Magdalena Graafs blogg » Tänkvärt

IQ-test för blondiner…

Magdalena — Thu, 18 Nov 2010 13:38:48 +0000

Jaaa, ja vet! Jag har lagt ut det här testet tidigare
Så ni gammel’korvar har löst/läst dem.. Men det kanske finns en eller annan ny här inne?! Som kanske har lust att testa på lite rolig hjärngympa..

Fick ett mail av pappa Kenneth för ett tag sedan, med lite kluriga tester….
Be my guest!

Hjärngympa . .. Från Cambridge University .

Enadst smtara mäsnknior kan lsäa dteta.

Olny srmat poelpe can raed tihs.
I cdnuolt blveiee taht I cluod aulaclty uesdnatnrd waht I was rdanieg. The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it deosn’t mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod are, the olny iprmoatnt tihng is taht the frist and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it wouthit a porbelm.. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Amzanig huh? yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt! if you can raed tihs psas it on !!

ALZHEIMERS’ ÖGON TEST

Räkna alla ‘ F ‘ i följande text:

FINISHED FILES ARE THE RE
SULT OF YEARS OF SCIENTI
FIC STUDY COMBINED WITH
THE EXPERIENCE OF YEARS…
(läs nedan)

Hur många ?

LÄS DET IGEN !
Gå upp och läs texten igen och hitta alla 6 F’ innan du rullar ner..

Anledningen är den här.
Hjärnan ser inte ordet ‘OF’.

Ofattbart eller hur? Gå tillbaks och titta igen!!
Alla som räknar alla 6 ‘F’ första gången är ett geni.

Tre är normalt, fyra är ganska unikt.

Troligtvis sa du ‘A bird in the bush,’! och. …….
om det var DET du sa, så missade du att de
att ordet THE är skrivet två gånger!
Tyvärr, titta igen.

Låt oss nu leka med ord.

Vad ser du?

I svart kan du läsa ordet GOOD (god), i vitt ordet EVIL (ond) (inuti varje svart bokstav finns en vit). Det är också väldigt psykologiskt, då det visualiserar konceptet att det goda kan inte existera utan det onda (eller frånvaron av godhet är ondska).

Isaks resa i bild..

Magdalena — Mon, 12 Apr 2010 21:18:57 +0000

Hej,

Nu är vi framme i Cebu efter en dag i Manila då vi besökte fadderbarn.
Idag har vi varit på soptippen i Inayawan där de bor i små hus som är gjorda av saker från tippen. Vi har också haft en fest för ca 150 barn med dans, ballonger, godis, hamburgare och kyckling. Det var en upplevelse.

MVH. Isak

Mamma gästskriver om isaks resa till fattigdomen

Magdalena — Sat, 10 Apr 2010 04:39:09 +0000

________________________________
Nu åker vi snart. Närmare bestämt i morgon vid tretiden. En spännande resa som vi faktiskt har förberett under ett helt år.
Jag har den stora glädjen att få ha som ressällskap mitt fina barnbarn Isak. Det är första gången som Isak följer med till Filippinerna, men jag hoppas inte att det blir den sista. När man kommer ut på det här sättet och ser nöden i vitögat så blir man inte densamme igen.

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde när de var i Isaks ålder.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

Jag och Isak kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

När kärleken skär rakt in i hjärtat ( skrivet av mamma Graaf)

Magdalena — Mon, 22 Mar 2010 09:03:06 +0000

Jag kunde inte sluta gråta. Det var som om en stor sjö öppnandes inom mig. Jag grät hela vägen hem till Kungsängen och jag visste inte hur jag skulle kunna gå till arbetet lite senare på kvällen. Det gick inte att sluta.
Hur kan en så liten hund ha så stor plats i hjärtat. Ja, hon är verkligen liten. Har inte vägt mycket över ett kilo under hela sitt liv. Hon är snart elva år, och om jag får bestämma så skall hon leva många år till.
jag var med då Hannah, min yngre dotter valde ut Bimbo. Det var på en kennel i Sigtuna. Han ville absolut ha den minsta valpen, den gulligaste. Efter någon vecka ringde de från Kenneln, valpen höll på att dö och hon var tvungen att välja en annan. Hannah vägrade. Valpen skulle överleva. Bimbo som hunden heter är en brungul mini chihuahua, stora ögon och spetsiga öron. Hon är den snällaste, finaste och mest sociala hund jag träffat på. När Hannah fick William så tog vi över henne, hon var då två år. Det var självklart inte lätt för Hannah men hon visste att Bimbo var i rätta händer. Hon blev som en liten bebis hos oss. Hon är med överallt, på jobbet varje dag, älskad av alla, ett litet ”gosedjur”.
hon blev akut sjuk, hjärtat sviktade och lungorna var fulla med vatten. Hon hade bara en liten andningskapacitet kvar.
Personalen på djursjukhuset undrade om de fick ge henne en spruta så att hon fick somna in om hon inte blev bättre under dagen utan att ringa till oss. jag sade absolut inte!
Hon skulle överleva. Sedan höll vi kontakt under dagen och hon kunde sluta med syrgasen och komma ut ur kuvösen. I lördags var jag hos henne på eftermiddagen och hon verkade mycket bättre.
I går fick jag det glada beskedet att hon kunde andas själv, och att jag fick troligtvis hämta henne idag. Hon måste äta medicin resten av livet, för hon har ett stort blåsljud på hjärtat, det innebär att klaffen på vänster sida i hjärtat som inte håller tätt gör att hjärtat överansträngs.
Kärleken är till en liten hund kan skära rakt in i hjärtat. det gjorde det för mig .jag hade nog inte förstått hur mycket jag älskade henne förrän hon höll på att tas i från mig. Hon hade med tiden blivit en självklar del i mitt liv. Jag hade nog inte tänkt på att det skulle kunna ta slut
kärleken har en baksida som vi inte ofta talar om. smärtan. Min kloka man Gunnar tröstade mig med de orden.
”Det är bara om du älskar som du kan känna smärtan, det är kärlekens pris”.
Jag möter så många människor som har dragit tillbaka sina känslor bakom en befäst mur för att inte bli sårade, ensamma eller ledsna. Om man inte vill ta smärtan så kan man inte heller uppleva kärleken fullt ut.
Men fy så jobbigt det är. Kärleken och saknaden, kärleken och övergivenheten, kärleken och ensamheten, kärleken och tårarna.
Om man inte vågar möta kärlekens baksida så blir känslorna avtrubbade, och när de trubbas av påvekar de alla områden i livet.
Det blir svårare att känna naturens lukter, glädja sig över våren, se de små sakerna i tillvaron.
Kärleken är den starkaste och mest underbara kraften.
Om jag fick bestämma skulle jag säga bara ja till den och inte till baksidan smärtan. Men dess två sitter oskiljaktigt ihop. Vi vet det någonstans men vi vill helst inte tänka på det.
Smärtan blir inte så tung när man har vänner eller en familj runt omkring sig.
jag är så glad över mina fina och kärleksfulla flickor.
Magdalena var ett underbart stöd under dessa timmar när det såg så svart ut för Bimbo.
Ofta brukade jag vara den starke, den som skall trösta andra, nu fick jag ta emot trösten själv. Vad skönt det kändes.
Tack Magdalena
Våga börja älska igen. Hjärtat är helt oskyddat, man känner sig rädd. Tänk om det blir fel, men tänk i stället. Tänk om det blir rätt, tänk om du får uppleva något underbart och härligt. Vi behöver våga bejaka kärleken i våra liv, även om det ibland blir många tårar.
Kanske blir den här våren också en smältperiod för våra hjärtan.

Mamma Linda

Visa små ord från mammsen..

Magdalena — Thu, 18 Mar 2010 22:33:45 +0000

Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.

Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn på. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för ”den svarta fågeln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa på ett ben, lägga ut saker i snön så var den där.

Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.

Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.

Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.

Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.

Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?

När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?

Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.

Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.

En stor och hjärtlig kram!
Linda

När snön smällter

Magdalena — Fri, 12 Mar 2010 14:40:16 +0000

Det som göms i snö kommer upp med tö..
Så är det med livet oxå.
Jag har haft en tänkare’dag idag.
Suttit på trappan i solen och förundrats över naturens skönhet.
Vid första anblicken, så knöt sig magen. Vad skön och rofylld snön har varit! Man har fått vila från alla trädgårdstankar.
Idag har ogräset börjat leta sig fram i de smältande drivorna.

Det som får mig att le i en stund som denna, är skönheten oxå hittat ut. Allt är inte bara tisslar och sten.
Mitt i allt dött, tittar några solrosor fram! Är det ett tecken? (Nu är det iochförsig plast blommor som jag dekorerade ogräset med i somras
Men liknelsen är vacker, eller hur?

Jagad av det förflutna..

Magdalena — Wed, 10 Mar 2010 07:24:04 +0000

Jag har haft en mardröm inatt, den var så verklighetstrogen att jag mådde illa när jag vaknade.
Hur kan drömmar vara så verkliga? Man vet någonstans att man drömmer, men man kan inte förmå sig att vakna.
Jag satt i bilen och hade precis lämnat av Tristan på dagis, 2 män, min exmans bästa vän och en äldre kille i 50års åldern med ett öststats utseende kommer gående mot mig. Magen knyter sig och jag kunde riktigt känna hur blodet började pumpa fortare i ådrorna. Det var som om jag visste vad som skulle hända. Männen tar sats och springer mot bilen, rycker upp dörren och slitet ut mig i snön..
De börjar släpa mig genom snön i håret, samtidigt som de sparkar mig i huvudet och slår mot rygg och mage med ett baseballträ.
Det enda jag som snurrar, är att jag måste skydda mitt hål i huvudet, och att Tristan kan se oss från dagmammans köksfönster.
Jag kan inte skrika, jag kan inte springa, jag halkar och kroppen känns som bly.
Man vet att man drömmer, men rädslan i en dröm är så spöklikt lik verkligheten..
Jag tar mig upp och börjar krypa men jag halkar och halkar, och männen kommer ikapp mig och fortsätter att slå.
Vad är en dröm? Är det tankar, intryck, en film man sett tidigare? Jag avskyr mardrömmar! Ibland har jag svårt att somna, för rädslan att få påhälsning under natten är för stor.
Drömmer du jobbiga drömmar? Hur fanken gör man för att undvika dem?
Det känns bättre nu, men jag är fortfarande lite skakig..

Barnen är lämnade (ingen hoppade på mig utanför dagiset;-)
Hem, och jobba. Vi hörs lite senare min vän.

Svält och död…

Magdalena — Thu, 04 Mar 2010 12:01:17 +0000

Satt och läste dagens tidningar när jag åt frukost. Något obehagligt och skrämmande slog mig, jag skäms och insåg att jag börjar bli en person jag inte gillar.

För 10 år sedan så klarade jag nästan inte av att läsa tidningarna, jag mådde illa och det skar i själen av att se allt lidande. Jag drömde mardrömmar om ”barnen i den ryska skolan” jag grät när jag såg katastrofbilder från Etiopien,och våndades över svält och elände.

Det gör jag SJÄLVKLART fortfarande! Min uppväxt har gett mig en enorm insyn i vad vi KAN göra för att hjälpa andra. Jag köper alltid Situation Stockholm, jag SMS’betalar in till alla hjälporganisationer som finns, jag stöder barncancer mm, mitt riktiga jobb är för Postkodlotteriet, där vi samlar i enorma summor för att hjälpa världen, ja du fattar.

MEN då var det högst någon katastrof om året, nu är det 10 om dagen!

Jag bläddrade förbi död och jordbävningar imorse. Jag orkade inte läsa! Och det skrämmer mig! Jag vill inte bli härdad!

Men jag orkar inte ta till mig av allt elände… Jordbävnigar, 67 döda i tempel, jättevågor, massaker, massmord, stormar, 100 tusentals människor dör, jorden går under..

Har de fruktansvärda döds’siffrorna börjat göra våra hjärtan hårda? Jag vill inte det! Men känslan av hopplöshet gör att jag inte orkar läsa.

Hur kommer vår framtid att bli, om våra själar fryser, och vi börjar blunda för lidandet??

När strålkastarna slocknar gråter clownen…

Magdalena — Wed, 03 Mar 2010 17:51:07 +0000

Jag och Tjocko ska på mingel ikväll, Volvo har ett event i Kungsträdgården. Det är min gode vän Mr. Per Hägg som lanserar en ny Volvomodell. Det är kul att få supporta goda vänner och uppmärksamma deras arbete. Per och hans familj har jag känt i många år, de är fina och genuina vänner. Det ska bli kul!

Jag fick en sådan bajsångest idag när jag skulle betala alla räkningar, jag ligger efter, och kan inte riktigt få det att funka (ett vanligt problem för många, så det är INTE gnäll;-)

Till slut sket jag i allt, la mig på soffan, drog en hundfilt över huvudet och sov bort problemen i en halv timma. Efter det, nya friska tag

Som en vän skrev igår…

Lunch..

Tjocko bjöd mig på lunch idag. Har du varit på Koh Phangan? Ett helt fantastiskt ställe. Det är som att kliva av flygplanet i Thailand..

Klockan 3 en eftermiddag..

Jag känner mig lite butch idag, men det kommer bli trevligt! Det ska bli kul att få gå på date men Thomas (Tjocko)…..

Det har varit mycket flams och skoj den senaste tiden, du får förlåta mig.. Men även jag har mina dagar (TROTS att jag är perfekt, alltid glad, klämkäck, välfönad och smal, NOT!

När jag mår deppigt så brukar jag alltid försöka fokusera på något kul. Så det lyser igenom kanske.. Lite som när jag skrev min bok. Bokförlaget tyckte att jag skämtade för mycket.

-Magdalena, man kan inte skoja sig igenom en sån här hemskt historia.

Jo det kan man, thats me! Mitt sätt att tackla svårigheter. Får jag inte vara mig själv så vill jag inte trycka min bok eller skriva någon blogg.

Man kan grotta ner sig en stund, men man får inte ”försova” sig och stanna kvar i gyttjan… Upp och hoppa! Nya friska tag! Skratta åt skiten! Och gå vidare…

Ikväll ska jag gå vidare med Tjocko, vi ska ha det skoj, skratta och mysa…..

Tack för att du finns! x

Är du oxå en bluff?

Magdalena — Wed, 03 Mar 2010 10:11:49 +0000

Jag har sovit för kung och fosterland, det är underbart att sova!

Är du utvilad och pigg? Har man möjlighet att få känna sig utvilad och pigg i dagens samhälle? Mobilen ringer, posten växer, jobbet ska göras, huset städas, barnen ska skötas, man ska hjälpa, stötta, vara en god vän, (fru) vara stark, se fräsch ut, välklädd, glad, rolig, laga nyttig mat, vara en aktiv förälder, fixa skottning, trädgård och bil…

Jag känner att jag inte har tid för sig själv ibland, man springer i ett hamsterhjul som aldrig stannar upp, med andan i halsen.

Att kunna reflektera över saker och njuta av ljusglimtarna i tillvaron. Hur många gånger messar man inte med en kompis eller stöter på en gammal bekant. Ska vi fika? Ja självklart! Men det är lite rörigt just nu! Men om två veckor så har det lugnat ner sig….

Min absolut största och mest använda lögn! För de där två veckorna tar aldrig slut!? Det blir nya veckor och ny stress.

Vill man ha stressen? Skapar man den själv? Eller är det livet som går på ”snabbare forward” nu, än förr?

Jag var ju på en föreläsning för ett par veckor sedan med bla. Per Naroskin.. Han pratade om den stressade tillvaron, om människors fasader och kampen om den perfekta ytan.

Ljuger människor som klappar sig på magen, känner sig utvilade, ständigt lyckliga och harmoniska? Är det bara jag som går omkring med en liten oro’ångestklump som består av ”att inte hinna” eller ” när kommer det någon som är bättre, och snor mitt jobb?”

Ska vi vara ärligare? För är man krass så är det människorna i den ”perfekta tillvaron” som får en att tappa tråden (jag vill vara som mina grannar)…

Känner de som jag? Varför låtsas vi då? Låtsas alla?

Kan du ljuga, för att inte känna dig mindre misslyckad bluff ibland? Lägga på det falska smile’et och bara köra?

Kom igen, var ärlig är jag den enda som inte hinner gå till gymet och sitter med halvrakade ben och väntar på att de där ”två veckorna ska vara förbi”

Räkningar!

Tjocko sitter och nynnar. Snart ska jag och Ruthan sticka och inhandla rekvisitan till helgen..

När jag är tillbaks så kommer jag och Tjocko kolla upp nödlösningar åt dig, om tågen är försenade på lördag…

kramar x

Min fina vän!

Magdalena — Sun, 28 Feb 2010 19:39:36 +0000

Jag är en slagen och trött liten skit nu..
Ynklig och och med en släng av seperationsångest. Känns trist att lämna alla fina vänner och den härligt familjära känsla veckan bjudit på.
Jag har stannat en stund längst vägen för att vila ögonen.
Uppe vid 5, kört i 4 timmar, jobbat och fibblat med killarna hela dagen. Nu är jag på väg mot Stockholm, ögonen svider och jag har 2 timmar kvar.

Tycker lite synd om mig själv nu
Men det får man göra ibland. Nya friska tag imorgon! Och en härlig helg att se fram emot..
Sov gott x

Rättning!!

Magdalena — Sun, 28 Feb 2010 15:10:30 +0000

Nej älskade korvar! Herregud vad ni märker ord. Självklart så känner jag mig som en supermodell varje dag. Jag är totalt felfri och enormt nöjd med mitt sexpack på magen. Jag har inga dåliga dagar, Inga dåliga hårdagar för sen delen heller! Jag vaknar upp sminkad och nyfönad och kan äta vad jag vill, cellulitet vad är det;-)
Detta är INTE ironi, som mitt tidigare ilägg, detta är dagens osanning. Maten under semestern har inte satt sig på fel ställen, utan förvandlats till fylliga och vackra höfter. En normalviktig människa får INTE ha dåliga dagar, jag vet!
Jag lovar hädanefter korvar, att jag ska vara ett bra föredöme, och inte knota!
Förlåt…
Love you!

Jag har blivit så fet..

Magdalena — Sun, 28 Feb 2010 12:00:42 +0000

Att min buk hänger över bältet, så pass att jag börjar få nickelallergi på magen he’he.
Men, men jag får skylla mig själv! Jag rensade alla kollegors tallrikar till lunch.
Mitt nya nickname är ”maggot The hängbuksswine” bland mina jobbkompisar

Nu hugger jag in på de gött’götta vakom scenen!

Vad är min sjukdom?

Magdalena — Sat, 27 Feb 2010 14:40:50 +0000

Jag har så fruktansvärt ont i bröstet. Det kommer och går…(Oftast, efter egen analys vid stress) det börjar under det högra bröstet som ett knivhugg, sen sprider det sig i bröstkorgen och gör det svårt att andas. Känslan är att bröstkorgen krymper 2 storlekar, på ett krampaktig sätt.. Bröstkorgskramp, sa någon? Jag har googlat men inte [...]

Tack för att du finns!

Magdalena — Sat, 09 Jan 2010 22:25:07 +0000

Älskade vänner! Nu skriver jag i ”ni” form Jag har tagit min ”vuxentid” i kväll och läst de senaste dagarnas kommentarsfält..

Vet du?! Mitt hjärta bultar, jag känner mig lycklig och mycket inspirerad! ( Jag får inte skvallra om mina planer riktigt ännu)…Meeen DU (förlåt Rickard;-) kommer få en MYCKET större roll på den här sidan. Det är inte bara jag längre, det är vi!

Jag brukar ju alltid skriva att jag är nyfiken på ditt liv.. DITT liv stärker mig! Det stärker många, vi tillsammans, är farliga! Vi tillsammans, kan landsförvisa panikångest, skitkarlar, misshandel, och ensamhet?…(har jag fått storhetsvansinne? Fniss!)

Den här sidan lever sitt egna liv i kommentarerna, jag älskar det! Jag plockar själv råd och tips ur era historier, och det stärker mig. TACK! För att du/ni finns. Och lova mig att du aldrig slutar att dela med dig av ditt liv….

Sov gott min vän x

En liten tår utanför Statoil..

Magdalena — Fri, 08 Jan 2010 08:11:36 +0000

Sitter i bilen och dricker min sugrörskaffe. Min och Daniels valslåt spelas av en slump på radion.
Om 19 dagar var det exakt ett år sedan jag åkte i ambulansen till Karolinska sjukhuset, livrädd och med dödsångest.
Det är med blandade känslor jag sitter här i bilen. Lite banalt att en sång kan väcka så många minnen till liv.
Om 19 dagar hade jag kunnat vara död i ett år. Helt sjukt om man tänker tillbakas på året som gått. Jag tror att det är många konstiga känslor som kommer dyka upp de närmsta veckorna, min magkänsla säger det.
Jag kommer fira min 1 års dag med en tårta. Min riktiga födelsedag har i så många år varit förknippad med sorg. Nu kommer jag byta datum! Den 27 januari kommer bli min glädje dag, jag kommer fira ett år med min lilla familj.
Det känns som om det gått 10 långa år, men låten väcker många undangömda minnen till liv. Löjligt kanske men jag torkar faktiskt bort en tår nu (hoppas ingen ser mig! tuffa Magdalena kan väl inte sitta utaför Statoil och grina;-)
Det är glädje och sorg’tårar blandat i varandra. Vi får aldrig min älskade vän ta livet som en självklarhet, stanna upp i din vardag och tacka högre makter.
Mina barn hade kunnat ha en minnesstund för mig om 19 dagar..
Nu har dom en födelsedag att fira istället.
Tack Gud för att jag får leva.. X

”Mitt eviga tjat om kärleken här”

Magdalena — Mon, 04 Jan 2010 20:39:09 +0000

Det här är nog bland en av de första gångerna i mitt liv, som jag känner att jag riktigt har hittat hem. Det är samma lyckorus jag hade då jag skrev den sista raden i min bok. Jag pratade med en vän som heter Karin idag, vi småsnackade om helgen som kommer.

Jag har varit duktig på att föra näthatet på tal i tidigare inlägg till dig. Varför, är för att det smärtar så att läsa om människors sorg då de råkar ut för fruktansvärda påhopp som skrivits bakom anonyma skärmar. Hat! Hat! Hat! Det ska hatas och tyckas om allt, i en sån förbaskat negativ anda idag.

Jag är så förundrad över vad vi har här. Och det är bara en början! När jag läser era kommentarer till varandra, om hur ni erbjuder logi, samåkningar, bryr er om varandra och stöttar varandra så kan jag nästan börja gråta av glädje.

Det är så ”osvenskt” och vi gör det utan att tänka. Vi är vänner! Vi känner inte varandra, mer än i ord…Men vi lyfter vår medsyster och håller ihop.

Jag är så himla glad att jag får vara en del av det här..

Vårt motto ska vara att ”Vi ska ha en ny vän, i varje stad” Många av oss är ensamma, några kommer ensamma! Men redan idag så visar vi att vi tar hand om, och värnar om den andre. ”Häng med oss” Vi kan samåka från Göteborg” WOW!

En ide är ju att ni som bilar eller vill samåka skriver er ort och email adress i det här inlägget så kan ni kontakta varandra kanske!?

Jag har en sånt härligt pirr i magen för den här sidan. Vi ska bli nya ”sisters in crime” starta vårat eget nätverksforum, byta tjänster och ta lärdom av varandra.

Så jag vill tacka dig för att du låter mig få vara en del av det som håller på att hända. Vi tillsammans skapar nätkärleks’historia! Och det är coolt..

Jag ska inte spotta i motvind nu, för jag bjäbbar inte. Jag sitter faktiskt och småler då jag läste om Ranelid i dagens tidning….

Är inte denna man för härlig? Ha’ha

Jag kommer så väl ihåg för ett par år sedan, jag tar sällan åt mig..Men jag hade just skrivit min bok, det var en jobbig period för mig då jag var tvungen att rannsaka och gå igenom många hemska händelser jag upplevt, så jag var nog lite extra känslig.

Ranelid skriver en krönika! (Jag orkar inte skriva av allt, men jag plockar delar ur den)

”Mannen i fråga heter Magnus Hedman och han har en tid på nåder varit reservmålvakt i det svenska landslaget i fotboll. Hustruns namn lär vara Magdalena Graaf och på vilket sätt hon blivit känd och berömd vet jag inte, men enligt källor har hon bland annat låtit operera in silikon i brösten och kallar sig artist.”

Den 1 maj meddelade Aftonbladet på första sidan att nämnda Magdalena Graaf har skrivit en ny bok och tidningen hade minsann ett utdrag från den. Mig veterligt har denna kvinna aldrig skrivit någon bok. Likväl anser Sveriges största tidning att hennes rapport från äktenskapet med tredjemålvakten är av större vikt än alla andra böcker i Sverige just nu. Den handlingen av tidningen är namnet och diagnosen på en ytterst allvarlig sinnessjukdom.

Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av betydelse och vikt för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden.

Jag vet att jag gillrat min egen fälla i den stund jag nämner personernas namn, men jag måste ge exempel för att kunna belysa fenomenet. Det blir sista gången. Sverige är på god väg att förvandlas till en sörja av skandaler, sensationer och såpor som inte kan användas till annat än att bevara smuts och ohyra.”

Lite kul att en man av sådan skör natur, kan sitta och ANTA vad min bok handlar om?Om den är skriven? Vad jag står för, eller varit utsatt för” Att jag är smuts och ohyra?

När sedan den mycket begåvade Ranelid (ej sarkasm) vill avsäga sig sitt författarskap, för jag skrivit en bok om kvinnomisshandel? det är ju näst intill kul. ”Om någon som Graaf kallar sig för författare, då vill inte jag kallas för författare längre!” citat: Ranelid

Om Maggot Graafen’slusk nu skriver bok nr 2 , då tänker jag trycka upp visitkort;-) Men för att få kalla sig författare så måste man egentligen ha skrivit två böcker, och det har inte jag gjort ännu.

Hur gör man? Går man till motattack?

Nix, jag bestämde mig istället föe att vara större, inte gå ner i den sandlådenivå som gubbarna är på idag.

Jag gick fram till Ranelid och hans fru på bokmässan i Göteborg. Tog hans hand och sa -Björn, jag har läst alla dina böcker, jag beundrar dig, du är ett föredömme för mig!

Björn mumlade och vände sig om. Det min vän, kändes mycket bättre än att lägga ond ved på elden. Jag tror nog att det tog hårdare, än hårda ord tillbaks..

Vad lärde jag mig av det? Ska man kritisera andra, så får man tåla kritik själv. ”Hycklare’ Ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” citat: Bibeln

Önskar dig en skön kväll min vän…. x

Från mitt lilla murkna prutthjärta….

Magdalena — Sun, 03 Jan 2010 01:11:11 +0000

Älskade vän. Jag är så otroligt glad, som får ha dig som vän! Vi har suttit hela kvällen i ett båthus i Bålsta med konferensrum, jacuzzi, mat och trevligt sällskap. Kvällen har gått ut på att brainstorma härliga och fantastiska överraskningar till dig inför vår weekend. Jag är så himla nervös. Du säger att du är nervös? Vi har inte träffats, och jag är så himla nyfiken på dig. Jag är skitnervös!!! Kommer du spy på mig tycka att jag är en riks’ mongis’sapa? Hur ska jag bete mig? Jag tror nog att vi båda, är nerviga inför mötet…

Sanna Lundell gjorde en öppenhjärtlig intervju i en kvällstidning häromdagen, hon berättade om det enorma näthatet. Jag är så tacksam och lycklig, över att vi slipper det, hos oss här! Hur kommer det sig? Vad gör vi som ingen annan gör? Vad gör oss unika? Det är en mama’sajt Sanna bloggar för?!.. Det är mammor som vi? Jag är så jäkla glad att vi stöttar varandra här, och VÄGRAR trycka ner varandra.

Du är unik, och jag är från botten av mitt hjärta, och djupet av min själ, glad för att få ha, dig som min favorit’korv

Jag har varit lite deppig ikväll, nästa vecka är en ojämn’vecka IGEN. Det betyder att jag inte kommer få hem killara på ytterligare en vecka ;-(

Vi har bägge planerat in året som kommer, i jämna och ojämna veckor. Jag drog nitlotten iår… Skit! Nästa år får vi hoppas att det kommer två jämna på raken

All kärlek och tack för att du finns…. x

Mitt första bloggdilemma..

Magdalena — Tue, 29 Dec 2009 14:48:56 +0000

Vi har jobbat, fisit, druckit kaffe, brainstormat och ätit mackor. Telefonen ringer och mitt första moraliska bloggdilemma dök upp.

Vad är ok och inte ok?

Du får hjälpa mig! Slå mig på fingrarna, aga mig lite eller ta mig i örat, om du tycker att det behövs.

Liksom alla andra föräldrar, så drabbades även jag av svininfluensa’paniken. Några vänner hade tidigare rekommenderat mig barnsjukhuset Martina. Jag har bott i England i 10 år så privat sjukvård är inget främmande, det finns ingenting jag inte skulle göra för att mina barn ska må bra. Säkert precis som du!

Jag kontaktade dem och ansökte om abonnemang. De ringde tillbaks och erbjöd mig en rundtur. Vad jag tyckte om sjukhuset, har jag skrivit om i tidigare inlägg.

Dilemmat:

Barnsjukhuset erbjöd mig ett testår, och jag tackade självklart ja. Idag får jag reda på att en journalist har börjat rota i att jag som offentlig person har fått fri sjukvård till mina barn.

Vi vet alla hur det ser ut inom sjukvården idag, oavsett vad politikerna säger så är köerna för långa. Varför ska då kända människor få en fribiljett? Nej, jag kan hålla med om att det inte är rättvist! MEN tar vi bort fribiljetter SÅ KRÄVER jag: Magdalena Graafenslusk, att vi tar bort löpsedlar, skvallertidningar och barnfria veckor

Barnsjukhuset Martina krävde ingenting av mig i gengäld. Men jag förstår ju självklart att sjukhuset ser en vinning i att jag ”uppskattar” deras tjänster, på gott och ont, för jag kan LIKA GÄRNA ha ogillat dem..

Jag har aldrig någonsin förespråkat något i min blogg som jag inte kan stå för (förutom Lottas mökar och kanske ett och annat flugmord). Jag kommer absolut att försätta KÖPA nya abonnemang till mina barn när testtiden gått ut hos Martina.

Blev jag förblindad för att de gällde mina barns hälsa? Vart ska man dra gränsen? Skulle jag tackat nej?

Så frågan är: Ska jag korsfästas? Eller får jag uppleva nyår?

Maggot x

Bloggfamiljen

Magdalena — Sun, 27 Dec 2009 20:01:59 +0000

Katinka som skriver krönikor hos min syster på www.bloggfamiljen.se/2009/12/24/veckans-katinka-3/ har lämnat ett fint fotspår i kommentarerna. Det glädjer mig så, då vi berömmer varandra och håller ihop. Det finns så mycket näthat och avundsjuka därute, att det är en befrielse när vi stöttar varandra, ger varandra beröm och hänvisar till varandras sidor. Katinka har skrivit en mycket stark och peppande krönika till kvinnor som far illa. Gå in och läs, om du inte redan har gjort det. Passa oxå på att kika in hos min syster Hannah och läs hennes mysiga och härliga texter om sin vardag med sina fantastiska barn..

Ikväll bjöd jag in mina supergrannar på middag. En riktigt usel värd är jag.. Barnen och julen har sugit kraften ur mig, jag känner mig som en säck fläskskinn. PIZZA var vad de fick! Jag är helt slut, måste sova min tusensömn…
Min älskade Mio var så rolig idag, jag skojade med honom och sa att jag NÄSTAN såg ut som hans mamma, men skillnaden var att jag var lite kortare och tjockare..
Mitt lilla charmtroll tittade på mig, funderade en stund och sa lillgammalt.
-Neee Maggan, du är inte tjockare! Men du har ett mycket ”gamlare” ansikte!!
Hi’hi jag älskar honom! Är det inte härligt med barn, de säger alltid sanningen. Usch! Han har så rätt, vad fasiken ska jag göra när babianen vill ha tillbaka sin röv?! Som Lance sa..
Fridens mina favoritvänner! X