Vaknade just till lukten av kaffe och rostade mackor med smör och greve’ost. Frukost på sängen av den minsta och den vuxna killen!
Va? Är det inte underbart att få känna sig lite uppvaktad? Jag ligger fortfarande här och spinner som en bondkatt..
Men man blir rädd oxå, jag har väntat så länge på det “spontana morgonleendet” att katastroftankarna börjat krypa under skinnet.
“Bara för att livet är så ljust och vackert så kommer jag säker få cancer imorgon?!”
Någonting kommer hända, livet är för bra! Vad väntar runt knuten?!
Jag vet att det är ett jäkligt osunt tänkande.. Men jag är så förbaskat rädd för döden, jag vet att vi pratat lite om döden här inne med Hasse, och nästan alla ni, var störtcoola! Inte många hade katastroftankar eller döden’ångest.
Är det bara jag? Jag kan få fysiskt ont och känna mig illamående av tanken på att behöva dö’ifrån mina killar. Att mamma/pappa, eller någon av barnen skulle bli sjuka mm..
Döden slipper ingen undan, men jag har aldrig mött honom på nära håll, och han skrämmer mig!
Jag beundrar och ser upp till dig, som mist någon du älskar. Du är en hjälte för mig! Jag vill ge dig en kram för jag lipar av bara tanken.
Trist fredagsämne!! Förlåt 
Killarna har studiedag idag, så de få följa med mig på ett möte vid lunch..
Igår var vi på simhuset, Lance spelade innebandy, vi var uppe sent och åt varma mackor till kvällsmat.
Är det normalt att en skör liten 10 åring gör bakåt’kullebyttor och dyker från 5′ans hopptorn? Eller att en galen femåringen tränar magplask med puffar från trampolinen? Är era barn oxå totalt orädda?
Förresten! Jag åt en lunch på Våfflan igår (fick ingen besiktningstid förrens den 29 oktober ;-(
Kommer du till Sigtuna? Då är Våfflan ett måste för dig, att besöka!
Vi syns lite senare!
Världens största och varmaste kram! X
? Kram Mrs G
30 kommentarer
Jag tänker likadant när allt är bra. Just nu är det dock himla kämpigt och det mesta känns svårt och tungt och då slipper jag åtminstone vara rädd för överdriven lycka (alltid något).
Allt är liksom precis så jobbigt som det är i livet men när allt vänder då kommer lätt den där irriterande känslan av att det snart tar slut – att det är för bra för att vara sant. Jag har ett sådant rättvisetänk – något bra/något dåligt = jämvikt.
Men tänk inte så. Du har gått igenom en massa dåligheter så du förtjänar att vara lycklig och ha det bra. Genomdåliga perioder följs nog av genomlyckliga eller så händer saker bara. Det bästa man kan göra är att leva så mycket som möjligt och vara så närvarande som möjligt just här och just nu.
Åh vad mysigt med frulle på sängen
jag har såna också och det är vidrigt. 2004 förlorade jag min älskade pappa i cancer…det var hemskt att se honom tyna bort. Men idag minns jag honom med glädje och på så sätt lever han kvar. Men visst..det var en mardröm. Nu i veckan dog en vän till min dotter. Han var endast 18 är 
så fruktansvärt och jag lider med föräldrarna. Det får en att inse att man måste ta vara på varenda minut man har tillsammans.
Du är inte ensam om dina katastroftankar
Ha en underbar fredag kramar//Linda
Om du kommer upp till Gävle kan jag fixa besiktningstid på en ggn till dej
Hej
)
Härligt med frukost på sänge, fredag och allt
Jag är också rädd för döden, som du skriver att jag har det så himla bra i mitt liv nu. En underbar sambo som verkligen är mannen i mitt liv, mina barn, bonus barn, vänner osv osv……
Så det känns som du säger att vad skall hända, för kan man verkligen få ha det såhär bra som jag/vi har det nu!
Ibalnd tänker jag mer på döden och ibland mindre. Vid ett tillfälle när jag tänkte mycket på döden (ÄR LIVRÄDD FÖR ATT BLI BORTGLÖMD, ATT BARNEN SKALL GLÖMMA MIG OCH DET VI HADE……) så skrev jag testamente, hur min begravning skall vara. Jobbigt att skriva men skönt efteråt!
Ha en bra helg!
//Ulrika
Jag förstår hur du känner. Har precis kommit hem efter en liten hjärnblödning och ska nu försöka återhämta mig och vila. Jag blev så rädd när det hände för att allt gick så fort. Jag hann inte prata med någon närstående inte meddela min man, som var hemma med barnen.
Jag var inte rädd för min egen skull, utan för min man och mina små barn. Rädslan att de skulle förlora mig alldeles för tidigt var fruktansvärd, oron över deras framtid. Jag vet hur svårt det är med sorg, har förlorat min pappa visserligen i vuxen ålder men alldeles för tidigt och även förlorat mitt första barn som aldrig hann födas.
Visst man överlever sorg men det är svårt. Däremot lär man sig att vårda varandra, vi som finns kvar, försöker vara lite mer tacksam för det som är bra och fint, leva lite mer uppmärksamt och öppet.
Allt går också i perioder, när allt rullar på igen så glömmer man bort sig, men det är nog bra att stanna till lite då och då och faktiskt känna efter hur bra man har det. Inte behöver man ha dåligt samvete för att man är lycklig!!! Du vet ju hur det är att inte vara lycklig, känn nu efter hur det känns när du är lycklig och spara den känslan, njut och dela med dig till dina älskade.
Du är värd att känna lycka!
Kramar Kimsan
Hej min son dog för 5 år sen han var 20 år efter det trodde jag hela tiden att nåt mer skulle hända att nån mer skulle dö men det har börjar att blekna lite nu. Min andra son blev av med sitt ben i en mc olycka för 7 år sen, men det funkar oxå bra nu för tiden, det gäller att ha många nära och kära runt sig så funkar det.
Jag tänker ofta som du Maggan. Tror att det kan ha att göra med mitt förflutna kanske ? Blir rädd för att det är “för bra” liksom. Kanske är likadant för dig ? Mysko egentligen, vi är juh värda allt detta !
Hoppas att du har en fantastisk helg full med kärlek ! Jag och maken åker till Madrid för att hälsa på min lillasyster ♥. Varma kramar !
Jag låg och tänkte på exakt samma sak igårkväll och började lipa av rädsla. För döden och för allt som kan gå i kras.
Levt i många år i ett rent helvete. Så fort jag lyckats klättra några steg upp på stegen från de djupa svarta hålet så har det kännts som varenda pinne i den där stegen gått av och jag har rasat ner i detta stora svarta hål.
I tidig ålder förlorade jag min pappa, månaden innan min farmor i cancer och månaden efter pappa så förlorade jag min farfar. 1 år senare så förlorade jag min pappas bästa vän som då fungerade som en extrapappa till mig.
Det kändes som om alla runtom mig dog som flugor. Jag tappade kontakten med min kära mamma och allt gick bara nerför. Jag levde i otroligt dåliga förhållanden både med pojkvän och vänskapsrealtioner.
Min bästa vän sedan barnsben, som var min själsfrände vände mig ryggen och började ljuga för mig. Mina när svek mig och jag kände mig ensam och övergiven.
Så nu, i år, vände allt som att vända på en handflata. Jag fick jobb, som jag älskade. Jag har precis kommit in på utbildning. Jag är förlovad med en underbar man och vi har köpt hus som vi får tillträde till i November.
Igår kom den där skräcken…att det är farligt att vara lycklig. Eftersom jag aldrig varit de innna. Jag tänkte direkt på att någon kommer dö ifrån mig. Jag klara inte ifall min älskade, mina bröder, moster, mamma (som är den enda jag har nu) lämnar mig. Vad ska jag göra då?
Alla som är “ny”lyckliga tänker nog som du. De är vi som får prata och stötta varandra och verkligen påminna oss om att NJUTA av livet NU och att vi verkligen är VÄRDA detta!
Ha en underbar helg! Hoppas du är lycklig! KRAM
Finaste Maggan. Vem har inte haft dom tankarna? Hur paniken griper tag i en över att man kanske ska dö ifrån sina barn?
Jag kan också känna så många många gånger, att vem tar hand om mina barn om det händer mig något? Hur ska mina barn klara av att förlora mig?
Har själv tyvärr alltför många gånger fått ta del av döden nära mig. Min systerdotter som dog vid 1-årsålder. Min morbror som dog alltför ung (40 år). Min pappa vid 65. Min kusin dog nyligen i hjänrblödning, endast 24 år gammal.. Och nu senast, en vän som dog förra veckan.. Så visst finns tankarna där om hur lätt det är att livet bara tar slut och hur paniken kommer då..
Men också att ta tillvara på varje minut med barnen.. Lättare sagt än gjort, många gånger får man tvinga sig till det, då det av någon outgrundlig anledning är lättare att bli arga på dom, än att krama och pussa på dom hela tiden och säga att man älskar dom..
Ha iallafall en underbar fredag. Krama dina killar och ta hand om er..
Hej.
Jag förstår vad du menar med katastrof-tankar !!
Jag är likadan…
Tror alltid att nåt ska hända och det är jobbigt !!
Har fått hjälp med att tänka rätt men attans va svårt det är ibland…
Ha en fin fredag.
Kram Helene.
Förstår hur du menar.
Förlorade min pappa i hjärnblödning förra året gick väldigt fort allting och var och är otorligt jobbigt.tiden läker inte alla sår men man lär sig hantera sorgen..
Så jag är nog mer rädd att förlora någon nära igen än att jag själv ska dö.
Båda mina barn har blödarsjuka precis som min pappa. så därför gnager det i mig att dem ska dö i det, vid en op eller likn. eller som pappa i hjärnblödning.
Jag vill att mina barn ska överleva mig och inte tvärtom. om du förstår.
kram och njut av helgen och dina nära och kära.
Åh haha… får alltid associationer till Varan TV`s “Sigtuna-skol/gymnasie/reklam” när jag läser/hör ordet Sigtuna…nu mer än nånsin med killens tröja med texten SIGTUNA på.
http://www.youtube.com/watch?v=v_IxLADTm9E
Usch, jag kände den där dödsångesten senast igår, när jag skulle operera ut en visdomstand. Vart ju bedövad, men kände hur det pulserade/sputade blod, och dramatisk som jag är så tänkte jag att nu jäklar, nu har de träffat en pulsåder, tänk om det inte går att stoppa, jag kommer aldrig få träffa min son igen, ojojoj… Så du är inte ensam. :S
Om man skulle sätta ett ansikte på katastroftankar så skulle man se min nuna där! Jag har haft det sen jag var liten och tyvärr även fört över detta på min äldsta son…. VÄRDO!
Allt började med en missbildning i form av en extra åder på hjärtat som gjorde att jag fick konstiga hjärtklappningar. Blev hämtad med ambulans 700 gånger typ och blev till slut utredd och skulle försöka bränna bort den där extra ledningsbanan på hjärtat. Gick åt helvete så tillvida att den inte hittades. Efter det så tror jag alltid att jag ska dö, få hjärnblödning (har en sån period just nu pga av huvudvärk), få cancer är det vanliga, eller att mina barn ska bli allvarligt sjuka. Hypkondriker med världens största H!!! Det är det dagliga… Vissa dagar är skitbra, andra är kassa. Helst när jag stressat. Just nu så är jag i det där behagliga skitstadiet så då är man inte så orolig att nåt ska bli sämre…. man får se det hela positivt!
Hahaha…. jaja!
Urmysigt av dina killar och fixa frulle! En fråga? Lägger du in önskemål eller pikar om det eller gör dom det bara? Om det är så att dom bara gör det ska jag ta ett allvarligt snack med min 14 åring ikväll… :/
Puss och ha en mysig fredag! ♥
Åhh vad mysigt med frukost på sängen.. visst är barn underbara
Fy för sådana hemska tankar, man blir så deppig när man tänker så. Jag har haft en knuta i bröstet och innan jag fick svar på vad det var så kunde jag lipa bara jag tittade på barnen. Jag tänkte vad ska hända med dom om jag dör, tänk att aldrig få se dom igen.. ja allt var jobbigt man hade sådan ångest. En stor Kramiz till dig!!!!
Min älskade mamma gick bort hastigt en luciadag för 5 år sedan, i en stroke enbart 60 år gammal.
Det värsta i denna tragedi är att jag inte hann prata med henne och berätta hur mycket jag älskade henne ….
Jag har genom detta lärt mig att alltid berätta hur mycket jag älskar mina närmaste varje dag !!
Kramar, var rädda om varandra ….
Nä Maggan, det är inte bara du… men oftast är det nog inte tankar man klär i ord.. Inte ens för sin bästa vän. Just därför var det jä-ligt skönt att läsa dina tankar. Jä-ligt skönt. För jag är precis lika döds ångest tänkande.
Å det gjorde/gör min fredag. Att prata om döden, är bra, men det finns inga bättre eller sämre dagar!
Finns det nån bra dag att göra slut på ?
-nä
Ha en riktigt skön helg!
Du är verkligen inte ensam om din dödsångest. Här är en till. Jag är världens hypokondrier – men jag går inte till dr förrän det är illa. Senast var typ 2004 då jag blev inlagd akut pga gallsten. Men då var jag lugn, hade redan diagnostiserat mej själv på nätet
8 stenar hade jag .o) Har dom kvar än, i en liten burk…. hihi
Nä jag är superrädd för döden, jag känner det som ett elakt avslut på livet, men förhoppningsvis är det ändå en belöning. Vem vet vad som väntar efteråt. Den stora skräcken är lixom för dej, att man inte får vara med sina barn en längre tid, och att dom ska vara utan en… Det känns fruktansvärt och jag mår illa bara jag tänker på det…
Läser en amerikans blogg var och varannan dag, tack vare en amerikans väns tips, om en kvinna som efter bröstcancer nu fått hjärntumörer o ett år att leva. Hon har små barn…. det är hemska att läsa. Men jag känner mej som en bättre människa om jag gör det, att jag inte låtsas som att den hemska sjukdommen inte finns och att det är det “minsta” jag kan göra…
Kram på dej.
Härliga bilder förresten
Jag är inte rädd för döden för min egen del, däremot är ju ens stora skräck att förlora sina barn. Men det är inget jag går och tänker på som tur är.
Angående att hoppa från hopptorn i badhuset så har mina stora barn på 14 och 15 år idag varit helt galna med det. Idag hoppar de från 10 m men redan i 6-års åldern hoppade de glatt från 5 meter!!! Själv törs jag knappt hoppa från 3 meter och sen håller jag för näsan så jag är då jättepinsam!
Ha en härlig fredag!!!!
Hej vännen. NEJ min lillkille är inte totalt orädd, han är jätte försiktig med allt. Hoppas att det släpper lite med simningen när vi skall åka utomlands snart ; )
Kram AL
Hej
Jag känner igen mig men tror vi behöver vara rädd för döden för att vara rädda om det vi har.
Min väninnas kille körde ihjäl sig på mc i måndags och det är hemskt men jag har då fått mig en tankeställare, tyväär så behöver det nog hända hemska saker för att man ska få sig en funderare på vad som är viktigt mmm
Hoppas ni får en härlig helg och rå om varandra, jag ska mysa med mina tjejer för på måndag är det deras pappa vecka, kram
Åh söt Maggan… Jag tog åt mig och kände att Tack jag behövde den idag. Om en vecka ska jag till uppsala och träffa en läkare om min mamma som dog för 24 år sen.. Vi har letat efter hennes gen och nu ska jag få reda på om jag ärft den. Jag är livrädd att lämna min son ensam. Vill inte att han ska gå igenom det jag gjort.. ångest, oro, ledsamhet… Men jag ska leva.. jag vägrar lämna honom…
Så puss på dig… Tack för att du finns.
•●♥Ƹ̵̡Ӝ̵̨̄Ʒ♥●•
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fviveka-vivsnell72.blogspot.com%2F2010%2F09%2Ftuttar-eller-inte-tuttar-det-ar-fragan.html%3Fspref%3Dfb&h=84632
När min morfar låg inför döden, så hade jag lika mkt ångest som han hade för döden! Jag kunde inte sova, jag tänkte i många år “Hur ska jag överleva om morfar går bort”. Jag överlevde, men det är fortfarande 2 år efteråt jobbigt att han inte finns kvar hos oss! Jag dör hellre själv än att behöva sakna någon nära vän/familjemedlem/släkting!
Hej Maggan, min kusins man brukar spela på våfflan, du får gå din någon kväll och sjunga med
Håkan heter han.
Kram
Du är absolut inte ensam!!! maaaj gaad jag är en riktig katastrofmänniska, måste säga att det blir en aning värre när PMS:en slår till. Tanken på att dö ifrån mina barn är så skrämmande att jag mår illa…jag är livrädd för att få cancer och att tvingas lämna den här världen och den har tyvärr blivit ännu värre sen min älskade pappa dog i cancer 64 år gammal. När tankarna kommer så måste jag ruska av mig dom annars blir jag tokig och skulle inte kunna leva ett normalt liv. Så ruska av dig dom du oxå vore dumt om vi gick & oroade oss nu när livet är bra och pågår för fullt , man får ta den smällen om/när den kommer : ) Pussa lite xtra på killarna ska du se att det känns bättre…KÄRLEK hjärtat*
Tja normalt vet jag inte, men mina barn 7 och 9 får inte dyka från 5an. Dom får bara hoppa, jag kanske är hönsig men när dom dyker från 3an tycker jag nästan dom kommer över på nått sett, kan ej förklara, kanske nästa år. dödsångesten måste du jobba bort. Tankens kraft är större än det mesta så tänk positivt. Jag har jobbat länge med det där och det är svårt. Köp boken The secret så får du många svar. Kram
hej maggan!
Jag känner igen mig precis i dina tankar! Jag har hittills haft ett jättebra liv. Med en underbar familj, sambo och nu en liten dotter på 2 månader! aldrid fölorat nån nära. Det känns liksom som om allt gått för bra och att det väntar motgångar runt hörnet … för varför ska vissa få ha det superbra och andra bara f motgång efter motgång .. ?tanken på att förlora det jag just nu har är så skrämmande att man mår illa.. ibland kan jag bli galen av tankarna på att bli själv lämnad eller förlora någon nära … men jag tror det finns inbyggt i en att man ska klara av det mesta! så länge man gör det bästa man kan i livet och är en fin medmänniska! ta vara på var stund och njuuut av nuet! Det ska jag!!
stoor kram till dig maggan!
Älskade Maggan. Jag e oxå livrädd för döden. Den har kommit några gånger i mitt liv..och den kan komma så jäkla snabbt. Det e så skrämmande och jagbtänker som du…när något e bra så kommer säkert nåt hemskt sen. Jag KAN inte dö för mina barn har INGEN då. lite släkt med dålig sammanhållning och deras pappa bryr sig inte. Gud får inte ta mitt liv..för jag VILL inte att mina barn ska få en så stor sorgebörda. Jag förstår så väl din tankegång och det e helt normalt. Man MÅSTE stanna upp ibland och tänka för livet hinner lixom ifatt oss på något knepigt vis. Man klarar ju mkt. mer än man tror när det gäller sorg..men det e hemskt när en familjemedlem helt plötsligt ej har någon blick eller varma händer mer. Usch..nu droppar tårarna ned på tangentbordet..bäst att sluta så det inte blir kortslutning.
Kram på dig älskade vännen.
Vad skönt att fler har dödsångest emmellanåt! Ibland tror man att man är ensam om att vara det. Fast man vet nog innerst inne att man inte är det.
Just nu är nog min dödsångest ganska lugn. Jag har nog mer en ångest över att vara själv. Jag fyller 40 i början på nästa år och jag har en son på 17. Men, jag säger men, för det är så tankarna går. Jag har (och inte sonen heller) aldrig fått känna känslan som du Maggan har. Att ha flera barn, att det finns syskon alltså. Hur skulle det ha varit? Och inte har vi någon “pappa” i den lilla familjen heller. Jag kommer aldrig någonsin få veta hur det är att bli uppvaktad med frukost på sängen av en hel drös ungar och en sambo/man. Och julen t e x. Jag har min drömjul i huvudet, men hamnar aldrig där. Sådant är skitjobbigt! Och semestrar ska vi inte tala om! Ännu en sommar när vi inte kommit iväg på något pga pengar. Alla runt omkring åker bort med sina familjer och då känns plötsligt inte vi som en “riktig” familj. Inte i mina tankar i alla fall. Jag har ju heller inget körkort så vi kan ju inte åka själva heller. Visst kan man åka buss, men då blir det mycket dyrare helt plötsligt.
Jag kom visst bort från ämnet en aning men sådan “ångest” är inte heller så rolig…
Kramis!
Jag lider också av katastroftankar och dödsångest. När jag var liten drömde jag ständigt mardrömmar om att mina föräldrar dog. Och när jag var 10 år dog min pappa, så det har verkligen inte gjort det hela bättre. Jag har alltid varit livrädd för döden, och det värsta är att vi alla kommer dö förr eller senare så det är egentligen ingen ide att oroa sig över det som säkert ska hända endå. Men visst är det jobbigt!
Kram på dig
Ulrika M. Om du inte har hög inkomst så kan jag kanske hjälpa till med namn till några fonder du kan söka ur för att få tillfällig ekonomisk hjälp. Säg till i så fall. Har varit i din situation länge förut ,..ensam med två flickor och taskig inkomst . Kram