsala Landsting. Nu idag efter en flytt till skåne, så mår dottern bra, hon äter ingen sovmedicin, och är snart fri från sina antideppressiva.
vi är en familj inom ad/hd, add, asperger o biopolär…
tyärr tar inte bloggen emot mina inlägg, så får berätta Uppsala Landstings kränkande och illa behandlingar gentemot våra barn någon annan ggn
Jag fick för två år sedan diagnosen hypotyreos, vilket är att skoldkörteln inte producerar tillräckligt med hormon som medför att min kropp går på lågvarv. Jag inser nu i efterhand att jag har levt med det större delen av mitt liv, men att läkarna inte tar en på allvar eller ens vet så mycket om sjukdomen. Att gå upp 15 kg på ett halvår utan någon som helst anledning, att vara trött 24 timmar om dygnet, inte ha ork vara håglös, deprimerad glömsk, mm var helt normalt. De tyckte att jag skulle äta bättre och motionera mer.
Det är en mycket jobbig sjukdom där det tar tid att få rätt dos medicin så att man mår bra. Just nu känner jag mig som en 85 åring i en 25 årings kropp. Det syns inte utanpå men denna tröttheten, värken i kroppen, glömskan, depressionen, håglösheten tar kål på en. Folk har ganska svårt att förstå hur det kan vara jobbigt att vara lite trött, det är ju bara att sova.. Det är ju bara att banta, osv osv
Jag kan säga att Jag önskar inte ens min värsta fiende denna sjukdom
Jag lever med diagnosen Ã…ngestsjukdom som jag fick för 4 Ã¥r sedan (dÃ¥ 14 Ã¥r) och för tvÃ¥ Ã¥r sedan fick jag även Diagnosen Utmattningsdeprision vilket gjorde att jag var tvungen att hoppa av skolan och hel enkelt blev sängliggandes i ca 8 mÃ¥nader. Det började med panikÃ¥ngest när jag var 11 Ã¥r gammal vilket gjorde att jag började begränsa min vardag genom att sluta göra vardagliga saker sÃ¥som gÃ¥ till kompisar Ã¥ka och handla etc. till slut blev det sÃ¥ illa att jag som jag skrev ovan hoppade av skolan och gick inte utanför dörren i princip. Jag lever idag fortfarande ett ganska begränsat liv gÃ¥r inte iväg sÃ¥ mycket osv har ofta kompisarna över här. började medincinera för 1 och ett halvt Ã¥r sedan och det gÃ¥r lite i perioder , vissa gÃ¥r allting kanon och ibland känns det som en utmanning att bara gÃ¥ upp ur sängen och ta tag i sig själv. Är idag 18 Ã¥r och har alltsÃ¥ levt med dethär i 7 Ã¥r. har varit hos bup i omgÃ¥ngar man har inte riktigt ”velat” eller snarare vÃ¥gat ta till mig hjälpen. Men jag lever med hoppet att det kommer bli bättre och jag vägrar ge upp hur lÃ¥ngt ner pÃ¥ botten jag än ligger!
je
Hej Magdalena!
Jag läser din blogg flera gånger om dagen, för att du ger mig en sådan positiv energi :)
Jag har diagnosen Asperger Syndrom, jag fick diagnosen när jag var 12 år (är nu snart 18 år)
Jag har också en lillebror som har Autism, ADHD och ODD, han fyller 9 år i december.
Innan jag fick min diagnos kunde jag aldrig vara bland stora folksamlingar, jag mådde jättedåligt och ville alltid veta vad som skulle hända efter man hade gjort någonting, fick ofta stora utbrott när jag inte hade koll på läget osv. Jag har fått ett sånt otroligt stöd av min familj och vänner, och är så otroligt tacksam över det!
Hemma har vi det bra, jag förtår min lillebror (som nästan har samma diagnos som mig) på ett annat sätt än vad många andra gör, så jag/vi kan hjälpa varandra mycket.
Under min skoltid har jag gÃ¥tt i en mindre undervisningsgrupp med specialpedagoger och elevassistenter, och ungdomar med liknande diagnos som jag själv. Det har fungerat jättebra och jag har vuxit sÃ¥ otroligt mycket som person av att fÃ¥ den hjälpen. Nu när jag började gymnasiet för 2 Ã¥r sedan (skall börja 3e Ã¥ret nu) valde jag en ”vanlig” utbildning pÃ¥ en skola som ändÃ¥ har specialpedagoger och liknande. Det har fungerat otroligt bra, jag hade aldrig klarat av det om man gick tillbaka 6 Ã¥r i tiden. När jag fick min diagnos fick jag även medicinering som ocksÃ¥ har hjälpt mig väldigt mycket, den gör mitt humör jämnare och gladare.
Folk som man träffar, kan inte märka på mig nu för tiden att jag har någon diagnos, och när jag berättar, blir personerna intresserade och frågar mer, vad de kan göra för att underlätta livet för mig. Jag har fått väldigt positiv reaktion av alla jag har berättat det för.
Jag har kunnat skriva en hel bok om detta, så om någon vill veta mera får ni gärna höra av er!
fanniebannie@hotmail.com
Jag fick diagnosen MS för 8 Ã¥r sen. Än sÃ¥ länge stÃ¥r jag pÃ¥ benen om än rätt skakigt ibland. Min älskade son (5 Ã¥r) var 4 mÃ¥nader när vi upptäckte att han föddes med en mycket ovanlig ögonsjukdom, som sakta tar hans syn. Halt och blind, det är min son och jag…
Hej!
Jag har diagnosen Asperger Syndrom, jag fick diagnosen när jag var 12 år (är nu snart 18 år)
Jag har också en lillebror som har Autism, ADHD och ODD, han fyller 9 år i december.
Innan jag fick min diagnos kunde jag aldrig vara bland stora folksamlingar, jag mådde jättedåligt och ville alltid veta vad som skulle hända efter man hade gjort någonting, fick ofta stora utbrott när jag inte hade koll på läget osv. Jag har fått ett sånt otroligt stöd av min familj och vänner, och är så otroligt tacksam över det!
Hemma har vi det bra, jag förtår min lillebror (som nästan har samma diagnos som mig) på ett annat sätt än vad många andra gör, så jag/vi kan hjälpa varandra mycket.
Under min skoltid har jag gÃ¥tt i en mindre undervisningsgrupp med specialpedagoger och elevassistenter, och ungdomar med liknande diagnos som jag själv. Det har fungerat jättebra och jag har vuxit sÃ¥ otroligt mycket som person av att fÃ¥ den hjälpen. Nu när jag började gymnasiet för 2 Ã¥r sedan (skall börja 3e Ã¥ret nu) valde jag en ”vanlig” utbildning pÃ¥ en skola som ändÃ¥ har specialpedagoger och liknande. Det har fungerat otroligt bra, jag hade aldrig klarat av det om man gick tillbaka 6 Ã¥r i tiden. När jag fick min diagnos fick jag även medicinering som ocksÃ¥ har hjälpt mig väldigt mycket, den gör mitt humör jämnare och gladare.
Folk som man träffar, kan inte märka på mig nu för tiden att jag har någon diagnos, och när jag berättar, blir personerna intresserade och frågar mer, vad de kan göra för att underlätta livet för mig. Jag har fått väldigt positiv reaktion av alla jag har berättat det för.
Jag har kunnat skriva en hel bok om detta, så om någon vill veta mera får ni gärna höra av er!
fanniebannie@hotmail.com
Jag har en 9-Ã¥rig dotter med add. Hon orkar sällan med en hel skoldag (koncentrationssvÃ¥righeter, skrivsvÃ¥righeter mm) och ser sina svÃ¥righeter som personligt misslyckande, känner sig värdelös och inte lika söt som andra etc. Hon är ett av mÃ¥nga barn som inte alltid kan ta sig ur sängen pÃ¥ morgonen…men hon är ocksÃ¥ en kärleksfull tjej som älskar smÃ¥ barn och djur, antagligen för att de är utan fördomar och inte ställer krav som är svÃ¥ra att leva upp till. Vi kämpar pÃ¥ och jag tycker mig skönja ett starkare självförtroende och hennes skola ska sätta in resurser till nästa termin.
Det här kunne bli en roman, fast en deprimerande, sÃ¥ helt ”kort” dÃ¥ :)
Strax efter jag hade fött vÃ¥rt 4:e barn fick jag diagnosen ”Chrons” och som grädde pÃ¥ moset, en gallsjukdom.
I mitt fall betyder det att jag behöver en toa när som helst, vilket ju inte är helt enkelt, så det utvecklade sig till social fobi. Det går inte att åka någonstans, utan att man vet att det finns en toa och att den dessutom är ledig! Som i NU!!
Lagomt till att den minsta var 6 månader, fick barn nr 2 en ytterst komplicerad epilepsi, vilket under åren inneburit flera hjärnoperationer och ett grymt jobbigt liv för honom och såklart gjort livet annorlunda för hela familjen. Mycket kamp med skolbyten, kamp med vad just han behövde och behöver.
När min man dÃ¥ fick diagnosen ”bipolär 2″ för ca 2,5 Ã¥r sedan, dÃ¥ trodde jag verkligen att jag skulle gÃ¥ sönder! Jag ser här i kommentarerna att det är fler än jag, jag vet ocksÃ¥ att det är sÃ¥ otroligt olika frÃ¥n person till person hur det drabbar. Min man tar tvÃ¥ olika mediciner och han jobbar sÃ¥ mycket han orkar, men han sover jättemycket, orkar inte med det dagliga livet och han saknar själv ”sig själv”, medicinen är ju meningen att den ska vara avtrubbande och det kan man lugnt säga att den är, för varken han eller jag, känner igen honom. SvÃ¥rt…
Vissa dagar har jag verkligen ingen lust att ens gå ur sängen, men det skulle ju inte funka så bra, eller hur :) Men visst kan jag känna, varför vi, vad gjorde vi för att få det så?? Varför så jäkla mycket? Även om jag vet att det inte funkar så såklart.
Att då syskon behöver gå och prata med psykolog pga mobbning och allmänt låg sinnesstämning, gör det ju inte direkt roligare.
Vad jag tycker är mest hemskt, är att jag inte kunnat ge mina barn det som de förtjänar! Jag startade ett eget företag för jag var såklart medveten om att det inte fanns en suck att få en anställning på mina villkor och inte hellre kunna fixa det, utan göra så gott det går. Jobbar deltid och kämpar på med att det kanske blir bättre för hela familjen. Vi vill hålla ihop, men enkelt? Nej, för fan det är det inte!
Saknar att ge mina ungar ett mer normalt liv helt klart. Att gå in på allt om sjukvård, inte stöd, skola, nä, det skulle ta upp för lång tid. Men att det funkar som anhörig, nope, det skulle jag inte vilja säga.
Som det varit sagt länge, att det krävs att man är väldigt frisk för att vara sjuk, det stämmer tyvärr väldigt bra! Men vi kämpar på, jag försöker få in mer kunder för att tjäna mer pengar och jag tänker inte lägga mig ner nu! Aldrig! Men tufft? Ja!
Och tack för en fin blogg :)
En nära släkting har levt med en man med narcissistisk personlighetsstörning. Hon har under 15 år blivit psykiskt och fysiskt misshandlad. Hon har äntligen kommit ut förhållandet men hon deras barn mår fruktansvärt dåligt.
Det finns fortfarande en stor hotbild mot flera i familjen.
Hon har fått väldigt lite hjälp från polis och andra myndigheter eftersom det finns för lite/dåliga bevis. Barnen skall i höst träffa pappan med stödpersoner trots att dom inte vill och är rädda.
Utan familj och släkt vet jag inte vad som hänt. Samhället går tyvärr inte lita på att man får hjälp.
Diagnos bipolär, lever som vanligt när jag tar medicin, lite tröttare än innan jag blev sjuk bara. Vikten påverkas av medicinerna så jag väger 10 kg mer trots att jag tränar mycket. Springer, äter och tränat ungefär som dig Maggan, du är otroligt inspirerande! En kommentar till dig ovan med en man med samma diagnos som mig, tror inte mina ögon när du säger han får vänta på medicin?! Jag får träffa min läkare typ dagen efter jag ringer och medicin ringer hon in recept samma dag. Går ju inte att vänta och bli sjuk heller! Helt oacceptabelt!!! Ring psykiatri Södermalm i Stockholm, dom är kanon. Lycka till!
Hej! jag inga barn än men har själv en Diagnos som heter Dyselxi Men de kanske inte var sån diagnos du var ute efter?
Men kan berätta lite hur de pÃ¥verkat, för det är en diagnos som mÃ¥nga andra här inne som inte berättas om sÃ¥ mycket eller vet vad det är. Det är dÃ¥ att man har svÃ¥rt med läs och skriv biten och svÃ¥rt konsentrera sig bokstäver kan bli en stor gröt. Jag lider inte sÃ¥ mycket av det idag vuxen Ã¥lder, mer att man satvar lite fel och slarvar lite. som det heter sÃ¥ fint. Men när jag var liten fick man höra och se lärare tänka hon är ju dum i huvudet. hon förstÃ¥r ju inget varför förstÃ¥r hon inte matten? m.m. Det var ju för att jag inte hade kncäkt läskoden ännu, hur skulle jag dÃ¥ klara knäcka matematiken? jag börja läs i 7 pÃ¥ högstadium. DÃ¥ fick jag en lärare som förstod mina problem, fann böcker likande som jag blev intresserad av sen läste jag och läste, där nÃ¥gon stans blev de även lättare. Men de inget lätt leva med detta, sÃ¥ ju tidigare man fÃ¥r diagnos ju bättre är det! men idag funkar mitt liv precis som vem som, det bara jag undviker läs högt i stor grupper, övar in de i stället, samt ber om hjälp om jag inte vet hur det stavas, eller chansar i mellanÃ¥t, blir de fel, jaja dÃ¥ har jag ”slarvat” skiriver helst inte för hand utan datan som dÃ¥ rättar lite.
Ta hand om dig!
kram
Min äldsta son som är 13 och som jag fick när jag var 19 är född med autism. Hans x-kromosom saknar en bit och vi har fått veta att jag är bärare av detta. Kommer ihåg när jag väntade honom att jag tänkte att det värsta tänkbara scenariot var att få ett barn som var annorlunda. Idag är jag väldigt tacksam även om det vissa dagar är väldigt jobbigt och krävande. För trots allt har det stärkt mej som person. Jag har varit tvungen att kämpa och bli stark för att klara av detta. När det är som tyngst tänker jag alltid för mig själv att det alltid finns de som har det värre. Bara att läsa kommentarerna här ovanför får mig att känna tacksamhet för de jag har. Jag har förutom min 13 årige son en frisk dotter på snart 8 år och en frisk son som snart fyller 5. Dessutom en underbar man som alltid finns där för mej. Ska tillägga att han inte är 13 åringens biologiska pappa men han har alltid behandlat honom som sin egen ändå. Vill ge en bamsekram till alla föräldrar där ute som kämpar med sina saker vad det än gäller. Vi får komma ihåg att alla har något i sina liv som kan vara tufft och svårt. Det enda vi kan göra är att ge en massa kärlek och stöd till varandra och sluta döma och klanka ner. Kram<3
Vår dotter fick diagnosen Infantil spasm( en ovanlig och allvarlig form av epilepsi ) när hon var 4,5 månad. Hon är nu snart 11 månader och sedan dess utvecklat en annan epilepsi. Under nästan 3 månader fick hon kortisonsprutor varannan dag och massa biverkningar. Hon är fortfarande långt ifrån frisk, får 3 mediciner om dagen och 3-5 krampanfall varje dag.Hon slutaade äta under en period och äter nu bara välling. Hon är långt efter i utveckling och ingen vet hur det kommer påverka henne i framtiden. Det är så jobbigt och inte alls som man föreställt sig att det skulle vara när man blev mamma. Men vi kämpar på och om nått så har vi verkligen lärt oss uppskatta de små sakerna i livet. Så enkelt som ett skratt från vår dotter, gör en hel dag och kan få oss att gråta av glädje
Kram Tina
min sambo lider även av depression och panikångest.
Hos mig är det kaos ibland och lugna gatan ibland. Har en sambo som är Bipolär, vilket innebär toppar och dalar, och har under sina ”dalar” mÃ¥tt sÃ¥ dÃ¥ligt att han försökt ta sitt liv. När han är pÃ¥ ”topp” är det full fart och pengar som bokstavligen rinner mellan fingrarna pÃ¥ honom. Han medicinerades ordentligt förut vilket gjorde att han höll en jämn nivÃ¥ men, ofta när nÃ¥gon har en sk, dubbeldiagnos sÃ¥ behöver du medicinera den ena mer övervägande sjukdomen för att den andra ska träda fram. ADHD. Nu medicineras han för sin ADHD och har bara en medicin kvar av alla han fick för sin bipoläritet för att läkaren han hade dÃ¥ ville se hur det blev.. Det blev en berg Ã¥ dal bana. Vi har inte jätte mycket hjälp av sjukvÃ¥rden, här där vi bor finns det bara stafett läkare inom psykvÃ¥rden pga indragningar, det har blivit mycket sämre pÃ¥ bara 2-3 Ã¥r. Förut sÃ¥ fanns det flera läkare där sÃ¥ kontakten fungerade mycket bättre. Läste här att det var fler som har problem med att vänta pÃ¥ mediciner och liknande, missförstÃ¥ mig inte snälla, men det känns lite ”skönt” att veta att det är inte bara för min familj det krÃ¥nglar.. Ibland när det är som värst, undrar jag hur jag ska orka. Konstigt nog orkar man mer än man tror. En stor kram till alla er därute som kämpar!
Hej. Oj, raderades min kommentar? Skrev värsta boken..
Hej, vet inte riktigt om man kan kalla det för ”diagnoser”, men jag lever med depression, panikÃ¥ngest, Ã¥ngestsymtom, suicidetankar, självskadebeteende och värdelöshetstankar.
När jag läser om flera andra här uppe så känns mina problem rätt så små, men tillsammans med min blodsjukdom och min ryggskada, så blir det för mycket för en människa som mig. Slår ofta ner mig själv för att jag borde va starkare än vad jag är. Jag jobbar heltid och vägrar visa min familj och vänner hur jag mår. Men på min fritid så pendlar jag in och ut på psyk, och den svenska vården är ju som den är.. Det är en kamp trots allt..
Hej! Jag är mamma till tre underbara döttrar. Min 10 Ã¥ring har diagnoserna Aspergers och ADHD. Jag fick kämpa länge för att min dotter skulle fÃ¥ hjälp. Den mesta forskningen om Aspergers är gjord pÃ¥ pojkar och det är först pÃ¥ senare Ã¥r man har förstÃ¥tt att AS tjejer inte riktigt ät exakt likadana. Killar är ofta med utÃ¥tagerande och fÃ¥r hjälp tidigare medans tjejerna gärna drar sig inÃ¥t, blir tysta och mÃ¥r otroligt dÃ¥ligt.Det vart fullkomligt kaos när hon börjae skolan med raseriutbrott och blackouter i stort sett varje dag. Hela familjen LED men vi fick ingen hjälp i frÃ¥n skolan dÃ¥ hon är väldigt duktig och klarar skolarbetet utan problem. Det är det sociala som inte fungerar. Tänkt dig att leva i en helt annan värld än alla andra och försök passa in när du inte förstÃ¥r menande blickar, gester, kroppssprÃ¥k osv.Vi blev helt körda i botten och det slutade med att jag tvingade till mig akuthjälp pÃ¥ BUP. Redan vid första besöket sÃ¥ började psykologen hinta om autism. Ett Ã¥r senare var utredningen klar och hon fick sina diagnoser. Sen dess är det medicinering, strikta scheman, LSS kollon, täta psykolog besök och en större förstÃ¥else ifrÃ¥n omgivningen som gör att vi faktiskt överlever. Varje dag är en kamp men min underbara tjej mÃ¥r mycket bättre idag och det är det som räknas :-). Man ska dock veta att hjälp är ingenting man fÃ¥r idag – det är nÃ¥got man tar tyvärr. Jag har fÃ¥tt tjata, jagat,mailbombad, telefonterrat och tom hotat läkare för att fÃ¥ tider, hjälp, kunnat gÃ¥ kurser, fÃ¥tt chansen till avlastning genom kortitdsboende (kollo) etc.