Nu är vi framme i Cebu efter en dag i Manila då vi besökte fadderbarn.
Idag har vi varit på soptippen i Inayawan där de bor i små hus som är gjorda av saker från tippen. Vi har också haft en fest för ca 150 barn med dans, ballonger, godis, hamburgare och kyckling. Det var en upplevelse.

MVH. Isak

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde när de var i Isaks ålder.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

Jag och Isak kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

-Vad är det här Tristan?
- Det vi behöver hemma?!!
-En stor burk oliver?
-JAAA, du gillar ju de?

Min lilla man vart serverad middag med fötterna på soffan, framför Tv’n.

Och han valde den själv ;-)
Vi somnade framför Talang.
Vad duktiga alla var! Modigt att våga ställa upp..
Det här är första gången jag vaknar av mig själv innan sju! Otroligt skönt att känna sig utvilad. Med åren ska man ju börja vakna tidigare? Alla pensionärer stiger ju upp innan solen tittat fram, det är ett par år kvar dock! Men jag längtar tills den dagen. Vad skönt det vore att alltid vara morgonpigg! Hur föds man morgonpigg? Jag älskar att sova, det är nog min favorit hobby efter att äta..

Imorse väckte Tristan mig vid 7, sen har allt gått i 190. Vårdcentralen i panik! Isaks sista vaccinationsspruta hade ”glömts bort” fast jag messat och ringt och tjatat på honom hela förra veckan. Hur som helst’ nu är den gjord, och han är säker.

PEST!

En 45 årig tjack’pundare??

Växlar fickpengar..

Nya passet..

Mimmi och Isak på väg ut i stora världen..

”Bort åker bortskämdhet, och hem kommer uppskattning” är resans arbetsnamn.

Av egen erfarenhet, så skulle det göra alla människor gott att få uppleva lidandet, och se det på närmre håll.

Man njuter lite extra, då man dricker rent vatten, har en säng att sova i, kärlek och en mätt mage.

Isak ska få praoa på ett soptipps’barnhem i Manilla i 2 veckor. Nästa år är det Lance tur att få åka med till Indien.

Jag ligger i sängen, ska försöka stänga ögonen i en halvtimma. Jag är så trött att jag känner mig kräkfärdig!

Resan tog på krafterna..

Vilken trevlig eftermiddag vi hade igår! Det kom ett gäng härliga vänner! Åhh vad trevligt det var att få prata en stund och ge er en kram. Tack! för att du tittade förbi, det måste vi göra igen….

Nu ska jag stänga ögonen.

Ikväll ska mamma Graaf gästspela lite här hos oss..

Nu sja jag torka bort dregglet från hakan och gå ner och öppna upp butiken..

Joachim, den mycket respektfulle och trevliga yrkesfotografen!) Han var INTE en av paparazzi’gubbarna som låg i buskarna, han var  hövlig proffsig och frågade artigt om lov att få ta bilder på mig och hästen!

Undrar om andra  journalister läser bloggar? Då borde de ju veta att om det nu vore ”någon hemlig kille” så hade jag väl inte bloggat om det;-)

Jag har ridit!! Galopperat, ridit spansk skritt, travat och övat på min sits!
Jag har filmat en massa. Lägger ut det ikväll ;-)

Och Tobbe  visar upp freddy…

Vill du se mer av Tobbes fina hästar så kan du kika in på han hemsida

Tobbe

Nu ska vi åka ut och fika..

DU! Tjocko har börjat blogga..
Gå in och läs hans sjuka funderingar!

www.gsonfunderar.wordpress.com

Jag är ett tjocko’faan!!!!

Tobbes mamma och mormor kom förbi och fikade med oss. Jag älskar Skåne! Tristan vill flytta hit ;-)
Jag med, då det snöade i Sigtuna innan vi åkte, och solen gassar här i söder..