Tristan sover, Lance ska på fotbollscamp imorgon och sover hos sin pappa,! Läste  en skittrist saga för min lill’prutt..

Tristan ville höra en läskig ”mamma’påhittad”, han utmanade mig, häcklade mig och sa att mina sagor var mesiga.

Den VAAAR inte läskig nog! Jag kände mig förnärmad, tog i från tårna och började berättade en halv’hemsk he’he.

Jag berättade en riktigt rysare om blodtörstiga vildvittror, bortsprungna barn, gråtroll och håriga skogsväsen..

Tristans läpp darrade..

-Mamma får jag sova i din säng?

( Så jag var tvungen att avsluta med en snäll saga, om en gullig rävunge som inte fick sina ögon utpickade av en vildvittra;-)…

Jag har studerat mig själv i spegeln idag.

Vad är det som egentligen skapar ett intresse!? Vad är det som gör att vissa människor hamnar i tidningarna, och inte alla..

Jag slår vad om att hälften av alla skilda tanter nere i Sigtuna har haft ännu mer skilsmässobråk och skandaler än vad jag haft, de är mycket duktigare på sina jobb. Har en massa dolda talanger.
Jag ser en helt vanlig ut.
Jag har en finne på hakan, lite risigt hår! MEN säkert inte mycket värre än någon annan. Överlag är jag tillfreds med det jag ser.
Jag går till mitt jobb (som råkar vara ett känt TVlotteri) jag får min lön den 25 varje månad och knegat lite extra ibland. Som hobby skriver en blogg om mina vardag. Jag går på toaletten! Jag kissar med öppen dörr när ingen är hemma, och petar mig i näsan, när ingen ser.
Ibland skiter jag i att raka benen, jag tar ett fågelbad, sätter upp håret i en flottig toffs och går runt i pyjamas hela dagen. Gråter gör jag till romantiska filmer. Jag har PMS, och beter mig som en idiot till och från. Jag handlar på Lidl, hetsäter glass, och får bikiniångest ..
Jag blir kär, jag har varit olyckligt kär. Då gråter jag floder, kan inte äta, jag vill dra täcket över huvudet och tror att livet är slut.
Jag försover mig, snoozar, och kan dra vita lögner! Jag dricka på tok för mycket vin ibland, och svär på att aldrig dricka en droppe till.
Jag kan släppa en S.B.D och skylla på hunden. Längta efter mamma (fast jag är 34). Känna mig megasnygg ibland! Och som världens mest ensammaste och fulaste vissa dar. Jag hämtar mina barn, lämnar mina barn från skolan, går på föräldrarmöten. Jag kan skrika på mina killar i onödan (om jag har en skitdag) skämmas och be om förlåtelse på kvällen.
Jag kan vara tjurskallig, slå i dörrar, svära och leva loppan. Ta dåliga beslut och bra beslut…
Jag är nog lika jävla vanlig som en Volvo, lika ointressant som vem som helst. Jag är inte en politiker eller någon regeringsmänniska som föredömligt ska styra Sverige.
Jag är en totalt vanlig Svensson som råkar heta Graaf! Vad sjutton är det som kan skapa ett intresse då man egentligen är världens tråkigaste?? Vem är det som sitter och bestämmer? Varför är det inte du? Jag kan slå vad om att DITT liv SÄKERT är roligare än mitt!? Du kan säkert säga 1000 mer intressanta saker än mig.
Du kan säkert stava bättre?
Det är ett jäkla lotteri, undrar om man kan säga upp sig? Eller ansöka om ett löpsedelsbidrag hos arbetsförmedlingen?
Vad tycker du om tidningarna? Är det viktigt att veta om jag pruttar 4 gånger om dagen? Vem är Gud här, och avgör vem som ska vara allmän egendom?

Nu min älskade vän så är det godnatt för mig! Pisse ska få följa med mig till kontoret imorgon och leka med bösarna…..

PS. Fina bloggsyster! Hur står det till med din syster som fick en hjärnblödning? Har du hälsat på henne??

Man behöver ett enormt stöd…Och inte bara första veckan, folk har en förmåga att ”hjälpa till och stötta första veckan, då det är nyhetens behag”  Du kan vara ett  stöd när hon kommer hem istället… Avlastning, hjälp, och stödet behövs! Man är inte stark efter ett par månader, sorgen och ångesten kan sitta kvar i år. Min fina vän Marianne hon hjälpte mig med städningen och barnen..Angela kom då jag kände mig ensam, det var guld värt! Hoppas din fina syster mår bättre, och lova att hålla oss underrättade..

Maggot x

Ett dilemma! Jag hittade en 100-lapp på marken idag. Tittade mig omkring för att se vem som kunde ha tappat den. Jag kände mig som en tjuv! Och stoppade den i fikan.. Självklart höll jag den demonstrativt i luften på väg mot bilen, för att INTE verka som en tjuv.
Har funderat på vad man skulle ha gjort om man hittade 1000kr..
Jag hade nog inte haft samvete för att stoppa en sån stor slant i fickan. Tänk om den tillhörde en hungrig pensionär? Eller ett stackars barn som tappat hela sin inväxlade spargriskassa?! Hade man gått till polisen? Vad hade de sagt? Satt upp en lapp? Upphittad 1000-lapp!! Vem tillhör den, Ha’ha..

Vem tillhör denna??

Nu är vi framme i Cebu efter en dag i Manila då vi besökte fadderbarn.
Idag har vi varit på soptippen i Inayawan där de bor i små hus som är gjorda av saker från tippen. Vi har också haft en fest för ca 150 barn med dans, ballonger, godis, hamburgare och kyckling. Det var en upplevelse.

MVH. Isak

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde när de var i Isaks ålder.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

Jag och Isak kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

Detta är mina hjältar idag!
Thorbjörn Falk och Joachim Wall
Tack säger jag! För att de inte vred, vände, sockrade eller hittade på…
Alla journalister borde vara lika sakliga och vänliga.
Jag kan tycka att skriva om mig i tidningen är TOTALT jäkla ointressant. Men det är väl tidningschefernas konstig beslut..
Jag skäms! Men jag lovar dig, jag har gjort mitt ABSOLUT bästa för att ha sluppit den här romanssörjan.
Nu Lance ser du vad jag menar!!
Behandlar man människor med respekt, så är chansen större att man får det tillbaks.

Nu ska vi fortsätta njuta av dagen.
Vi åker ikväll, jag var lite idiotisk som öppnade upp BUTIKEN så sent idag. (Men jag ville att du skulle hinna efter jobbet.) Nu får jag bita i det sura och bila under hela natten istället..
Vi kanske syns lite snart!

Kärlek och fridens liljor x

Joachim, den mycket respektfulle och trevliga yrkesfotografen!) Han var INTE en av paparazzi’gubbarna som låg i buskarna, han var  hövlig proffsig och frågade artigt om lov att få ta bilder på mig och hästen!

Undrar om andra  journalister läser bloggar? Då borde de ju veta att om det nu vore ”någon hemlig kille” så hade jag väl inte bloggat om det;-)

Jag har ridit!! Galopperat, ridit spansk skritt, travat och övat på min sits!
Jag har filmat en massa. Lägger ut det ikväll

Min intervju med Lotta Brome för P4 extra gick super. Jag är alltid nervös när jag ska sitta i radio eller TV, rädd att låta dum eller säga något korkat. Fånigt! ”Många tror nog att man bara flyger in och gör det utan att blinka” men så är det inte. Det bästa är att INTE vara förberedd, då kommer det oftast från hjärtat…

Lotta var fantastisk, och alla de andra medarbetarna för programmet oxå. Tack!

Det kändes hjärtligt, lugnt och seriöst. Jag kan i ärlighetens namn säga att intervjun med Lotta, var som att sitta hemma i soffan och prata. Man kände sig trygg och varmt välkommen..

Min intervju med Lotta

Har varit och fixat Isaks pass, det gick fort. det var ingen kö och maskinerna ”idag” är smidiga och snabba.

Har varit förbi mammsen, och sitter nu uppkurad i soffan och skriver till dig.

Måste gå och lägga mig snart, för jag ska vara uppe på bokförlaget imorgonbitti och prata ihop mig med min förläggare Leif. Boken  börjar ta form nu..

Efter det så ska vi åka ut till Aske Herrgård där vår nästa blogghelg kommer äga rum i sommar. Spännande! Vi ska sova över, testa maten och titta på lokalerna, omnejden och brainstorma ideer…

Vi kommer få en överaskning där ute! Vad vet jag inte..Men vi vart tillsagda att ha på oss varma och tåliga skor. Undra om Tjocko och Rickard äger några??

Hoppas det är något riktigt tufft och manligt, då kommer jag skratta mig hes av böse’i'natur’försöker vara’tuffa’synen! Ha’ha

Nu ska jag mysa med en OK innan jag släcker lampan (Tack Britt)

Sov gott min älskade vän, och hoppas att våren fångar dig med storm. Jag hoppas du är lycklig och frisk. Om inte, kämpa på! Det här fixar vi, skratta åt skiten, och börja om imorgon

Maggot the kackerlacko

Jag måste dricka ett glas vin! I min ensamhet, är det inte tragiskt;-)
Jag måste nog bjuda över Göran ”Gurra” Gönåker, så känns det inte lika sorgset. (och dricka upp hans med)

Hur sjutton kan det bli 8000kr i el, från 1 Jan-28 feb?? Det ät ju inte klokt! Jag har ju knappt värmen på?
Nu kräks jag!
Husförsäkring, bilförsäkring, el, viasat, fritids, dagmamma, jäkla sopptunne tömning, telefonräkning, mobilräkning, hundförsäkring, transportstyrlstjafs!, lån,
Jäkla snöplogningsavgift, vattenfall’prutt, häst’skrälle, revisor, 1 pissans P’bot…bajjjjjs’rump’järnspiks helvete!
Och då finns inte bensin, busskort eller mat med!
Jag måste smöra till mig ett lönelyft!!
ETT glas vin till blir det garanterat:-)

Svar på en fråga..
Vart hittar man smink’knappen?
Här..

Medans så leker jag loss med min nya kamera. Alltid lika kul att testa SMINK’knappen!

Hädanefter tänker jag bara fota mig själv med nivå 12, och alla mina snygga vänner med -15 he’he

Inte klokt hur mycket det går att fuska bort! Snart kommer fläsk’och smal’nivåer, då kommer alla att se ut som Kate Moss

Sminknivå 0

Sminknivå 6

Sminknivå 12

Taget helt naturellt men min Iphone..

Jepp! så här skicklig är min lilla vän! (En Casio, Exilim 12,1 megapix)

Irmeli frågade hur det kom sig att att vissa inlägg ”byggs på”.
Det är för att jag bloggar från mobilen, jag måste uppdatera, annars hamnar alla bilder i en klump längst ner.
Jag har varit hos Elizabeth på Prestons hair på Narvavägen. Jag måste verkligen rekomenderar henne starkt. Hon är inte bara världens duktigaste frisör! Utan hon är smart, snygg, charmig och trevlig! PLUS en riktig kompis!
Jepp, detta ÄR en kontaktannons!
Hon ÄR singel! Knip henne innan det är försent.
Gå ditt charma byxorna av henne och gör något busigt och riktigt romantiskt, det gillar vår Bettan.
Funderar på att ha veckans singel??! Skicka in en bild på dig själv plus intressen, status och önskningar i livet….
(Du hittat adressen under ”information” i högra hörnet)
Då kan vi ha veckans ‘mamma’pappa’bög’bi matching?! (Överblivna tanter lottar vi ut sista fredagen varje månad) Kul ide va? Kom på den NU!
Vi har hittat nya kompisar bland kommentarer och på bloggträffar. Varför kan inte vår sida förmedla lite nya par oxå? Gulligt och romantiskt!
Jag har allt sett, att det tittar in lite killar här då å då, va nu modig och maila oxå, OM du är solo och tröttnat på det.. Vi har säkert någon Maggot’korv som faller dig i smaken ha’ha
Nu ligger jag på soffan och tittar på en film om döden, livet och drömmar..

Den är väldigt bra.

Makrill och räkor..
Ingen pasta eller potatis här inte!

Nu har jag äntligen lyckats övertala Trisse att kolla på Rasmus på luffen, ska försöka att sova medans

Varför avskyr barn när man slumrar till under en film? Jag rävsover, lägger huvudet bakom hans, då känner jag om han vrider på sig för att se om jag är vaken.

Barn är svåra att lura…..

Önskar dig en skön lördag! Vad ska du göra ikväll?

Mamma Linda

Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.

Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn på. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för ”den svarta fågeln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa på ett ben, lägga ut saker i snön så var den där.

Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.

Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.

Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.

Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.

Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?

När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?

Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.

Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.

En stor och hjärtlig kram!
Linda

Det som får mig att le i en stund som denna, är skönheten oxå hittat ut. Allt är inte bara tisslar och sten.
Mitt i allt dött, tittar några solrosor fram! Är det ett tecken? (Nu är det iochförsig plast blommor som jag dekorerade ogräset med i somras
Men liknelsen är vacker, eller hur?

Barnen är lämnade (ingen hoppade på mig utanför dagiset;-)
Hem, och jobba. Vi hörs lite senare min vän.

För  10 år sedan så klarade jag nästan inte av att läsa tidningarna, jag mådde illa och det skar i själen av att se allt lidande. Jag drömde mardrömmar om ”barnen i den ryska skolan” jag grät när  jag såg katastrofbilder från Etiopien,och våndades över svält och elände.

Det gör jag SJÄLVKLART fortfarande! Min uppväxt har gett mig en enorm insyn i vad vi KAN göra för att hjälpa andra. Jag köper alltid Situation Stockholm, jag SMS’betalar in till alla hjälporganisationer som finns, jag stöder barncancer mm, mitt riktiga jobb är för Postkodlotteriet, där vi samlar i enorma summor för att hjälpa världen, ja du fattar.

MEN då var det högst någon katastrof om året, nu är det 10 om dagen!

Jag bläddrade  förbi död och jordbävningar imorse. Jag orkade inte läsa! Och det skrämmer mig! Jag vill inte bli härdad!

Men jag orkar inte ta till mig av allt elände… Jordbävnigar, 67 döda i tempel, jättevågor, massaker, massmord, stormar, 100 tusentals människor dör, jorden går under..

Har de fruktansvärda döds’siffrorna börjat göra våra hjärtan hårda?  Jag vill inte det! Men känslan av hopplöshet gör att jag inte orkar läsa.

Hur kommer vår framtid att bli, om våra själar fryser, och vi börjar blunda för lidandet??

Jag fick en sådan bajsångest idag när jag skulle betala alla räkningar, jag ligger efter, och kan inte riktigt få det att funka (ett vanligt problem för många, så det är INTE gnäll;-)

Till slut sket jag i allt, la mig på soffan, drog en hundfilt över huvudet och sov bort problemen i en halv timma. Efter det, nya friska tag

Som en vän skrev igår…

Lunch..

Tjocko bjöd mig på lunch idag. Har du varit på Koh Phangan? Ett helt fantastiskt ställe. Det är som att kliva av flygplanet i Thailand..

Klockan 3 en eftermiddag..

Jag känner mig lite butch idag, men det kommer bli trevligt! Det ska bli kul att få gå på date men Thomas (Tjocko)…..

Det har varit mycket flams och skoj den senaste tiden, du får förlåta mig.. Men även jag har mina dagar (TROTS att  jag är perfekt, alltid  glad, klämkäck, välfönad och smal, NOT!

När jag mår deppigt så brukar jag alltid försöka fokusera på något kul. Så det lyser igenom kanske.. Lite som när jag skrev min bok. Bokförlaget tyckte att jag skämtade för mycket.

-Magdalena, man kan inte skoja sig igenom en sån här hemskt historia.

Jo det kan man, thats me! Mitt sätt att tackla svårigheter. Får jag inte vara mig själv så vill jag inte trycka min bok eller skriva någon blogg.

Man kan grotta ner sig en stund, men man får inte ”försova” sig och stanna kvar i gyttjan… Upp och hoppa! Nya friska tag! Skratta åt skiten! Och gå vidare…

Ikväll ska jag gå vidare med Tjocko, vi ska ha det skoj, skratta och mysa…..

Tack för att du finns! x

Är du utvilad och pigg? Har man möjlighet att få känna sig utvilad och pigg i dagens samhälle? Mobilen ringer, posten växer, jobbet ska göras, huset städas, barnen ska skötas, man ska hjälpa, stötta, vara en god vän, (fru) vara stark, se fräsch ut, välklädd, glad, rolig, laga nyttig mat, vara en aktiv förälder, fixa skottning, trädgård och bil…

Jag känner att jag inte har tid för sig själv ibland,  man springer i ett hamsterhjul som aldrig stannar upp, med andan i halsen.

Att kunna reflektera över saker och njuta av ljusglimtarna i tillvaron. Hur många gånger messar man inte med en kompis eller stöter på en gammal bekant. Ska vi fika? Ja självklart! Men det är lite rörigt just nu! Men om två veckor så har det lugnat ner sig….

Min absolut största och mest använda lögn! För de där två veckorna tar aldrig slut!? Det blir nya veckor och ny stress.

Vill man ha stressen? Skapar man den själv? Eller är det livet som går på ”snabbare forward” nu, än förr?

Jag var ju på en föreläsning för ett par veckor sedan med bla. Per Naroskin.. Han pratade om den stressade tillvaron, om människors fasader och kampen om den perfekta ytan.

Ljuger människor som klappar sig på magen, känner sig utvilade, ständigt lyckliga och harmoniska? Är det bara jag som går omkring med en liten oro’ångestklump som består av ”att inte hinna” eller ” när kommer det någon som är bättre, och snor mitt jobb?”

Ska vi vara ärligare? För är man krass så är det människorna i den ”perfekta tillvaron” som får en att tappa tråden (jag vill vara som mina grannar)…

Känner de som jag? Varför låtsas vi då? Låtsas alla?

Kan du ljuga, för att inte känna dig mindre misslyckad bluff ibland? Lägga på det falska smile’et och bara köra?

Kom igen, var ärlig är jag den enda som inte hinner gå till gymet och sitter med halvrakade ben och väntar på att de där ”två veckorna ska vara förbi”

Räkningar!

Tjocko sitter och nynnar. Snart ska jag och Ruthan sticka och inhandla rekvisitan till helgen..

När jag är tillbaks så kommer jag och Tjocko kolla upp nödlösningar åt dig, om tågen är försenade på lördag…

kramar x

Tycker lite synd om mig själv nu
Men det får man göra ibland. Nya friska tag imorgon! Och en härlig helg att se fram emot..
Sov gott x