Mardrömmar

02 oktober 2014 9:14
130 Kommentarer

Vaknade upp vid femtiden imorse svettig, andfådd och kunde inte somna om.
Jag drömmer så vidriga mardrömmar varje natt. Och de är återkommande.

Isaks begravning återuppspelar sig, men han är INTE död.
Han sitter i en bänkrad tvärsöver gången och vinkar till mig.
Han har sin lilla skottska skoluniform på sig. Knästrumpor och kavaj.

Jag drömmer att det är jag som ska dö. Alla väntar på mig.
Jag planerar min egen begravning. Väljer kistkläder och placerar ut blommorna och ljusen kring kistan. Kistan är av sten.

När musiken och allt gråt i kyrkan tystnat, vänder sig isak mot mig och frågar mig med en vänlig men otroligt sorgsen blick

-Varför måste jag dö mamma?

När jag försöker svara honom att det är jag som kommer dö istället, kan jag plötsligt inte prata.
Det kommer inget ljud ur strupen. Jag kan inte röra mina läppar?!

Isak tittar ledset och frågande på mig en lång stund. Sen reser han  sig upp, och börjar sakta går nedför kyrkogången utan att vända sig om.

image

Min fina och älskade lilla isak

Usch! Tårarna bara rinner nu.
Bort med tårarna Maggan! Bit ihop!
Jag måste verkligen fokusera för annars kommer jag bli galen.

Charlie måste till förskolan!
Jag ska till sjukhuset och röntga ryggen. Scolios har jag visst? Därför höften värker så.
Jag fick en ny kortisonspruta igår. Men den har inte kickat igång ännu.

image

Kaffe och en liten stund för reflextion. Hatar att drömma!!

image

Tack för att du orkar med mig härinne. Mitt ält och mitt tjat.
Det känns bra att skriva!
Det är lättare för mig att kunna sortera och bearbeta mina tankar i ord märker jag. Det hjälper.

Tack och stor kram, glöm inte bort att du är värdefull x


Stall och sopplunch

01 oktober 2014 21:25
47 Kommentarer

Jag har bestämt mig för att skaffa mig en ”meningsfull” uppgift varje dag. Åka till stallet, eller ta en lånpropromenad.
Ligger jag hemma vill jag ju automatiskt bara sova, eller så kommer jag bli tokig.

Stallet har varit en räddning. Ibland sitter i min ensamhet på stallgården i timmar,  dricker en kaffe och lyssnar på musik.
Borstar Goliath, eller tar en liten tur i skogen.

Vi är så välsignade med vädret. Tänk att det är oktober? Och solen skiner. Det är vindstilla och fortfarande varmt…

Stallet hos Anna är som en liten oas! Inte överdrivet med folk. Lagomt och skönt. Alla som är där och rider, lektionselever eller hästägare är helt underbara.

Folk kommer folk går. Vi kan prata om andra saker. Ibland är det skönt att inte älta, och ibland behöver man faktiskt inte prata alls.

Red lektion på Goliath imorse. Fick kämpa och svettas.
Rider man så KAN man inte tänka på något annat. Man måste verkligen fokusera och koncentrera sig.   

image

Min syster Hannah kom och fikade med oss efter lektionen.
Vi njöt av solen och den rogivande miljön. Bäst dagen hittills…om man får säga så.

image

image

Emma tog några varv på Goliath

image

Han var duktig min fina Goliath. En sån klippa. En sån snäll häst.

image

Efter ridningen tog jag och Hannah en sopplunch i Upplands väsby..
En mysig restaurang som bara serverar nybakat farmorsbröd och hemmagjorda soppor.

image

Jag kommer börja jobba i mitten på Oktober. Det kommer nog göra mig gott. Jag känner det någonstans.
Det är så många av er härinne som upplevt det jag går igenom. Hur gjorde ni?

image

image

Killarna är hemma. Vi har gjort läxor och pratat. Ätit middag och bara legat i soffan. Vi har haft en fin kväll…

Kram och tack för att du finns💓


Det händer inte mig, bara andra.

30 september 2014 22:54
240 Kommentarer

Tänker på hur många år jag bloggat. Sex år! Du har verkligen fått följa mig genom det mesta i livet.
Kärlek, skilsmässa, kriser,  förlossning, graviditet. Skid och solsemestrar, Nyår, julaftnar..

Skoj, bråk, barnens uppväxt, flyttar, Sigtuna, nystart, hundar, hamstrar, hus, vänner och arbete. Och nu så fruktansvärt tragiskt, min så älskade och förstfödde sons död..

Tänkte på en sak tidigare idag.
Vi vet alla att döden kommer en dyster dag. Men vi är så otroligt oförberedda? Jag var inte ett dugg rustad inför den här striden.
Sorg och saknad är ett avgrundsmonster utan dess like. Den skrämmer mig mer än vad något annat skrämt mig tidigare.
Ond, kall och utan barmhärtighet

Jag har börjat jagas av katastroftankar.
De vill inte släppa taget om mig.
”Döden kommer i tre”
Vem har missat det äckliga gamla talesättet?
Filips pappa somnade in i maj, Isak har lämnat oss. Vem blir den tredje??!

När telefonen ringer, när det knackar på dörren.

Har Charlie satt något i halsen på förskolan. Kommer min mamma bli sjuk.
Är killarna ovaksamma vid övergångsställerna och bli överkörda av en buss. Cancer. Bilolyckor. En ny olycka. Hjärtattacker, hjärnblödning, stroke.
Bli påkörda när de cyklar till skolan? Nedslagna. Falla från en klätterställning. Rattfyllerister, galningar?!

Jag är tillochmed orolig att taket ska ramla ner över Tristan i storarummet när jag nattar Charlie.
MEN det som skrämmer mig mest? Är att jag plötsligt insett att vi alla är dödliga. Och att jag kan inte, HUR mycket jag så inneligt skulle vilja och älskar mina barn. Skydda dem från allt ont i livet.

När jag glatt trallade genom vardagen tidigare, eller gnällde över skitsaker så fanns döden ALDRIG i mina tankar. I vår familj dör ingen. Det händer bara i andras familjer..

Nu ligger jag här och livet har stannat. Jag har svårt att se glädje eller mening i något just nu..
FAST jag har en fin familj och tre andra pojkar, så känns sorgen alldelles för stor för att orka bära.

Livet bara fortgår för alla runtomkring en. Människor skrattar, skålar. Folk på gatan, i butikerna…
Medans våran klocka och tid har stannat. Stannat totalt och kommer aldrig bli desamma.

Om du har dina små i rummet intill dig? Pussa och krama på dem en extra gång. Snusa dem i nacken. Stryk dem över kinderna.

Om inte, ring och säg att du älskar, saknar dem och att de är speciella, unika och värdefulla.

Man kan inte krama eller älska sina barn förmycket.

Rätt som det är, kan det vara försent. Och livet stannar. Utan rättvisa eller förståelse. Som mitt har gjort och säkert många andras.

image

Tack igen för att du tagit dig tid och skickat mig värme, lämnat avtryck i kommentarna och delat med dig av dina egna erfarenheter i sorg och saknad.

Stor kram


 

MENY

Mer från Magdalena Graaf