Nu är vi framme i Cebu efter en dag i Manila då vi besökte fadderbarn.
Idag har vi varit på soptippen i Inayawan där de bor i små hus som är gjorda av saker från tippen. Vi har också haft en fest för ca 150 barn med dans, ballonger, godis, hamburgare och kyckling. Det var en upplevelse.

MVH. Isak

Det sker något i hjärtat som gör att man börjar uppskatta saker på ett nytt sätt, man blir mera tacksam och villig att dela med sig.
Jag har arbetat i Filippinerna i snart 17 år. Framförallt med att hjälpa barn i de mest utsatta områdena i Cebu. De som bor på sopptippen.

När jag hörde om soptipparna i Filippinarna var det svårt att föreställa sig hur det kunde se ut. Hundratals familjer bor på soptippen, lever där och arbetar där. Det är stora hoppackade områden, nästan som stadsdelar. Stanken på vissa platser är fruktansvärd och det kommer en stickande de rök från de multnade soporna.
Mitt fösta intryck var en liten flicka som satt mitt i smutsen och grillande en stor råtta. Hennes syskon letade ris i smutsen som de sorterade och försökte tvätta.

Nu har vi flera hundra fadderbarn som vi hjälper med skolgång, medicinsk hjälp och kläder.
Vi har också tillsammans med våra partner byggt en liten klinik för att hjälpa gravida kvinnor och deras barn. Kliniken är nu fullt bemannat både med läkare och sjuksköterskor.

Vi kommer också att arbeta på en stor begravningsplats där människor bor och lever i stor misär.
Det går att göra så mycket med så lite. Det var egentligen det som fick mig att börja hjälpa andra. Bara att läsa om nöden i världen, all misär, orättvisor och betryck gjorde så ont att det lilla som man själv gjorde kändes som en liten droppe i havet.
Nu trettio år senare har jag sett att den droppen kan bli till ett stor flod.
Det lilla vi gör är betydelsefullt.

När jag började hjälpa andra var jag egentligen i behov av hjälp själv. Jag var i trettioårsåldern, ensamstående med två små barn. Jag ville hjälpa, men hur i all världen skulle det gå till? Jag hade inga kläder att sälja, inga smycken, inga pengar. Men jag tänkte: ”vad har jag?” Det enda jag kunde tänka på var att jag brukade predika och att jag kunde sälja dessa band för några kronor till några som ville lyssna på dem. Jag började så smått, i början gick det trögt. Vem ville köpa dessa predikaningar? Första året hade jag fått ihop över 60.000 kronor och det kändes för mig som en stor förmögenhet. Jag var med och byggde ett litet barnhem i Mexico, och glädjen blev så stor att sedan gick det av bara farten.

För några år sedan var jag i Nordindien och började samtala med min unga chaufför. Vi pratade om ditt och datt och kom sedan att prata om hans uppväxt. Jag hade undrat lite varför han hela tiden kallade mig för mamma men tänkte inte mer på det.
Då visade det sig att han var en av de första pojkar som vi hjälpte i Sydindien. Han hittades på gatan , bara tre år gammal med en lapp instucken i sin smutsiga tröja. ”Ta hand om mig”.
Vi tog honom till det nystartade barnhemmet, som också Hannah och Magdalena var med och invigde när de var i Isaks ålder.
Nu hade han utbildning, fått jobb och var en lycklig ung man. Sånt värmer. Det går inte att riktigt beskriva den glädje man känner då man fått var med på ett hörn och förbättra en annan människas liv.

Jag och Isak kommer att blogga lite här om inte vi blir så upptagna att tiden bara försvinner.

Linda

When you go black!! You will NEVER go back!!!
(IF you stay white, you will ALLWAYS be tight)
Sov gott min härlige vän. x

Mamma Linda

Hej!
Jag kommer som gästbloggare här hos Maggan ibland, ta upp olika ämnen som handlar om våra vanligaste känslor. Både de som kan upplevas som negativa men också de positiva.
Jag kommer starta med känslan ensamhet på min älskade dotter begäran.
Känslor kan verkligen variera, ibland så mycket att man under en kort stund kan uppleva en mängd olika känslor som avbyter varandra. På några minuter kan man gå från tungsinne till hopp utan att inget särskilt har hänt i det naturliga. Känslor kan ibland vara så påtvingande att man har svårt att hålla dem ifrån sig. Andra gånger är känslorna så underbara att man vill låsa in dem med sig själv i ett vackert känslorum och aldrig mer gå därifrån.

Ensamhet är känsla som de flesta har känt. En del upplever den hela tiden, kanske på grund av sin livssituation, en skilsmässa, en väns död, byte av arbetsplats eller sjukdom. Men man kan också känna den, fastän man har vänner och livet är fullt av aktiviteter.
Den förstärks ofta när man ser andra lyckliga människor, andras gemenskap. Ensamhet kan ibland kännas så bittert att man bara vill gråta och dra sig undan.
Ensamhet har varit en stark känsla som följt mig sedan barndomen.
Den var starkt förknippad med en oförklarlig inre rädsla som jag inte riktigt kunde sätta namn på. Den fanns bara där. Som liten kallade jag den för ”den svarta fågeln”. Hur mycket jag än sprang, klättrade upp i ett träd, försökte vifta bort den genom konstiga ritualer; som att hoppa på ett ben, lägga ut saker i snön så var den där.

Jag var en typisk gängmänniska. Jag ville helst ha en mängd kamrater i mitt liv, då kände jag en viss trygghet.
Att gå ut ensam till ett fik, restaurang eller hemska värld till en krog var uteslutet.
Jag fick en konstig förnimmelse, visste inom mig att det självklart inte var sant, men kände som om alla tittade på mig, bedömde mig och rannsakade mig med blicken. Jaha, hon har inga vänner, hon är ratad. Det är nog något fel på henne eftersom hon är ensam. Så jag såg till att jag inte var ensam.
Kompisar och killar var det gott om. Jag försökte alltid bli ledaren i gemenskapen. Det gav mig en säkrare plats.
Vare sig det var i skolan, gymnasiet, universitetet så såg jag till att jag var bland de som var populära, de som alla ville höra i hop med.

Men så kom de märkliga tillfällena då jag förstod att min ensamhet inte hörde i hop med kompisgruppen. Den följde med mig även då jag skulle ha som roligast.
Särskilt markant kom det då jag druckit lite för mycket. Alla mina kompisar festade och skrattade. Då kunde jag sätta mig en bit från dem och känna mig ensammare än någonsin. Jag försökte då analysera vad det var jag kände; Jag var i hop med killen som alla tjejer ville ha. Jag hade snygga kläder, det gick bra med studierna. Varför i all värden kändes det så ensamt? Varifrån kom den där känslan som jag försökte fly ifrån? Den kom inifrån.
Varför vågade jag inte vara själv, varför kände jag otrygghet och osäkerhet när inte gänget fanns omkring mig.

Jag beundrade de kompisar som gjorde saker för att de själva ville, de som reste ut i världen och tågluffade utan att ha en kompis med sig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller de som gick på bio, konserter, eller museer ensam bara för att de var intresserade av det som de skulle se eller höra. Aldrig skulle jag ha gjort det.

Min ensamhet var inom mig, den hade ingenting med omständigheterna att göra.
Den hade syskon som osäkerhet, dåligt självförtroende, brist på tro på mig själv och mina egna möjligheter.
Jag gick dit andra gick, tyckte som dem, höll ibland med om saker som jag inte alls tyckte var rätt, mycket på grund av rädslan att bli ensam.

Mitt i allt kul som jag och mina kompisar gjorde så ruvade skräcken. Vad händer er efter det att alla gjort färdiga sina studier. Det verkar som om de vet sin framtid, som om deras väg redan är utstakad. Men var är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Hur vill jag att min framtid skall se ut? Vilka är mina verkliga önskningar och vad är det som enbart är präglat av rädslan att bli ensam?

När jag nästan var 23 år så konfronterade jag rädslan.
Det ena var att göra upp med en destruktiv relation. Att inte vara kvar i den bara i rädsla för att vara ensam.
Mitt beslut kom liksom inifrån. Jag var ju inte egentligen ensam, jag var ju med mig själv. Vem var då jag? Vid den tiden kunde jag inte med säkerhet svara på den frågan. Jag var ju som en kameleont som bytte färg efter omgivningen.
Mig själv skulle jag ju vara tillsammans med hela livet. Jag var ju den person som jag egentligen skulle tycka allra bäst att vara tillsammans med.
Jag behövde inte sätta på radion eller spela en skiva då jag var ensam hemma. Jag behövde inte döva mig vin för att känna mig avslappnad. Jag beslöt mig för att släppa ut min barndoms svarta fågel.
Jag ville veta mina egna önskningar och tankar om mitt liv . Det var ju mitt liv, det livet kunde ingen annan leva. Det var inte kompisarna, killarna och omständigheterna som längre skulle vara min karta och kompass. Jag beslöt mig för att hitta min egna väg, vara någon som andra ville lära känna på ett djupare sätt. Den ensamhet jag kände hade gjort mig ytlig i mina tankar och den gemenskap jag hade med mina vänner låg ofta på ett ytligt plan. Kanske var vi allihop rädda utan att vi vågade prata om det?

Nu har många år gått, och jag kan se tillbaka på mitt liv. Känslan av destruktiv ensamhet försvann inte från en dag till en annan. Det var både en inre och yttre process. Den inre var nog den viktigaste. Jag började uppleva att en viss sorts ensamhet som något konstruktivt och viktigt. De stunder jag fick för mig själv, då jag fick möta mig själv, mina egna tankar och känslor, min önskningar och mina planer för livet blev viktiga. Ensamheten blev en viktig del i mognadsprocessen. Även om andra gick en helt annan väg än den jag gick så visste jag att jag skulle möta de människor som jag skulle ha gemenskap med och jag behövde inte göra våld på mitt inre för att få gemenskap.

Jag är fortfarande väldigt beroende av att ha människor omkring mig, att få dela mitt liv med dem som har liknade drömmar som jag, känna samhörighet och få kraft och glädje genom dem. Men jag ju också min tro på Jesus förstås.

En stor och hjärtlig kram!
Linda

Barnen är lämnade (ingen hoppade på mig utanför dagiset;-)
Hem, och jobba. Vi hörs lite senare min vän.

Jag fick en sådan bajsångest idag när jag skulle betala alla räkningar, jag ligger efter, och kan inte riktigt få det att funka (ett vanligt problem för många, så det är INTE gnäll;-)

Till slut sket jag i allt, la mig på soffan, drog en hundfilt över huvudet och sov bort problemen i en halv timma. Efter det, nya friska tag

Som en vän skrev igår…

Lunch..

Tjocko bjöd mig på lunch idag. Har du varit på Koh Phangan? Ett helt fantastiskt ställe. Det är som att kliva av flygplanet i Thailand..

Klockan 3 en eftermiddag..

Jag känner mig lite butch idag, men det kommer bli trevligt! Det ska bli kul att få gå på date men Thomas (Tjocko)…..

Det har varit mycket flams och skoj den senaste tiden, du får förlåta mig.. Men även jag har mina dagar (TROTS att  jag är perfekt, alltid  glad, klämkäck, välfönad och smal, NOT!

När jag mår deppigt så brukar jag alltid försöka fokusera på något kul. Så det lyser igenom kanske.. Lite som när jag skrev min bok. Bokförlaget tyckte att jag skämtade för mycket.

-Magdalena, man kan inte skoja sig igenom en sån här hemskt historia.

Jo det kan man, thats me! Mitt sätt att tackla svårigheter. Får jag inte vara mig själv så vill jag inte trycka min bok eller skriva någon blogg.

Man kan grotta ner sig en stund, men man får inte ”försova” sig och stanna kvar i gyttjan… Upp och hoppa! Nya friska tag! Skratta åt skiten! Och gå vidare…

Ikväll ska jag gå vidare med Tjocko, vi ska ha det skoj, skratta och mysa…..

Tack för att du finns! x

Är du utvilad och pigg? Har man möjlighet att få känna sig utvilad och pigg i dagens samhälle? Mobilen ringer, posten växer, jobbet ska göras, huset städas, barnen ska skötas, man ska hjälpa, stötta, vara en god vän, (fru) vara stark, se fräsch ut, välklädd, glad, rolig, laga nyttig mat, vara en aktiv förälder, fixa skottning, trädgård och bil…

Jag känner att jag inte har tid för sig själv ibland,  man springer i ett hamsterhjul som aldrig stannar upp, med andan i halsen.

Att kunna reflektera över saker och njuta av ljusglimtarna i tillvaron. Hur många gånger messar man inte med en kompis eller stöter på en gammal bekant. Ska vi fika? Ja självklart! Men det är lite rörigt just nu! Men om två veckor så har det lugnat ner sig….

Min absolut största och mest använda lögn! För de där två veckorna tar aldrig slut!? Det blir nya veckor och ny stress.

Vill man ha stressen? Skapar man den själv? Eller är det livet som går på ”snabbare forward” nu, än förr?

Jag var ju på en föreläsning för ett par veckor sedan med bla. Per Naroskin.. Han pratade om den stressade tillvaron, om människors fasader och kampen om den perfekta ytan.

Ljuger människor som klappar sig på magen, känner sig utvilade, ständigt lyckliga och harmoniska? Är det bara jag som går omkring med en liten oro’ångestklump som består av ”att inte hinna” eller ” när kommer det någon som är bättre, och snor mitt jobb?”

Ska vi vara ärligare? För är man krass så är det människorna i den ”perfekta tillvaron” som får en att tappa tråden (jag vill vara som mina grannar)…

Känner de som jag? Varför låtsas vi då? Låtsas alla?

Kan du ljuga, för att inte känna dig mindre misslyckad bluff ibland? Lägga på det falska smile’et och bara köra?

Kom igen, var ärlig är jag den enda som inte hinner gå till gymet och sitter med halvrakade ben och väntar på att de där ”två veckorna ska vara förbi”

Räkningar!

Tjocko sitter och nynnar. Snart ska jag och Ruthan sticka och inhandla rekvisitan till helgen..

När jag är tillbaks så kommer jag och Tjocko kolla upp nödlösningar åt dig, om tågen är försenade på lördag…

kramar x

Tycker lite synd om mig själv nu
Men det får man göra ibland. Nya friska tag imorgon! Och en härlig helg att se fram emot..
Sov gott x

Jag sänder kärlek..

All kärlek! Och du, tro på dig själv!
Du är så jäkla unik och fantastisk! Det finns BARA EN AV DIG, och du har gåvor, och all möjlighet att skapa dig den framtiden du önskar för dig själv.

Maggot x

Jag brukar alltid ta fram mina gamla kort och drömma mig tillbaks.

Det lustiga är att man nästan aldrig uppskattar det på plats. Ungarna gnäller, bråkar, allt kostar skjortan, det är för varmt, det regnar, för mycket sand, kloret svider iögonen..

Tristan och Isak

Hela familjen

Men när man fått distansen och tittar tillbaks så fanns det inte ett fel! Allt var prefekt och man sticker iväg igen, året därpå

Dagens album är Sardinien, jag har skrivit om det förr men det var en sånt härligt äventyr att det tåls att skrivas om igen.

För två somrar sedan så bestämde jag mig för att vara lite vågad. Åka själv med killarna till Italien (En liten ö som heter Sardinien) Tristan var 3 Lance 8 och Isak 13.

Vi skulle vara iväg i 2 veckor. Jag hade jobbat och sparat ihop pengar hela året så att vi riktigt skulle kunna ta ut svängarna och njuta av sol och bad…..

Ena veckan skulle vi bo på Italienskt all inclusive, och veckan därpå hyra en bil och luffa runt utan mål. Hyra bil, stanna vid en vacker strand och ta in på bed’n'breakfast. Vara bohemer och bara ta stunden som den kom.

vi checkar in på hotellet och receptionisten frågar Isak högt så att allas i lobbyn hörde.

-So how old, are you and your wifes children.

Isak vart likblek, tittade på honom, och sedan på mig. -Mamma, de tror att vi är ett par!!!!!!!

Ha’ha ha, jag har aldrig skrattat så mycket eller känt mig så ung! Vart vi än gick så trodde folk att vi var ”man och fru” Allt slutade med att Isak vägrade ligga brevid oss på stranden, Jag ropade efter honom som darling, och Lance kallade honom pappa..

När veckan var slut och bohemveckan närmade sig, så bestämde jag mig för att förboka ett pensionat för att vi skulle ha någon slags riktlinje i vårt luffande..

-Fully booked, varje  ställe jag ringde var fullbokat.. Italian holliday, vart svaret.

Jag stod med 3 ungar på en ö!! Mitt hotell var fullbokat och resten av alla ställen på hela ön. Tälta med en 3 åring i Italien? Inte så lockande……

Jag fick låna Internet på hotellet, tänkte att om jag bara tog mig till fastland så kunde vi lifta, ta tåget, eller flyga från en annan stad. Loggande in på nån Italiensk båtsida och försökte översätta datum och tider för färjan mot Rom.

Allt slutade med att jag bokade fel, vi fick sova under en terminaltrapp, Vi åt oss mätta på chips och spelade Yatzy Väl i Rom så insåg jag att färjan inte anlände i Rom utan en timma utanför.

Väskor, en trött Tristan och inte en människa som pratade engelska, mitt hopp började tryta…

Terminalen

båten

Med putande läppar och utsläppt hår så lyckades jag flörta in mig hos en parkeringsvakt som ”kände någon som kände någon” som körde taxi.

Vi stannade i Rom ett par dagar, åkte bussutflykterna i 40 graders värme och utforskade alla gränder och sevärdheter..

När jag och killarna pratar minnen, så är semestern i Sardinien deras största och lyckligast minne. De minns inte terminaltrappan, värmen eller böket. För dem så var Italien ett stort äventyr…

När jag själv sitter här och tittar på bilderna, så tänker jag ”Det var ju inte så farligt”

Därför är fotoalbum något man inte får glömma att ta fram ibland. De speglar lyckan, minnena tillsammans och glädjen man kände på plats (utan att man visste det då

Höstdeppig? Ta fram ditt BB album, ditt bröllopsalbum eller solsemestern med familjen eller kompisarna…Så lovar jag dig att allt kommer kännas bättre.

All kärlek

Maggot x

JAG har inte hört fel utan TRÄNARNA tog fel på dag. HA’HA vad skönt, jag har ju längtat hela veckan på att få gå upp tidigt i helgen. Och inte bara på Lördagen utan jag fick en tidig bonus Söndag oxå.

Jag drack ett riktigt gott vin igår! Jag kan faktiskt inte ett skit om viner, men det här var fantastiskt. Jag är en fena på att låtsas. Jag brukar sitta och snurra på glaset, räkna fiskben, smacka och högt säga Åhh vilket frodigt och tungt vin, känns som sammet mot halsmandlarna.

Jag spelar kunnig, jag ljuger och vill verka mycket bättre än vad jag är. För mig smakar det mesta likadant, allt smakar ”Chill out” efter några glas.

Det är en nackdel att vara tjej! Jag vet att man ska slå näven i bordet och kämpa för jämställdheten. Men hur kommer det sig att om man är på restaurang så är det alltid killen som får vinlistan? Och varför är det oftast killen som får provsmaka vinet?

Jag måste berätta en rolig händelse ur det riktiga livet, men jag censurerar namn för att inte göra den inblandade obekväm eller känna sig uthängd.

En man jag länge levde med brukade alltid låtsas inför mig att han var vinproffs. Han gurglade och njöt av att berätta vinets historia. Jag visste innerst inne att han spelade, och störde mig lite på att han alltid ville måla upp sig bättre än va han var.

En jul så bestämde jag mig för att ge honom en riktigt fin överraskning. (Det roliga i kråksången som jag inte får glömma att tillägga är att samme man är proffs på att tala olika språk. Han kan beställa mat på flytande italienska, franska, engelska mm)

Jag beställde ett vin paket till honom i julklapp. Jag la ner mycket kärlek, omsorg och pengar på att få göra honom riktigt glad!

”Vin paketet” var så fiffigt att man köpte  egna rader i en fransk vingård. Vinet var då ens eget, och man beställde sen flaskor med sin egna etikett.

Jag hade förbeställt och förtryckt x’s så att de låg i en fin låda under granen tillsammans med certifikaten och information om vingården.

Vi satt alla runt granen på julaftons kväll. Luften var fylld av glädje, blandat med doften av stearinljus och kanel. Barnen lekte och julmusiken spelades i en behaglig ton i bakgrunden.

-Åhhh Magdalena du är ju för underbar!!!!! Tack! Den här delen av Frankrike känner jag till! Och det här är ju ett toppen vin!!

Det han inte visste var…

Chateau de chat pisse (kommer inte riktigt ihåg hur det stavades) Men på svenska stod det ”Slottets katt piss” och på den andra etiketten ”xxxxx äckliga vin”. Åh vad jag skrattade för mig själv. Tänk er synen när man som vinkännare håller fram flaskan inför sina gäster, skryter lite och har ingen aning om vad det egentligen står.

Det var kanske lite busigt, men sådan är jag hi’hi

Stor kram och njut av de dina! x